Skollagen Del 3 – PYS

Undantagbestämmelsen eller PYS-paragrafen som den också kallas har som syfte att ge elever, som annars inte har haft någon möjlighet att nå ett betyg i ett visst ämne, samma förutsättningar som alla andra. Kravet för att omfattas av paragrafen är att eleven ska ha en funktionsnedsättning som utgör ett direkt hinder att nå kunskapskravet.

Om elevens svårigheter kan avhjälpas med särskilt stöd bör inte paragrafen tillämpas, utan det ska vara omöjligt för eleven att nå kunskapskravet oavsett vilka former och i vilken omfattning det särskilda stödet ges.

– Jag tycker att en NPF-diagnos generellt bör anses falla inom ramen för vad som kan avhjälpas med särskilt stöd. Det kan också ligga i elevens intresse att PYS-paragrafen inte tillämpas i dessa situationer, säger Mikael Hellstadius, jurist och specialiserad på skolfrågor.

Undantagsbestämmelser kan bli björntjänst
Enligt Mikael Hellstadius ska Undantagsbestämmelsen tillämpas mycket restriktivt.

– Funktionsnedsättningen ska vara direkt förhindrande, och hindret ska inte kunna försvinna med hjälp av särskilt stöd. Att använda undantagsbestämmelsen kan bli en björntjänst mot de här eleverna. Man undviker att tillföra resurser. Vad händer då eleven byter skola? Vad händer vid nästa betygstillfälle? Det kanske handlar om svaga kunskaper, långsam inlärningstakt eller en ostruktur som gör att den högpresterande inte förstår uppgifterna, säger han.

Mikael Hellstadius är inte av den uppfattningen att en NPF-diagnos eller psykologbedömning som visar att eleven har svårigheter med sociala sammanhang, analysförmåga eller generaliseringsförmågor bör pysas. Inte heller elever med en svag teoretisk begåvning bör pysas enligt honom.

– Undantagsbestämmelsen är inte tänkt att användas så. Det är sådant som kan avhjälpas med särskilt stöd och det är inte heller ett direkt hinder från att nå kunskapskraven. Om undantagsbestämmelsen ska börja användas för att elever som har en NPF-diagnos så måste vi fundera över hur lagstiftningen ska ändras.

Mikael Hellstadius menar att det krävs ett mycket genomtänkt särskilt och specialpedagogiskt stöd för att hjälpa dessa elever.

– Skolan ska bygga en individ och dennes kunskap. Det är viktigt att vi förstår att om vi ger en elev godkänt år efter år trots att kunskapskraven inte är uppfyllda så hamnar eleven längre och längre efter. Det handlar om att få ett betyg man helt enkelt inte förtjänar. Det är inte korrekt.

Det är skolans uppdrag att anpassa och ge väldigt mycket stöd.

– Skolan har inte gjort nog om eleven inte har nått så långt som hen kan. Personalen måste anpassa och arbeta på ett sådant sätt att eleven kan nå så långt som det bara är möjligt. Frågan om hur man ska arbeta vidare ska lyftas hela tiden.

Godkänt betyg inte skolans uppdrag
Enligt Mikael Hellstadius har både skola och vårdnadshavare ofta den felaktiga tolkningen av skollagen att skolans uppdrag är att alla elever ska få godkänt.

– Men var står det? Det är inte sant. För att den här gruppen ska nå så långt som möjligt behövs ett aktivt åtgärdsprogram. Insatserna ska planeras så att progressionen i utveckling och kunskap blir så bra som möjligt från årskurs 1–9.

Mikael Hellstadius menar att det ligger i rätten till särskilt stöd, att man ska få stöd att nå åtminstone upp till E-nivån.

– Men vi får inte glömma bort att skolans uppdrag är så mycket mer. Vi har ju också beskrivningar i skollagen att elever ska ha möjlighet att nå längre än till E-nivån. Det är av yttersta vikt att skolan respekterar det. Annars riskerar det ju att bli en förvaring av elever där man inte tar tillvara alla elevers fulla potential.