Har du någonsin undrat hur det är att vara den i skolan alla pratar om? Hur det känns att vara den som skriker och bråkar? Har du någon gång funderat på vad som försiggår inne i huvudet på en sådan elev? Eller hur hen ska klara sig i livet om skolan upplevs som ett uppochnedvänt kaos? Det vill jag berätta om.
Den här boken handlar om en pojke som stack ut från normen och om hur barn med npf kan bemötas. Npf är en förkortning för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilket innebär att hjärnan och nervsystemet bearbetar information på ett annorlunda sätt (SPSM, 2020). Två vanliga diagnoser som personer med npf utreds för är adhd och autism och det är dessa två jag kommer att fokusera på.
En diagnos är i bästa fall en förenkling av ett komplext tillstånd. I värsta fall är det en stämpel och en begränsning. Jag fick min adhd-diagnos som tioåring, men det var först när jag var 25 år och fick min autismdiagnos som bitarna kring min uppväxt och skolgång började falla på plats. I media har adhd framställts som antingen en superkraft eller en funktionsnedsättning. Mitt syfte med den här boken är att visa att det inte är så svart och vitt som en gärna vill få det till.
I dag vet jag att det bara är bokstäver. Jag är inte min diagnos, men jag påverkas av den. Den påverkar mina styrkor och svagheter.
Trots att det var traumatiskt att få en diagnos i unga år ser jag i dag syftet med att göra en utredning och ställa en diagnos. Det blev i förlängningen det som gav mig förståelse för mina tankar och impulser – och verktyg för att hantera dem. Att som barn få veta att en är annorlunda på ett negativt sätt är aldrig roligt, men ibland behövs det för att lära sig handskas med sin problematik. Ett nödvändigt ont.
Npf handlar om att vissa exekutiva förmågor inte fungerar som de ska. Dessa förmågor kan definieras på olika sätt. Annelie Karlsson (2020) beskriver dem som ett samlingsnamn för funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering, flexibilitet, impulsivitet och förmåga att planera, organisera och minnas. Kort och gott, allt det som kan ställa till det för en person med adhd och/eller autism.
Abstrakta företeelser är svåra att förstå om en har en nedsättning i sina exekutiva förmågor. Tidsuppfattning är en sådan. Om en redan har svårt att förstå sig på tid så blir det inte lättare av att få höra att vi ska göra en sak om en stund, strax, om ett ögonblick eller om fem minuter. En kan också ha svårt med det som kallas aktivitetsreglering. Karlsson beskriver det som att personen har som två lägen, antingen på eller av. Antingen är personen mycket aktiv eller helt passiv. Det upplevs som omöjligt att hitta en jämn, lagom nivå.
En bristande impulskontroll har i mitt fall varit starkt förknippad med mina starka känslor som jag behövt få utlopp för. Det är viktigt att kunna identifiera och benämna sina känslor i stället för att trycka undan dem. Att sätta ord på sådana känslor som irriterad, upprörd, arg, ilsken och vansinnig, kan hjälpa en själv att få förståelse för dem, men även hjälpa ens omgivning att förstå sig på hur en egentligen mår. En behöver inte skämmas för negativa känslor eftersom de är kroppens sätt att signalera att någonting är fel. Men i takt med att en hittar fler ord för sina känslor kan en lättare se dem på en skala, i stället för att ha en på- och avknapp. Den här graderingen kan också hjälpa en att upptäcka känslan innan den blir så stark att den blir okontrollerbar.
Att ha en diagnos innebär inte att en är mindre intelligent. För mig handlar det snarare om att inte kunna kontrollera mina impulser och känslor. För andra kan det ta sig helt andra uttryck. Det finns många bland oss som lever med en npf-problematik utan att vara diagnosticerad och således medveten om det.
Att våga träda fram med en diagnos låter kanske inte så märkvärdigt för andra. Men det är ofta en tung ryggsäck att visa upp innehållet från. Förutom alla stenar en själv bär runt på, lägger andra gärna på sina egna förutfattade uppfattningar om vad en diagos egentligen innebär och om vilka som har en diagnos. Ofta blir en då i andras ögon en farlig, utåtagerande person som inte kan kontrollera sig själv.
Det finns fortfarande massvis med fördomar om npf och personer med en diagnos. Det är nämligen så vi människor fungerar. Vi vill göra saker konkreta för att kunna förstå dem. Men för att förstå en människa kan vi inte sätta etiketter på hen. Bara för att en ser en person nå sitt metodtak snabbare än andra, det vill säga att hen inte har lika många accepterade metoder att ta till i en jobbig situation, går det inte att döma ut personen i alla sammanhang. En människa är för komplex för att inordnas i kategorier. För att förstå behöver vi i stället se människan för den hen är. I den miljö hen befinner sig. Först då kan vi lyckas bemöta hen på ett korrekt och adekvat sätt. Först då kan vi följa skollagen och ge varje elev rätt till en utbildning utifrån sina individuella behov.
Därför tycker jag att det är helt meningslöst för en lärare att veta om en elev med npf har fått en diagnos eller inte. För en diagnos kan på sin höjd vara en förklaring, aldrig en ursäkt. Vi kommer att upp-täcka vad som inte fungerar och vi måste ändå bemöta eleven utifrån det vi ser och den situation vi befinner oss i. Då är det bra att ha verktyg, då är det ett måste att ha resurser för att kunna använda dessa.
Det går att göra varje dag lite bättre, och det är mitt mål att sprida det budskapet här. Både saker som en kan ändra hos sig själv och sådant som skolan, vuxna och samhället kan bli bättre på att bemöta. Det krävs att alla anstränger sig för att det ska fungera. En behöver inte göra allt, men en kan oftast göra något.
I boken har jag valt att dela med mig av utvalda fragment från min livshistoria, så som jag minns dem. Händelser som fick mig att tidigt bli en bråkstake och som visar hur jag har upplevt olika situationer. Först ocensurerat och från mitt perspektiv som ett barn. Sedan ser jag på det som hände med den vuxnes blick, med min lärarutbildning i bagaget, och kopplar på relevant teori. Det finns mycket skrivet om npf, men jag har valt ut några forskare och experter som jag själv har haft nytta av när jag har försökt förstå vad som utspelade sig i mig och runt omkring mig, samt några andra källor.
Det kan se ut som att livet som vuxen flyter på hur bra och enkelt som helst för mig. Men att ha en diagnos är en kamp, en kamp jag utkämpar varje dag. Det är jobbigt, det ska jag inte sticka under stol med. Det krävs anpassningar och oerhört mycket förberedelser, efterarbete och kunskap enbart för att fungera i vardagen, som lärare. Ofta fallerar det ändå, och jag blir så oerhört trött av alla intryck och måsten. Ja, jag ser det som ett sjukdomstillstånd, vill inte försköna bilden av vad det faktiskt är för mig. Även om vi som är diagnosticerade också kan vara oerhört starka i rätt miljö och situation.
Jag grubblar mycket. På livet i allmänhet och skolan i synnerhet. På min uppväxt, vad som präglat den och varför det blev som det blev. Det mynnar ofta ut i några meningar, som visdomsord som definierar mina tankar och känslor från då eller nu. De flesta av de deviser som jag har valt att lägga in mellan mina berättelser är mina egna ord och i vissa fall har jag citerat andra.
I boken talar jag om lärare och pedagoger. Det är två olika begrepp med en snarlik funktion. I ordet pedagog kan fler vuxna i skolan rymmas. Framför allt använder jag begreppet pedagog för att understryka att en situation inte nödvändigtvis har direkt koppling till själva undervisningen, eftersom det inte är säkert att det faller på lärarens lott att ta tag i en sådan situation.
När jag talar om lärare är det däremot en snävare benämning och direkt kopplat till undervisningen och lärarens roll i klassrummet. Det är företeelser som annan skolpersonal oftast inte kan lösa.
I början var jag tveksam till att skriva den här boken. Även om min uppväxt har präglats av missförstånd och en hel del lidande, vill jag inte att någon ska känna sig anklagad av den kritik jag framför i vissa berättelser. Men när jag ser tillbaka på min skoltid kan jag se att mycket kunde ha blivit bättre, om lärares kunskap och attityder hade varit annorlunda. När jag nu som vuxen förstår vad som blev fel, vill jag förhindra att elever i dag ska behöva vara med om samma sak som jag upplevde då. Det var något jag upptäckte att jag kunde bidra till när jag blev yrkesverksam som lärare och jag skapade då en blogg på Facebook, Bokstavspedagogen. Vissa av texterna i den här boken har jag tidigare publicerat där.
Min förhoppning är att boken ska bidra till att öka acceptansen för barn och vuxna som inte följer normen. Att vidga perspektiven.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Spel byggt på hjärnforskning får barn att prestera bättre i skolan
- Så här funkar WISC-testet
- Mentalisering – att se sig själv utifrån och andra inifrån
- Dopamin – nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem
- Så fungerar adhd-medicin
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor
- Biologisk klocka även för män