Tydliggörande pedagogik

Margareta Lundkvist är autismpedagog i en grundsärskoleklass på Stenportskolan i Lidköping. 1993 hade hon jobbat på skolan i tretton år, de sista fem i grundsärskoleklassen, men hon hade nästan tjugo års erfarenhet av att jobba med barn med autism, både på vårdhem och i särskolan. Hon hade sett mängder av metoder komma och gå. Så när några föräldrar insisterade på att hon skulle gå en kurs i TEACCH var hon minst sagt skeptisk.

– Men det var det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag har gått massor med utbildningar, har gått autismpedagogutbildning efteråt också, men den här TEACCH-utbildningen förändrade allt, säger Margareta Lundkvist.

GPS i vardagen
TEACCH står för Treatment and Education of Autistic and related Communication handicapped Children; ett amerikanskt habiliteringsprogram som på svenska brukar kallas för tydliggörande pedagogik.

Margareta Lundkvist poängterar att det inte är en metod. Det är en modell, eller ett förhållningssätt som kan användas med alla som har autism, från små barn på tidig utvecklingsnivå till vuxna människor på professorsnivå. Hon kallar det en gps i vardagen.

Klassrummet på Stenportskolan var tidigare ett fritidshem. Här finns flera olika rum att vara i, massor av leksaker, böcker och saker att göra och på väggarna hänger bilder, scheman och lappar. Det finns något att titta på överallt.

Fullt av bilder
I ett av rummen har de sex eleverna varsin arbetsplats. Där finns en bild på barnet och ett schema med inplastade bilder på dagens olika aktiviteter. På båda sidor om skrivbordet finns hyllor. I vänster hylla står plastkorgar med arbetsuppgifter. Hyllan på höger sida är tom. Här ställer barnen korgen när de är färdiga med en uppgift. Då blir det tydligt hur mycket som är klart och hur mycket som är kvar.

Kontrasten mellan dagens klassrum och det rum som Margareta Lundkvists klass höll till i 1993 är enorm. Då hade klassrummet vita, helt kala väggar. Möblerna var få och personalen skulle helst ha samma kläder på sig hela tiden. Det fanns tre pussel, en plockburk och ett läggspel som sysselsättning till de tre barnen.

– Ingenting skulle förändras, man skulle bara ha fasta rutiner. Då trodde man att barn med autism bara har kaos i huvudet och det här skulle minska intrycken, och lugna dem, säger Margareta Lundkvist.

Det fungerade inte. Barnen välte möbler och kastade omkring de få saker som fanns. Ingen utomstående fick komma in i lokalerna för då blev det kalabalik, berättar Margareta Lundkvist.

– Fram till 1993 så var det mest förvaring. Det kan jag säga nu när jag snart ska gå i pension. De lärde sig egentligen ingenting och vi hade inga förväntningar på någon utveckling heller. Hade det varit femton år tidigare så skulle ju de här barnen ha varit på vårdhem, säger hon.

Som trolleri
Kursen i Örebro för 22 år sedan var näst sista veckan av sommarlovet. Sista veckan gjorde Margareta Lundkvist och hennes medarbetare om hela klassrummet. De hittade kontorsmöbler i ett förråd och gjorde arbetsplatser till barnen. De fyllde en hylla med leksaker. De gjorde arbetsmaterial med bilder och satte upp individuella scheman. Sen var det dags att öppna dörrarna och se hur eleverna reagerade på förändringarna.

­– Det var ungefär som att vi skulle hoppa fallskärm eller något, så spännande var det, säger Margareta och skrattar.

Hon beskriver det som hände den första veckan på höstterminen som trolleri. Barnen fann sig snabbt och lätt tillätta i sin nya miljö. Barn som tidigare hade vägrat att sitta ned satt vid sin arbetsplats och jobbade ihärdigt med uppgifterna. Snart krävde barnen mer material att jobba med så Margareta Lundkvist började tillverka egna läromedel.

– Det var som att de tänkte: Äntligen har de här människorna fattat vad vi behöver och vad vi vill ha, säger hon.

Hjärnkraft
Margareta Lundkvist har funderat mycket på varför det blev en sådan skillnad. Det var ju samma barn, och samma personal. Hon tror att det kanske har med hjärnkraft att göra. Om tillvaron är förutsägbar gör hjärnan inte av med så mycket energi. Då går den ner i stand by-läge, vilket gör att man orkar mer.

När barnen fick en vardag utan ständiga obehagliga överraskningar klarade de förändringar bättre. Plötsligt kunde klassen vara med på luciafirande och idrottsdagar, på sina egna villkor förstås, men det hade inte gått tidigare. Numera tar klassen ofta emot studiebesök och det uppskattas av barnen, som tycker att det är roligt att få besök.