"Nu känner jag mig för det mesta annorlunda och rätt"

Jag har känt mig annorlunda
sen jag var ett litet barn.
Det gick bra för mig i skolan.
Jag är faktiskt riktigt smart.
En av mina lärare sa
att jag var den mest intelligenta elev
han någonsin hade haft.
Ändå kände jag tidigt att något var fel.
Jag var ofta orolig
och hade svårt att sova på nätterna.
Jag blev väldigt stressad om jag behövde stå i kö.
När jag blev tonåring fick jag kompisar,
men jag kände mig ofta konstig.
Utanför.
När jag var tretton år drack jag sprit
för första gången.
Det var helt underbart.
Tyvärr.
Plötsligt blev jag tuffare och modigare.
Jag började träffa tjejer.
Jag brukade ofta grubbla på livets mening.
Men när jag drack sprit blev det annorlunda.
Alla tankar som malde i mitt huvud stängdes av.
Det kändes som att jag fick vila.
Jag började inte dricka för mycket direkt.
Men när det var fest blev jag ofta jätteberusad.
Och jag mådde extremt dåligt dagen efter.
Men det var värt det, tyckte jag.
Jag läste på universitetet på 1980-talet.
Det gick bra där också.
Men flera gånger om året blev jag så deprimerad
att jag stängde in mig i mitt rum.
Jag grät mycket
och kände att människor var konstiga.
Med tiden började jag undra
om det inte var jag som var konstig.
Jag tyckte illa om mig själv.
Mitt liv fungerade ändå.
Jag fick tre barn. Tre söner.
Jag arbetade med spännande och roliga jobb.
Jag blev journalist och fick jobba med radio.
Jag gjorde musik och började skriva böcker.
Men med åren blev livet jobbigare och jobbigare.

Ångest och stress
När jag var ungefär 40 år gammal
var det svårt för mig att jobba.
Jag hade mycket ångest
och kände mig hela tiden stressad.
Jag drack för mycket alkohol.
Min lillebror har bland annat diagnosen
högfungerande autism.
Det är ungefär som Asperger.
Så jag började undra:
Kunde jag ha någon form av autism?
Jag gick till en läkare och bad om en remiss,
ett brev som läkaren skickar till en expert.
I brevet ber läkaren att patienten
ska få träffa experten.
Jag fick en remiss
till en neuropsykiatrisk avdelning.
Neuropsykiatrin har hand om personer
med bland annat autism.
De arbetar också med ADHD
och andra sjukdomar och störningar.
När jag kom dit berättade experterna
att jag skulle få göra en utredning
för att kolla om jag hade Aspergers syndrom.

Utredningen
Det var dags för min utredning.
Jag åkte till sjukhuset.
Tankarna snurrade i huvudet.
Vad var det som väntade mig?
Men läkarna och psykologerna
som jag träffade var otroligt snälla.
Utredningen bestod av en massa olika tester.
Först fick jag gå med fötterna i en konstig vinkel.
Läkaren ville veta allt
om hur min kropp fungerade.
Aspergare kan vara klumpiga,
de tappar ofta saker och gör fel.
Jag är jätteklumpig.
Läkaren pratade mycket med mig också.
Om hur jag var när jag var barn.
Hon frågade om jag hade haft
andra sjukdomar och besvär.
Det som tog mest tid var psykologernas tester.
De gjorde tester för att kolla min intelligens.
De testerna gick bra.
Jag fick titta på bilder av människor också.
Aspergare kan ha svårt att känna igen människor
och se vad de känner.

Psykologerna ville veta
om jag kände igen ansiktsuttryck.
Kunde jag se på en bild vad en person känner?
Var personen glad, ledsen eller arg?
Människor med olika sorters autism
kan ha svårt att läsa kroppsspråk också.
Kroppsspråk är när någon viftar med armarna,
blinkar med ett öga eller nickar med huvudet
för att säga mer än orden säger.
Kroppsspråket är nästan lika viktigt som orden.
Jag fick svara på vad olika ord betyder.
Aspergare kan ha ett väldigt tydligt språk.
De har ofta svårt för ord
som egentligen betyder något annat.
Min älskling, du är som en ros, till exempel.
Det betyder ju att älsklingen är söt och fin,
mysig och kanske luktar gott.
Inte att personen ser ut som en taggig blomma.
Ordspråk kan vara svåra.
Att gå över ån efter vatten.
Det betyder att man gör saker i onödan.
Orden krånglar till det för mig ibland.
Jag fick förklara ordspråk för psykologen.
Jag kunde en del.
Men många ordspråk förstod jag inte alls.
Jag har lärt mig vad många ordspråk betyder.

Men om det dyker upp ett nytt kan det bli svårt.
Likadant kan det vara med skämt.
Om jag inte vet att en person skämtar
kan jag missförstå.
Jag är ganska rolig själv ibland,
men fattar inte alltid att folk skojar.
Då kan jag bli ledsen. Eller arg.
Det värsta testet var att jag skulle sitta
och trycka på en knapp.
Om och om igen.
Det var extremt tråkigt.
Aspergare kan ha svårt att koncentrera sig
på saker som de inte är intresserade av.
Jag fick också lösa konstiga pussel,
rita av bilder, lyssna på olika ljud.
Till slut var jag extremt trött på tester.
Men jag kämpade på.
Snart var jag klar med alla testerna.

Jag ville kräkas
Några veckor senare
skulle jag få reda på resultatet.
Jag minns att jag nästan inte sov natten innan.
Jag var nervös.
Det kändes dubbelt:
Jag ville veta vad som var fel på mig.
Men jag ville inte ha Aspergers syndrom.
Jag visste att det inte fanns
så många förklaringar kvar till mina problem.
Men jag hoppades fortfarande
att det inte var Asperger.
Samtidigt anade jag sanningen.
Alla tester pekade på det, tyckte jag.
En läkare och en psykolog tog emot mig.
Jag minns inte särskilt mycket av vad de sa.
Jag ville bara veta om jag skulle få en diagnos.
Till slut berättade de:
Jag hade Aspergers syndrom.
Jag blev chockad. Magen knöt sig.
Jag ville kräkas.
Trots att jag redan hade läst så mycket
om Aspergers syndrom blev jag yr i skallen.
Trots att jag själv hade bett om en utredning
kändes det konstigt.

En annan människa
På väg hem från sjukhuset grät jag.
Vem var jag egentligen?
Jag hade levt hela mitt liv som ”normal”.
Jag visste redan att jag var dålig på vissa saker.
Men andra saker var jag bra på.
Nu fick jag veta att jag var ... trasig.
Det tycker jag inte nu,
men då kändes det så.
Sen kom besvikelsen:
Varför fick jag inte reda på detta förrän nu?
Hade mitt liv kunnat bli annorlunda
om jag hade fått veta tidigare?
I dag har jag hunnit vänja mig.
Det är helt okej att vara aspergare.
Jag är ju inte galen eller dum.
Min hjärna fungerar bara
på ett lite annat sätt än många andras.
Jag har problem, så klart,
och jag kommer att ha problem i hela mitt liv.
Aspergers syndrom försvinner ju inte.
Men på många sätt har det blivit bättre.
Eftersom jag vet vad som är mina problem
kan jag lösa dem bättre.
Jag tillåter mig själv att inte vara bra på allt.
Innan diagnosen försökte jag vara
som andra människor.
Jag trodde att alla var som jag.
Jag kunde inte förstå att de orkade med allt.
Nu har jag fattat att jag är annorlunda.
Jag har fattat att jag faktiskt är bra på en del saker,
men dålig på andra.
Jag tycker att det är roligt med konst,
konserter och middagar.
Jag tycker om att träffa kompisar.
Men det tar mycket energi.
När jag fick veta att jag hade Aspergers syndrom
förstod jag varför.
Jag förstod varför jag ibland blev så trött
att jag sov 20 timmar.
Jag förstod varför jag ofta
hade en klump av stress i magen.
I många år tvingade jag mig själv att göra saker.
Saker som jag egentligen inte orkade med.

Annorlunda och rätt
Nuförtiden är jag bekväm med den nya Jerker.
Ju mer jag har lärt känna mig själv,
desto mindre konstig känner jag mig.
Det var när jag tvingade mig själv till saker
som det var jobbigast.
Jag känner mig fortfarande annorlunda.
Men jag vet att många andra människor
känner så. Och nu vet jag varför.
Förut kände jag mig bara konstig och fel.
Nu känner jag mig för det mesta annorlunda
och rätt.

I början tyckte jag att aspergare
var bättre än andra människor.
Jag träffade andra aspergare
och var ofta inne på Asperger-forum på internet.
Jag tyckte att aspergare var enklare att umgås med.
Det tycker jag inte längre.
De är som andra människor.
Normala människor är också bra.
De fungerar ungefär som jag:
de känner, tänker, gråter och skrattar.
De har en del saker för sig
som jag tycker är jobbiga.
Men de är faktiskt fler än aspergarna.
Jag använder ordet normal
om människor som inte har någon diagnos.
Ibland kallas de neurotypiska.
Men det låter kallt och tråkigt tycker jag.
Så jag säger bara normal.
Jag brukar säga att jag är en vanlig människa,
men jag är inte riktigt normal.
Och det är okej.
För mig betyder det inte
att jag är bättre eller sämre.
Autismen bestämmer inte vad jag är värd.
Men den gör mig annorlunda.
Jag funderar ibland på om det finns
någon människa som är helt normal.
Jag är inte säker på det.