Nästa artikel

SOMMARLÄSNING DEL 3 ur författaren och journalisten Jerker Janssons självbiografiska bok "Mitt liv med Asperger". Häng med under Special Nests sommarföljetong som publicerar ett nytt kapitel ur boken varje torsdag hela juli.

Möten, regler, tolkningar och ensamhet. Det är några områden som avhandlas i boken Mitt liv med Asperger där Jerker Jansson personligt, öppenhjärtigt och humoristiskt berättar om sina erfarenheter av diagnosen Aspergers syndrom.

Läs också:

Sommarläsning del 1 från 4:e juli: "Min hjärna lägger liksom av"

Sommarläsning del 2 från 11:e juli: "Nu känner jag mig för det mesta annorlunda och rätt"

Det är en solig lördag i juli.
Det är 1970-tal och jag är tolv år gammal.
Jag och mina kompisar har varit
och ätit glass i centrum.
– Vi spelar fotboll, säger Amin.
Jag har med mig min VM-boll.
Amin brukar säga att det är en riktig VM-boll.
Jag brukar tänka
att den egentligen bara liknar en boll från VM.
Men det säger jag inget om.
Vi går ner till grusplanen framför skolan.
Där är det nästan alltid tomt
på sommarlovet.
Gruset är torrt och det dammar
när vi springer in på planen.
Jag är inte så bra på fotboll.
Men det är inte mina kompisar Dennis, Cilla,
Linda, Jocke eller Pekka heller.

 

Vi delar upp oss i lag och börjar spela.
Alla kan reglerna.
Man ska vara två lag.
Det ska finnas två mål och en boll.
Det gäller att skjuta in bollen i motståndarens mål.
Man får inte ta med händerna eller ruffas,
göra krokben eller sparka någon.
Alla spelar efter reglerna.
Till att börja med.
Vi skrattar och svettas.
Jag gör första målet.
En tåfjutt som går stolpe in.
Svetten blandas med dammet från gruset.
Till slut är vi grå över hela kroppen.
Jag stannar och pustar:
– Nu är det paus, tycker jag.
De andra håller med.
De dricker lite vatten
ur kranen bakom idrottssalen.
Vattnet smakar plåt, men släcker törsten.
När vi börjar spela igen
känner Linda att hon har lite ont i tårna.
– Det gör ont när jag sparkar, säger hon
och lyfter upp bollen med händerna.

 

Hon springer över hela planen
och kastar in den i mål.
Alla börjar diskutera.
– Det där gills inte! skriker Amin.
Du är utvisad, du får inte spela mer.
Men Linda vägrar gå av planen.
– Jag vet att det är mot reglerna,
men jag är ju skadad.
Hon haltar lite extra för att visa hur ont hon har.
– Okej, då gör jag mål i båda målen, säger Amin.
Så fortsätter det.
Jocke kommer på att han ska få två poäng
varje gång han gör mål.
Alla kan fortfarande reglerna.
Men en efter en hittar på anledningar
till att de ska slippa att följa dem.
Alla utom jag.
Jag bara stirrar.
Varför ska vi spela fotboll utan regler? tänker jag.
Reglerna är ju till för att vi ska slippa bråka,
för att det ska bli lika för alla.
Jag blir så arg att jag skriker:
– SLUTA!!!
Antingen spelar vi fotboll
eller så spelar vi inte fotboll!
De andra stirrar på mig.
Tittar på varandra.
Tittar på bollen.
Tittar på varandra och börjar skratta.
– Jag röstar för att vi spelar fotboll, säger Jocke.
Inte-fotboll låter tråkigt.

 

Badbyxor på stan
För att vi människor
ska kunna leva ihop behövs det regler.
De viktigaste reglerna lär vi oss när vi är barn.
– Du får inte slå någon annan, säger de vuxna.
Du får inte ta någons saker utan att fråga.
Ju äldre man blir, desto krångligare blir det.
Alla regler gäller inte jämt
och människor följer olika regler på olika ställen.
Om jag skulle gå omkring på stan i bara badbyxor
skulle människor reagera:
–Hörru, du kan väl inte visa dig halvnaken
hur som helst!
Men om jag skulle ha kostym på stranden
skulle de också klaga.
Samma kläder kan vara både rätt och fel,
på olika platser.
För barn kan det vara förvirrande:
– Jag är ju jättefin i min stålmannendräkt,
varför får jag inte ha den i skolan?
Det där är enkla regler.
Jag har aldrig haft svårt att följa dem.
Regler är ofta enkla.
Det svåra är när folk bryter mot reglerna,
eller gör om reglerna så att de passar dem.

 

De osynliga reglerna
Det finns regler för allt.
Vardagsregler, kan vi kalla dem.
De bestämmer hur vi ska vara mot varandra.
I en rulltrappa ska man stå till höger
och gå till vänster.
Den som står utanför en hiss
ska släppa ut den som ska ut.
Det är inte fint att rapa och fisa
när man är med andra.
Den som behöver nysa ska täcka för näsan,
helst med armvecket.
Man ska inte doppa samma chips
två gånger i dipskålen.
Man ska inte klia sig i skrevet bland folk.

 

De flesta reglerna finns inte nedskrivna på papper.
Ändå vet alla vad som egentligen gäller.
Det finns ingen lagbok med vardagsregler
och inga vardagspoliser.
Den som bryter mot reglerna får inget straff.
Ibland önskar jag att reglerna fanns nedskrivna.
Då skulle jag slippa gissa så mycket.
Jag skulle vilja vara mer säker på
vad människor egentligen menar.
Jag har levt så länge
att jag kan de flesta vardagsreglerna.
Men en del regler gör mig förvirrad.
Jag lärde mig som barn att alltid ta av mig skorna
när jag gick in till någon.
Sen började jag bli bjuden på fester
där gästerna behåller skorna på.
En del människor har till och med
med sig speciella skor att ha inne.
De byter till inneskor när de går in på festen.
Jag är trygg när jag känner till reglerna.
Det är skönt att veta
vad som gäller i olika situationer.
Normala människor vet automatiskt
hur de ska bete sig. Om de inte vet så frågar de.
Jag tycker att det är pinsamt,
nästan plågsamt, att inte veta.
Jag skäms för att behöva fråga.

 

Fusk och undantag
De flesta vuxna och ungdomar
kan de vanliga vardagsreglerna.
Men många människor får för sig
att hitta på små undantag.
För det mesta fungerar livet bra ändå.
Men för sådana som jag blir det jobbigt.
Jag blir irriterad när människor inte följer reglerna.
Jag har blivit expert på att se lugn ut,
när någon bryter mot en regel.
Men inuti mig kokar det.
Av någon anledning
så verkar det vara okej att småfuska.
Trängas i en kö.
Gå in i ett tåg innan alla har gått ut.
Det är sällan någon som säger till.
Jag blir ofta kvar sist. Jag vill inte trängas.
Vill inte bryta mot reglerna.

 

Det är ännu värre i trafiken.
Där är reglerna till för att rädda liv.
Jag är en bra bilförare.
Jag kan de flesta trafikreglerna
och följer dem noggrant.
Ändå blir det problem.
Folk tutar för att jag kör för långsamt
när jag kör exakt så fort man får köra.
Jag har varit nära att krocka flera gånger
för att andra har brutit mot reglerna.
Till slut har jag lärt mig att försöka räkna ut
hur normala människor tänker.
Det gäller att inte vara för noga med reglerna.
Ibland plockar någon upp fotbollen med händerna
eller kör för fort.
Det bara är så.

Kategorier: 
Liv & Hem
Annons