Sommarläsning del 4: Mina motorer i livet

Ett specialintresse kan bli som en förälskelse och när man får pyssla med sitt intresse är man lycklig.

Någonstans runt 35-årsåldern gjorde jag en karta över mig själv. I den kartan definierades vad jag kallade ”mina motorer”. De var tre stycken och utan dem skulle livet stanna. Jag kunde hoppa över mat och framförallt sömn för att ägna mig åt motorerna. Sömnen var inte så bra och kunde jag dra ner på den gjorde jag det. Sedan jag var barn har sömnen varit fylld av mardrömmar och kanske bidrog det till att jag hittade mina motorer; de är starkt ångestdämpande.

Idag vet jag att det jag då kallade mina motorer, är vad man kallar specialintressen. Jag var 49 och ett halvt år gammal första gången jag anade att jag var autistisk. Jag fick diagnosen 45 dagar efter att jag fyllt 50.

Det var bra. Det var frihet. Jag släppte lös mina motorer och tog mig själv på allvar. Mina motorer, eller specialintressen, som har följt mig från det att jag var liten är hundar, textil och sömnad samt att skriva. Det var i tonåren som de tre intressena tog form och började praktiseras. Längtan efter en egen hund var intensiv och när jag var 27 år kom min första hund, 3 år gammal, till mig. Det var en stor kärlek och jag beslöt att forma livet efter att ha hund.

Mammas begagnade symaskin av märket Husqvarna blev så intensivt använd under tonåren att jag snart köpte en egen. Den var begagnad, men fantastisk. Jag satt på golvet och sydde, röjde mitt skrivbord och sydde, satt på golvet och klippte tyger och till slut köpte jag ett sybord med lådor för trådar och saxar. Jag sydde kläder till mig själv utan sömnadsmönster.

Det blev mest draperingar och tyg som sveptes runt och nålades ihop runt kroppen och sedan sydde jag. Först senare gick jag en kurs i sömnad på komvux. Den var två kvällar i veckan i tre terminer parallellt med mitt jobb. Jag hade gått tekniskt gymnasium, kanske främst för att jag var bra på matematik i grundskolan och jag mekade med min moped när jag var femton år. Mitt jobb innebar att mina tre motorer svalt och jag sydde på nätterna för att fylla på med bränsle.

Mina tre motorer var intressen som jag trodde att jag skulle växa ifrån. När behovet och längtan inte längre var så stark skulle det vara ett tecken på att jag var vuxen. Man kan inte leva på att sy, ha hund eller skriva, var det jag matades med och sa till mig själv. Så småningom kunde jag ändå göra rockad på mitt självutplånande mantra till att det var för att jag nu var vuxen som jag kunde ha hund, sy och skriva.

Skrivandet har alltid funnits där, sedan jag var fem år. Min bror lärde mig skriva och jag tyckte det var fantastiskt. Jag skrev vidare på sagor jag hört och böcker jag läst som inte hade någon fortsättning. Så kan man inte göra fick jag veta och skrev istället egna historier. Som akademiker långt senare, försökte jag intala mig att det skrivande jag gjorde i samband med vetenskapliga rapporter, nästan var samma sak som min skrivarmotor.

Ibland får man kompromissa. Problemet med specialintressen är att de inte går att kompromissa. Man missar hellre sömn och andra saker än utesluter intresset ur sitt liv. Intresset är lika viktigt som näring för kroppen.

En bit in i medelåldern började det bli svårt att ta tid från sömnen. Om jag inte sover på natten, blir dagen efter väldigt jobbig. Jag blir otrevlig och orkar inte med det jag ska. Min sömn har alltid varit dålig, men jag har ägnat sömnlösa nätter åt att sy eller skriva och motat bort trötthet på dagarna med långa promenader. Nu är det bara att se till att få mer sömn medan det är natt. Dagtid finns inte en chans att sova för mig och promenaderna blir katastrofer om jag inte sovit. Det här gör att jag idag på 25 procent enbart jobbar med det som är mina specialintressen. De kräver sin uppmärksamhet och jag kan inte stjäla tid från sömn eller mat längre.

Sett i backspegeln skulle jag kunna tycka att någon skulle puffat mer på att jag skulle utbilda mig inom textil, design, skrivande eller natur och djur. Samtidigt vet jag inte om det hade varit min väg. Att vara journalist är inte samma sak som att skriva fritt, att vara veterinär är inte samma sak som att promenera med sina hundar. Friheten jag tagit mig för mina specialintressen har kostat på min hälsa, men jag vet att utan mina motorer igång, stannar mitt liv. När jag syr, när jag skriver och när jag tränar mina eller andras hundar, flyr ångest och jag njuter av livet.

Av: Helena Ulvatun