Nästa artikel

SOMMARLÄSNING DEL 3 ur boken "Autism inifrån – speglingar av ett autistiskt vi". Vad är autism och hur är det att leva med diagnosen? Sådana frågor besvaras ofta av forskare eller av föräldrar till autistiska barn, det vill säga av personer som inte själva har autism. Hur blir det om autistiska personer själva får beskriva sina erfarenheter och upplevelser? Denna bok är skriven av och för autister. Den samlar kunskap och analyser om autism och vänder ut och in på många schablonbilder. Boken vänder sig till alla som vill förstå autism inifrån, men den vill även bidra med igenkänning och inspiration. Häng med under Special Nests sommarföljetong som publicerar utdrag ur boken varje torsdag i augusti.

Utåt sett är jag en person som inte alls har svårt med gränser. Jag går nästan aldrig över gränsen gentemot andra människor. Likaså går jag sällan över gränsen vad gäller lagar och regler. På så vis kan jag nog uppfattas som en rigid och envis person. Men det finns en annan typ av gränser: inre gränser. Beträffande dem är jag näst intill gränslös. Den här gränslösheten kan beskrivas ur flera perspektiv men handlar övergripande om en slags kroppslig hudlöshet.

Jag känner mig hudlös. Det är som om jag saknar ett fysiskt skal som andra har. Att sakna skal innebär för mig att intryck utifrån går rakt in. Jag är exempelvis känslig för beröring. När någon petar på mig oförberett kan jag hoppa högt. Jag minns när jag var liten och min storebror tyckte det var roligt att sticka ett pekfinger i magtrakten, precis som Emil och Ida när de lekte sicken blås. Jag tyckte det var extremt obehagligt. Det kändes som att han satte fingret rakt i mina revben. Att peta på mig är som att peta inuti mig. Bristen på skyddande skal gör att alla sinnesintryck, vare sig det handlar om känsel, syn eller hörsel, upplevs väldigt intensivt. Mina sinnen blir lätt överbelastade.

 

Hudlösheten kommer även till uttryck genom att jag tar in andra människors känslor och lägestillstånd. Om jag är i en grupp människor kan jag oftast känna om något är konstigt, om någon är arg, ledsen eller liknande. Samtidigt som jag lätt känner av stämningar i en grupp är jag dålig på att läsa av andra människor. Jag har svårt att gissa vad de tänker och kan inte direkt se ”osynliga” signaler – den kommunikation som sker ”mellan raderna”. Det jag känner av är något annat.

Ett tredje uttryck för hudlöshet är hur jag påverkas av andra människors åsikter och sinneslägen. Jag känner av deras äkta känslor och har svårt att skilja dem från mina egna. Om någon tycker sig ha kommit på en genialisk idé och verkligen brinner för att genomföra den, kan jag lätt dras med i det. Jag tar in personens engagemang och starka övertygelse. När jag sedan i min ensamhet får tänka mer på saken, då kan jag skapa mig en egen uppfattning. Då kan det hända att jag ser hur orimlig och orealistisk idén var, och kan inte förstå hur jag kunde dras med så lätt.

 

Jag kan också för det mesta avgöra vilka en människas avsikter är. Det går inte så lätt att lura mig genom att säga något annat än vad man egentligen menar. Det lyser igenom. Visst har jag åkt dit många gånger då jag litat på människor som visat sig inte stå för det de gett sken av, men då tror jag att det ofta handlar om andra saker, som att människor i allmänhet tar väldigt lätt på vad de lovar och säger. De tycker själva att de talar sanning när de säger att de ska ringa på måndag, för i deras värld behöver det inte alls betyda att de faktiskt ringer på måndag. Det måste motparten förstå. När de inte ringer som det var sagt, tycker de inte att de svikit på något sätt.

Jag däremot har tagit dem på orden. Skulle de däremot lova en sak som de inte tror sig om att kunna leva upp till, det vill säga att de medvetet ljuger lite i stunden, då skulle jag förmodligen känna av det.

 

Ytterligare ett uttryck för hudlösheten är att inte veta när min egen gräns är nådd. Då handlar det om hur mycket jag kan pressa mig själv. Jag är medveten om att jag har ett stort behov av återhämtning, och att min kapacitet inte alltid motsvarar min vilja och motivation. Ändå hamnar jag gång på gång i situationer där jag pressat mig själv alldeles för långt, så att det resulterar i en kollaps.

Jag har blivit bättre på att känna igen vissa tecken på att jag är på väg att korsa gränsen. Jag blir irriterad, glömmer saker, börjar slarva med mat och medicin, sover dåligt med mera. Det händer för det mesta lite pö om pö, smyger sig på gradvis. Till en början är jag helt oförstående varför jag är som jag är.

Varför är jag så trött, jag har ju sovit åtta timmar varje natt? Håller jag på att bli sjuk? Jag är bra på att analysera varför olika situationer uppstår. Men först när flera av de uppenbara tecknen visar sig, kan jag göra kopplingen.

Då förstår jag att det nog handlar om utmattning. Kanske handlar det om helhetsbildande. Jag ser först endast detaljerna, som i sig kan betyda så mycket annat. Först när jag kan koppla ihop flera detaljer, kan jag se helheten.

 

Att upprätthålla och veta var min egen gräns går är oerhört svårt. Det finns aldrig några självklara svar. Allt måste byggas på tidigare erfarenheter, analyser och avvägningar, egna slutsatser och till sist ett beslut från mig själv. Jag måste fatta ett beslut om att stoppa. Det är en av mina svagheter.

Det är så mycket enklare om det finns en yttre begränsning. Som när du bryter ett ben och inte kan springa. Det här gränsdragandet är något jag jobbar mycket med att bli bättre på. Hittills i mitt liv har jag nästan alltid behövt hjälp av någon annan som kan bestämma åt mig att gränsen är nådd. Jag behöver hitta min egen förmåga att ta dessa beslut, helst så att det inte behöver gå så långt som till botten först. För ju längre jag pressar mig innan jag sätter stopp, desto hårdare blir smällen när jag kraschar.

Av: Susanna Larsson

Kategorier: 
Liv & Hem
Annons