"Skolan behöver lyssna mer på oss föräldrar"

– Utan min professionella kompetens så vet jag inte hur mitt barns skolgång hade sett ut. Hen är ett ansvarsfullt barn som alltid gör sitt bästa, men som inte hörs och syns. Hen har svårt att uttrycka vad som är svårt och många runt omkring hen i skolan kan inte förstå hens behov av rutiner, struktur och stöd. Jag har upplevt att skolan saknat både förståelse och kompetens om nödvändiga anpassningar, exempelvis god struktur på instruktioner, anpassat innehåll, stöd att komma igång och planera och anpassade prov- och bedömningssituationer.

Annika A Davidsson arbetar som utvecklingskonsult och specialpedagog, och är också mamma till ett barn som väntar på en utredning och har behov av särskilt stöd i skolan.

Det senaste året har varit väldigt jobbigt för familjen. Barnet kraschade när skolan blev hen övermäktig och är idag hemma.

– Mitt barn avslutade skolan för tidigt på grund av icke tillräckliga anpassningar. Hen blev sjuk av skolans miljö. Jag vet att skolan hade kunnat förebygga detta. Det enskilda stödet är ibland ett måste. Det är ingenting skolan får göra avkall på. Stödet är ovärderligt. Men det får inte vara den enda insatsen. Det behövs ett helhetsgrepp, förebyggande arbete och en väl fungerande elevhälsa i ett tidigt skede, inte först när någon kraschar för då har ett barn redan farit illa, säger Annika A Davidsson.

Utökat stöd till alla
Stödet måste utvecklas generellt i hela skolan, menar Annika A Davidsson. Pedagogiken och lärmiljön ska vara så pass heltäckande att ett individuellt stöd separerat från övrig verksamhet är ett undantag. Är den generella pedagogiken optimal så kommer färre barn behöva särskilda insatser, och färre kommer att misslyckas. Det är Annika A Davidssons övertygelse.

– Vi kommer inte komma till en punkt där inget särskilt stöd behövs på en skola, men skolan kan göra så att färre behöver det.

För att komma dit behöver kunskapen om barns olikheter och specialpedagogik blir bättre, menar Annika A Davidsson

– Kunskapen om ett lågaffektivt bemötande, tydliga strukturer i klassrummet, hjälp att komma igång och avsluta, tydlighet med tider och schema samt påminnelser och olika lärverktyg tillsammans med goda relationer leder lärandet och självkänslan framåt. 

Annika A Davidsson berättar att hon har blivit ombedd av en rektor att ta över skolmöten kring hennes barn då skolan brustit i kunskaper och fungerande rutiner.

– Jag tror att fler föräldrar än jag har hamnat i liknande situationer. Skolan behöver lyssna mer på oss föräldrar och ta oroliga föräldrar på högsta allvar. Vi känner våra barn och det är fruktansvärt att stå på sidan och se att skolan reagerar så långsamt och ovant samtidigt som ens barn mår sämre och sämre.

Skolans personal behöver lära sig att se tecken på behov av stöd och analkande ohälsa, menar Annika A Davidsson.

– Ett område där skolan generellt behöver mycket mer kunskaper är i npf, och särskilt när det gäller icke utåtagerande flickor där symtomen är svårare att se.

Hon beskriver frånvaro som ett tecken på att något är fel, och här behöver skolan vara mycket snabb.

– Jag ropade högt som förälder och blev den som kallade till möten. Jag var den som bad om kartläggningar och så höll det på.

Förälder ska inte behöva samordna
Idag har Annika A Davidsson varit samordnare för sitt barns insatser under ett år. Hon säger att hennes kompetens och yrke har varit ovärderligt i sin insats och menar att långt ifrån alla föräldrar har den kompetens hon har. Dessutom ska det inte åligga en förälder att barn och ungdomar ska få stöd snabbt, inte heller ska föräldern vara samordnare.

– Det tar all energi. Energi som behövs till att “bara” vara förälder till ett icke välmående barn, säger hon.

I stället menar hon att samhälle och skola måste ha ett täckande stöd och känna till vad den andra handen gör, och samordna resurserna via exempelvis en samordnad individuell plan, SIP.

– Vi måste se till att skolans personal har mer kunskap om förebyggande insatser och bemötande. För alla barns och föräldrars skull. Om vi inte förebygger så tar vi inte vårt ansvar som vuxna. Då lämnar vi barn och ungdomar till att utsättas för onödiga risker som kan leda till skolmisslyckanden och psykisk ohälsa. Det måste vi med alla medel motverka. Den resa som skolan är måste göras till den bästa möjliga för elever, deras föräldrar och lärare.

Att söka hjälp är att ta ansvar
Annika A Davidsson menar att skolan är det viktigaste verktyget för att skapa goda förutsättningar för framtida psykisk hälsa.

– Lärare är ovärderliga. Det är ett svårt och mycket viktigt arbete. Lärare behöver få stöd i sitt arbete genom elevhälsa och genom ökad tid för kompetensutveckling för att möta olika barns behov. Läraren kan inte själv möta alla behov. Det behövs ett öppet klimat där det är okej att som skolpersonal alltid inte veta hur man ska göra eller hantera allting.

Hon pratar om att släppa prestigen.

– Först då kan vi börja prata om det, ställa hur-frågor och våga ta hjälp av föräldrarna till eleven, elevhälsan och andra personer med kompetens i sakfrågan. Det är inte ett misslyckande att söka hjälp, det är en indikation på att man vill ta ansvar.