Hemmasittande – "ett slags beroende"

– Jag har upplevt att det nästan är tabu för skolan att prata med föräldrarna om deras situation. Att skolan ser eleven som sin enda uppgift. Det är förvisso sant, men om inte föräldrarna är med på tåget är det svårt att få med sig barnet.

Det säger Krysmyntha Sjödin som är psykoterapeut och familjebehandlare. Hon arbetar med hemmasittare, och menar att skolan har den viktigaste rollen i att få till ett samarbete kring barnet och få tillbaka en hemmasittande elev till skolan.

Krysmyntha Sjödin menar att skolor ibland väntar för länge innan de söker stöd från andra myndigheter trots att de själva inte lyckas få till en förändring. En väntan som kan bli avgörande för barnets möjligheter att komma tillbaka. 

– Skolan kan erbjuda sig att ringa till socialtjänsten och fråga vad de kan bidra med för hjälp, så föräldrarna vet vad som finns. Socialtjänsten är en skattefinansierad samhällsservice med kompetens och resurser att hjälpa till och stödja familjen. Skolan kan tillsammans med föräldrarna ta till vara på den hjälpen och de kan göra en orosanmälan ihop för att hjälpa barnet. 

Hemma under fyra veckor
En elev räknas som hemmasittande när hen varit frånvarande under minst fyra veckor utan uppenbar orsak. Familjen känner till frånvaron men har svårt att förändra situationen. Hemmasittare är ingen homogen grupp, utan eleverna "väljer" bort skolan av olika anledningar. Det är ett växande problem i skolvärlden och inom andra myndigheter och instanser som arbetar med ungdomar. Enligt Skolverkets senaste rapport är 4 av 1 000 skolelever i Sverige hemmasittande. Krysmyntha Sjödin tror att mörkertalet är stort. De flesta hemmasittare som hon möter har en NPF-diagnos. 

– Har man sociala svårigheter och svårigheter att läsa av andra kan det bidra till ett obehag att vara i skolans sammanhang om det upplevs stort och rörigt. Speciellt i tonåren, att känna att man är en del av den kulturen är inte lätt, och speciellt inte för ungdomar med NPF. Men det kan ibland bli för mycket fokus på diagnos när man ägnar sig åt problemsökande snarare än att se till möjligheter och anpassningar.

Detta kan göra så att processen tar ytterligare längre tid, enligt Krysmyntha Sjödin. 

– Det är vanligt att man låser sig vid att hitta svar genom att invänta en diagnos eller liknande. Men skolan, som ska göra en pedagogisk utredning, känner oftast till barnets behov och skulle kunna arbeta med eleven och göra lämpliga anpassningar oavsett om utredningen är klar eller inte. Orsaken har såklart betydelse och det är viktigt att göra en kartläggning, men det är inte svaret på allt och framförallt ska man inte vänta med insatser.

Tydliga tecken
Krysmyntha Sjödin menar att om skolan agerar fort, på rätt nivå och utifrån sin kännedom om eleven, så behövs inte alltid så mycket övriga insatser. Skolan behöver kontakta hemmet så fort de ser att eleven är på väg bort och skyndsamt utreda vilket stöd och vilka anpassningar de kan bidra med.

– Man behöver även stödja föräldrarna, det är de som ska få upp barnet, som är hemma med barnet och har som har den bästa kunskapen om det. 

Hon menar att det finns flera tydliga tecken på när ett barn är på väg att bli en hemmasittare. Tecken som pedagogerna måste reagera på kan bland annat vara sjukskrivningar som kommer in ofta, långa sjukskrivningar, förkylningar i över två veckor, svårigheter att lösa problem, oroliga föräldrar som har svårt att säga hejdå vid lämning.

– Vi vet att tidiga insatser gör skillnad, och där kan vi göra mycket, men när problemet är ett faktum måste vi hjälpa den unga att bryta mönster.

Nyckelmetoden
Krysmyntha Sjödin har tillsammans med specialpedagogen Marie Gladh utarbetat en metod som heter Nyckelmetoden och som går ut på att olika instanser samarbetar, gärna en lärare och någon med psykosocial kompetens som en kurator, eller någon annan från elevhälsan. Det pedagogiska och psykosociala måste samarbeta, och det ska gå snabbt och på rätt nivå.

– När ett barn blir hemma fungerar det inte att som BUP-mottagning enbart kunna erbjuda en enda behandlingsmetod eller att som skola enbart kunna erbjuda ett upplägg för undervisning. Vi professionella måste kunna anpassa oss efter den som har behov – inte tvärtom. Alla myndigheter på alla nivåer måste ta sitt ansvar. 

Beroende med bakslag
Krysmyntha Sjödin beskriver även hemmasittandet som ett slags beroende. De som blir hemmasittare har ofta haft det väldigt jobbigt i skolan under en längre tid, och att vara hemma blir något positivt och belönande eftersom ångesten försvinner. Är valmöjligheterna en rörig och kravfylld skolmiljö där man känner sig utanför, eller en lugn och konfliktfri hemmamiljö är valet inte svårt.

– Som med alla beroenden kan man få bakslag när man går tillbaka till skolan och upplever hög stress igen. Då är det inte konstigt att man väljer det man vet hjälper – att vara hemma. Det behövs tid, stöd och motivation genom hela processen. Kanske behöver man som förälder se till att det inte är så roligt eller mysigt hemma under skoltid, även om det ibland känns svårt. Och kanske måste skolan se till att skapa en tryggare miljö så att det blir extra trevligt att vara där. Det handlar om ett samarbete mellan familjen och alla professionella runt barnet.