Sommarläsning del 2: Att hamna utanför

För de flesta människor är tonåren en hård och obeveklig tid. Själv kopplar jag samman de här åren med känslor av att plötsligt inte längre ha något existensberättigande. Tidigare hade jag en social roll och några relationer. I tonåren, när det sociala samspelet blivit viktigare än lekar och aktiviteter, suddas de gamla relationerna ut. Under brytningstiden mellan barndom och vuxenhet har nog många av oss undrat över vad som drabbat oss och vart vår värld, som vi kände den, tagit vägen.

Ofta leder det här utanförskapet till en stark önskan att ändra på sig själv. Det är vanligt att unga autister också gör alla de förändringar som krävs för att få vara med i den mänskliga gemenskapen. Man börjar att härma sin omgivning och bygger upp ett skal av normalitet kring sin autistiska kärna. Sett utifrån kan den strategin verka fungera hjälpligt men i längden är det en farlig väg att gå. ”Alla fakta tyder på att en heteronom inblandning i [...] den växande individens utvecklingsprocess är den djupaste roten till psykiska rubbningar, särskilt till destruktivitet.” (Erich Fromm, Att ha och att vara, s. 109.) Gömmer vi dem vi är bakom en icke-autistisk mask så utvecklas vi inte. Vår egen tilltro till livet och vår förmåga att växa stannar upp i en lögn. Vi riskerar att varken bottna i eller förstå oss själva, lika lite som vi förstår den icke-autistiska världen.

Det är också vanligt att unga autister istället avskärmar sig från omvärlden för att skapa sig ett skydd. Men det kan leda till ångest och psykisk sjukdom. I slutänden kan det skydd som vi byggt upp vara det som skadar mest. Ofta hindrar det oss från att utvecklas, genom att vi fastnar i en alltför stor isolering.

När vi försökt hantera den för oss nya och obekanta världen genom att spela teater eller avskärma oss kan vägen vara lång innan vi får bra kontakt med oss själva och andra människor. Innan vi lyckas med det kan vi bli tvungna att vända ut och in på allt vi trodde att vi visste och allt vi trodde att vi var.

Vad varje autist behöver göra är att börja bygga upp sin egen förståelse för hur hen själv fungerar. Vi behöver acceptera att vi inte är stöpta i samma form som icke-autister. Istället borde vi stolt gå på upptäcktsfärd i vår egen värld. Vi behöver lära om autism och träffa andra autister – då upphör vår inre värld att te sig annorlunda och ”konstig” för oss själva.

För att förstå den värld som inte är autistisk studerade jag människor omkring mig och läste mycket psykologi. Det var som att upptäcka en ny spännande kultur. I ett sådant upptäckande av det mänskliga kan det vara bra att använda sig av vad jag vill kalla en guide, en klok och kunnig person som kan visa vägen, ge förklaringar och är villig att diskutera. Själv har jag märkt att man kan hitta en guide eller mentor och allmänt kloka personer på många olika ställen och i många olika sammanhang, bara man är öppen för att se dem.

Kunskapen som vi autister bygger upp om oss själva och vår omvärld måste vi sedan använda oss av på ett klokt sätt för att skapa de förutsättningar som vi behöver, i det liv vi vill leva.

Av: Serena Hasselblad