10 myter om AST

1. AST är ett modernt påhitt och ingenting som personer hade förr i tiden

– Diagnosen är ett modernt påhitt men det här sättet att vara på är varken ett påhitt eller någonting nytt. Det finns flera exempel på historiska personer som visat upp de här personlighetsdragen på gott och ont. Det finns också skäl att tro att hur vissa saker ser ut i det moderna samhället också gjort att fler människor behöver en diagnos än vad som var tidigare eller i varje fall att man behöver särbehandling men personlighetstypen har alltid funnits.

2. AST beror på miljö och omgivning

– Nej, det gör det inte. Däremot kan omgivningen påverka hur stora problem AST-personer får och miljön och omgivningen kan vara mer eller mindre anpassad. Men det är inte så att man förvärvar det genom miljö och omgivning.

3. AST orsakas av vaccin.

– Jag är helt övertygad om att det är ärftligt och att de flesta i våra kretsar har släktingar som har delar av den här personligheten även om de inte fått en diagnos. Det känns därför inte nära till hands att tro att vaccin skulle orsaka det här och AST-personer har inte heller vaccinerats på något särskilt sätt i jämförelse med övriga befolkningen. Det har dessutom varit uppe i rättegång där försäkringsbolag har vunnit mot människor som påstått att vaccin skulle ligga bakom AST. Rent vetenskapligt finns det andra som kan uttala sig bättre än jag.

4. AST är en psykisk sjukdom.

– Det insinuerar att AST skulle vara förvärvat och det insinuerar att det skulle vara negativt och dessutom att det går att bota och jag bestrider alla tre sakerna. Det är lika mycket en psykisk sjukdom som det är att vara extrovert eller vilket personlighetsdrag som helst som någon tycker är oönskat.

5. AST gör alla till ”Rain man” eller savanter.

– Det är en överdrift och en förenkling. Det är en liten men uppmärksammad minoritet som har extrema specialförmågor kombinerat med uppenbar oförmåga att ta vara på sig själv i vardagen. Vad som det möjligen kan ligga någonting i är att vi ofta har en ojämn begåvningsprofil, där vi kan vara oproportionerligt bra på vissa saker samtidigt som vi kan vara väldigt dåliga på andra som för icke-autister kan uppfattas som betydligt enklare. Det kan leda till att vi antingen överskattas och underskattas beroende på sammanhang då neurotypiska människor tenderar att ha en mer jämn begåvningsprofil jämfört med oss autister.

6. Personer med AST är empatilösa.

– Empati är ett missförståndsvänligt uttryck. Det syftar både på vår förmåga att förstå andra människor och samtidigt på vår förmåga att bry oss om andra människor när de har det svårt. Vi har ofta svårt att förstå framför allt vanliga neurotypiska människor, men vi bryr oss lika mycket eller lite om människors känslor. Problemet består i att vi har svårt för sociala koder och att läsa av kroppsspråk. Vi har dessutom ofta lättare att förstå andra autister än vad neurotyper  har och ur den synvinkeln skulle vi kunna påstå att  neurotypiker inte är särskilt empatiska i sådana fall.

7. Typiska ”AST-beteenden”, som exempelvis ritualer, ska avbrytas.

– Det bygger på ett antagande om att själva ritualen i sig skulle vara destruktiv eller utgöra problemet i sig men det kan faktiskt vara ett sätt för den personen att må bra. En normalbegåvad person kan i vissa lägen ha nytta av att upplysas om att ritualen uppfattas som alltför avvikande för att själv göra en avvägning i vilken mån den kunde tjäna på att sluta med den.

– Däremot finns inget egenvärde i att vi ska hålla på och sluta med saker så länge de inte får uppenbart destruktiva konsekvenser, eftersom ritualerna kan göra att det känns bra för oss. Rutiner är till exempel ett sätt för oss att strukturera upp livet och skapa trygghet. Typiska AST-beteenden som specialintressen har också tidigare tolkats som om de skulle vara tvångsmässiga, bara för att vi tycker om att hålla på med en sak, men det är snarare något lustdrivet som vi gör för att vi tycker att det är roligt.

8. AST kan botas.

– Det är lite samma sak som med den fjärde punkten och då skulle jag vilja ställa en motfråga – kan man bota neurotypiker? Det insinuerar att AST:n bara är en pålagring och att vi innerst inne är neurotypiker men att vi behöver få bort det här genom någon behandling eller medicin eller någonting. Dessutom utgår frågeställningen i från att det bara skulle vara negativt att vara autist, vilket jag inte anser. Om jag inte vore autist skulle jag vara en helt annan människa, någon jag inte kan föreställa mig hur han skulle vara. Att ha en strävan att bota som utgångspunkt får oss bara att må sämre då vi inte blir fullt "normala".

– Däremot kan vi naturligtvis träna på att lära oss hantera omvärlden bättre och träna upp några av våra brister för att underlätta för oss själva i vardagen exempelvis att läsa av andra människor bättre. Precis som neurotypiska personer kan bli bättre på olika saker genom övning.

9. Personer med AST måste lära sig ha ögonkontakt.

– Många av oss tittar ogärna folk i ögonen och jag tycker inte heller att det ska vara något som vi måste göra. Samtidigt kan det vara bra för oss som inte gör det spontant att veta att andra människor förväntar sig det och att man framstår som mer normal och trevlig för en neurotypisk person om man försöker tänka på att göra det. Min erfarenhet är att benägenhet till ögonkontakt också kan förändras med tiden och att man har lättare för ögonkontakt med folk man känner än med främlingar. Däremot är det inte bra att försöka "tvinga" någon till mer ögonkontakt än vad personen trivs med. Alla autister har heller inte några märkbara svårigheter för ögonkontakt.

10. Personer med AST är oftare tysta därför att de inte har något att säga.

– Här tycker jag faktiskt att det kan ligga något i det, men det beror lite på vad man syftar på. Många AST-personer är tystlåtna av blyghet, social oförmåga eller rädsla för sådant fast de verkligen skulle vilja ha mer kontakt med människor och då uppleva sig verkligen ha saker att säga.

– Däremot är det många gånger så bland högfungerande autister att vi har väldigt svårt för att prata bara för att prata, vilket är vanligt bland neurotypiska personer – som ofta småpratar bara för att ha kontakt, snarare än att samtalsämnet har någon betydelse. Medan vi autister oftare pratar för att vi har något som vi tycker är viktigt och som vi därför vill säga och vi kan ha svårt att anpassa oss till ämnen som vi inte är intresserade av. I sådana lägen kan vi vara tystlåtna för att kanske sedan prata desto mer om något som engagerar oss kommer upp. Därför kan jag tycka att det ligger en viss sanning i det.