I nya boken Mellan raderna har författaren Johanna Schreiber utsatt protagonisten Emily för personliga skräckscenarier. Emily har blivit varannan vecka-mamma till följd av en uppslitande skilsmässa från en högst strukturerad man. Privatlivet och även yrkeslivet på bokförlaget Schantz rämnar snabbt – flörten Herman och chefen Jack bränner hennes ljus i bägge ändar.
– Hon säger upp sig i affekt, det har jag också gjort – jag fick ångestpåslag bara av att skriva om det! En skillnad är att jag inte hade barn när jag gjorde det, säger Johanna Schreiber.
Snart sitter Emily där och gråter framför en oengagerad appläkare på mobilskärmen, vilket blir startskottet för Emilys adhd-utredning.
– Emilys chef Jack ser att hon presterar bättre och pushar sig allt hårdare när han matar henne med bekräftelse. Så är det för många med adhd, vi har alltid känt oss dåliga. När vi hittar något vi får bekräftelse för blir vi så tacksamma att vi jobbar så hårt att vi kör slut på oss själva.
”Trodde jag var jättedum”
Johanna Schreiber kunde läsa innan hon började skolan, men utreddes för dyslexi eftersom hon skrev förskräckligt. Detta visade sig dels bero på underutvecklad motorik, dels på att hon samtidigt lärde sig hebreiska (som skrivs från höger till vänster). Barndomens vänskapsbevis bestod av att dela hemligheter – och förstås att hålla dem, vilket Johanna Schreiber inte klarade av. Gymnasiet hade en frihet under ansvar-filosofi vilket resulterade i att hennes betyg solkades.
– En kombination av händelser ledde till att jag fick för mig att jag var jättedum under gymnasiet. Alla mina bästisar var högpresterande och gick vidare till juristprogram och läkarprogram. Jag vågade inte göra högskoleprovet av rädsla för att få bekräftat att jag var dum, säger Johanna Schreiber.
För ungefär ett år sedan fick hon sin adhd-diagnos. Trots att skolgången rånade henne på självförtroende hade hon inte velat ha diagnosen tidigare.
– Jag hade kanske skyllt misslyckanden på diagnosen eller använt min diagnos som en ursäkt för att göra eller inte göra vissa saker, säger hon.
Hittade skrivandet – och slet ut sig
Självförtroendet började återhämta sig framåt tidiga 20-årsåldern, till sist tordes hon skriva högskoleprovet.
– Jag fick alla rätt på orddelen, det gick sisådär med det andra. Orddelen på högskoleprovet har räddat hela min karriär, haha!
Ordförrådet tackar hon läsningen för, böcker är i stort sett den enda formen av kultur som Johanna Schreiber har kunnat ta till sig ordentligt.
– Jag tror verkligen att läsning är underskattat för människor med adhd. Jag har jättesvårt att fokusera om jag lyssnar – jag har aldrig lyssnat igenom en hel skiva, och jag har svårt att se en hel film utan att bli distraherad. Det händer något med mig när jag läser, och det gör inget om jag skulle tappa koncentrationen, säger hon.
Lyckligtvis spelade journalistutbildningen på hennes styrkor, hon gled igenom de tre åren och hamnade i kvällstidningskarusellen.
– Det är asbra och asdåligt att ha adhd som kvällstidningsjournalist. Man kan jobba svinhårt i perioder, har en skrämmande osäkerhet i form av vikariat, har ingen struktur samt obekväma arbetstider – såsom många med adhd har jag märklig dygnsrytm. Ungefär en gång per år fick jag jättehög feber efter att ha jobbat hårt för länge utan att slappna av.
Kritisk mot första adhd-hjälpen
Till slut stod planeterna rätt för den där adhd-utredningen. När Johanna Schreiber väntade sitt andra barn hamnade hon i en graviditetsdepression. Hon är noga med att understryka att barnet är väldigt önskat, men att hon jobbade alldeles för hårt under perioden. Motivationen bakom att till slut få den där diagnosen var viljan att vara en bättre förälder.
– Jag fick hjälp under rätt tid i livet. Jag har fått stor självinsikt. Min medicin ger mig ett ökat tålamod. Att ställa larm gör att jag inte fastnar i saker och exempelvis missar besök på barnavårdscentralen. Jag skriver upp allt, allt, allt i min kalender i mobilen, säger hon.
Johanna Schreiber är kritisk till att medicinen var första åtgärden som erbjöds. Inte för att hon är skeptisk mot själva medicinen, utan för att hon hade hoppats på samtalsterapi som första insats. Inte minst eftersom hon är förälder. Första perioden med adhd-medicin är ju ofta en berg- och dalbana tills rätt läkemedel och dos har hittats.
– Det handlar om starka mediciner! Det är ett systemfel i den svenska sjukvården, helt bisarrt. Jag blir beklämd över att man ger mig medicin för att det är billigaste alternativet. Vården kanske ser en högfungerande vuxen och tänker att de inte behöver mer hjälp – men många av de här människorna har barn, och hjälper man inte de vuxna tillräckligt går det ut över barnen, säger hon.
Låg impulskontroll är en styrka
Det ensamma och mödosamma författaryrket kan verka svårkombinerat med adhd, men Johanna Schreiber säger att skrivandet är det bästa hon vet.
– En av mina styrkor som författare är den här låga impulskontrollen, som gör att jag ofta får upp stycken eller idéer i huvudet mitt under Bolibompa med barnen eller toabesöket eller vad som helst, då öppnar jag telefonen och skriver ner ett par meningar, säger hon.
Till skillnad från många författarkollegor är det omöjligt för henne att skriva kronologiskt. Hon ”hoppar hejvilt och skriver det jag vill skriva för stunden” vilket leder till ett lass halvfärdiga kapitel. Sedan författardebuten 2013 har Johanna Schreiber nu börjat hitta knepen som funkar för att faktiskt färdigställa böckerna också. Viktigt är att förläggaren håller fast i moroten så länge som möjligt, vilket i hennes fall är efterlängtad feedback, så hon förblir motiverad att färdigställa råmanus. Korrekturläsningen är lite av ett straffarbete, men hon lurar adhd-hjärnan genom att börja i bokens mitt, läsa till slutet och sedan läsa från början (och ofta anlita extra korrekturläsare).
Just nu är hon i fasen att sammanställa råmanus för nästa del av trilogin om personerna på det fiktiva bokförlaget Schantz, planen är utgivning under våren 2022.
– Det handlar om en annan medarbetare på förlaget och den personens dilemman, men Emily kommer vara med som en högst viktig del av storyn, säger hon.
Adhd – ett sista minuten-val
Johanna Schreiber öser beröm över sin förläggare, det har betytt massor att hennes närmaste kollega har varit väl påläst om adhd. Det var också förläggaren som insisterade på att huvudpersonen Emily skulle ha adhd.
– Hon sa ”du drar hela tiden åt det här hållet, jag tror du vill berätta det här, och det här rätt form för att berätta om det”. Det har varit så värdefullt för mig att ha de här dialogerna med min förläggare! Jag skrev om i princip hela manuset. Det var terapeutiskt och läkande för mig.
Boken verkar också ha haft terapeutisk funktion för flera läsare.
– Ett tiotal kvinnor har hört av sig och tackat för igenkänningen, att få känna sig mindre ensam. Några lärare har hört av sig, som mest möter elever med adhd, och tyckte det var bra att få läsa om en vuxens upplevelse av adhd. Det har också varit föräldrar till barn som har adhd som hört av sig, och sagt att det har varit skönt att läsa om någon med diagnosen som det har gått bra för.
Johannas Schreibers tre tips till dig med dåligt självförtroende inom läsning:
- Läsa är ingenting man ska göra för att känna sig duktig – läsning ska man göra för att det känns kul. Är du jätteintresserad av fotboll? Läs en bok om fotboll.
- Välj en tunn bok, så du känner att det finns möjlighet att bli klar med den. Ett tips är det nya bokförlaget Hedvig, som omarbetar bästsäljare till lättlästa versioner.
- Kom igång genom att läsa en bok du läste en gång för länge sedan, och tyckte om. Den positiva känslan kommer att återskapas och du får en garanterat positiv läsupplevelse.
Johanna Schreiber
Född: 1986
Bor: Stockholm
Gör: Författare, aktuell med boken Mellan raderna.
Familj: Gift med Erik Högström-Schreiber, tillsammans har paret två döttrar som nu är fem och två år gamla.
Läser nu: Se på oss nu av Geir Gulliksen.
Läser härnäst: Möjlighet till självhushållning av Karin Jansson.
Instagram: @joschreiber