”Det finns inget ”vi” och ”de” – det finns bara vi”

Marianne Scheja är familjeterapeuten, skådespelaren och föreläsaren som de senaste fem åren arbetat med Astroteatern. Teatern ingår i Stöd & Resurs dagliga verksamhet för unga vuxna med LSS-stöd och bygger på en kombination av KBT och teater. De medverkande har alla särskilda behov och målet är att erbjuda dem stimulans, ökad självkännedom, sociala färdigheter och den viktiga känslan av att vara en del av ett större sammanhang. 

Arbetet baseras på Marianne Schejas framtagna arbetsmodell med en grundpelare bestående av 4 L – lugna, lyssna, lyfta och lämna. Modellens syfte är att de medverkande ska lära sig hur de blir tydliga för sig själva och andra, göra andra tydliga, bygga självkänsla och öva in nya sociala färdigheter.

Vad betyder bokstäverna?
– Först behöver vi lugna ner oss och landa i oss själva. Vad tänker, känner och behöver jag? Först då kan vi lyssna – det är ju svårt att lyssna på andra om man är upprörd. Sen kan vi lyfta och bekräfta andra och till slut själva lämna ett tydligt budskap. Efter detta har vi rensat en situation, kanske löst en konflikt och kommit fram till våra behov.

Varför använder du denna modell?
– Vi har mycket att lära av personer med autism. De tänker rakt ut, i stället för att läsa mellan raderna, krångla till relationer och göra felaktiga antaganden. Jag var tvungen att ta fram en enkel modell för emotionell tydlighet och motiverande bemötande. Med modellen möter och bearbetar vi ångest. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan få ångest av ljus, beröring eller saker som många andra kanske inte får ångest över. Men även personer utan diagnoser tänker ofta att man måste vara orimligt duktig vilket kan skapa negativa grundtankar om sig själv och livet.

Berätta om Astroteatern – vad gör ni?
– Vi jobbar med improvisation för att på sikt lära oss hur vi ska agera i olika situationer. Hur pratar vi med varandra? Hur flörtar jag? Hur ska jag agera på en arbetsintervju? Vi jobbar väldigt mycket med mindfulness, andning och avslappning. Jag lockar med hjälp av 4 L-modellen fram en persons vilja och motivation och det har visat sig fungera väldigt bra, både för att lugna de som är utåtagerande och öppna de som är inåtagerande.

Vilken bakgrund har de medverkande?
– Många känner sig utanför samhället och gemenskapen och har på grund av andra människors inskränkthet kring vad som är ”normalt”, själva blivit inskränkta. Vissa är lite väl curlade och vissa är vana att bli bestraffade och förminskade. Jag utgår från att det inte finns något ”vi” och ”de” – det finns bara vi! Vi jobbar på att lära oss att vara oss själva och inte försöka bli något vi inte är, för det mår man inte bra av.

Berätta mer om deras utveckling!
– De utvecklas massor. En person utan röst står efter några månader på scen och reciterar egna dikter. En person med social fobi och olika säkerhetsbeteenden – hatt, rock, säkerhetsnålar, satt alltid för sig själv och sa knappt något alls, står nu på scen och pluggar samtidigt på universitetet. Flickor som tidigare skurit sig har slutat med det. De lär sig att förstå sitt eget värde. I början kunde sitta som längst och arbeta koncentrerat i ett par, få minuter. Nu kan många av de som varit med ett tag sitta i över en timme utan paus.

Och nu arbetar ni med en pjäs – hur ser det praktiska arbetet ut?
– Jag är även skådespelare och manusförfattare och lär deltagarna att skriva manus och berätta om sina erfarenheter. Så allt är specialskrivet av mig tillsammans med gruppen och alla får bidra med saker de är bra på – som att sy, skapa dekor, PR, musik med mera. Jag ger aldrig kritik, bara beröm, och det – i en mix med att de får skapa något, gör att de går därifrån och känner att de har gjort ett bra jobb, att de behövs och har ett viktigt sammanhang.

Hur ser en vanlig dag ut?
– Vi har nu arbetat metodiskt i ett halvår med 4 L-modellen, alltså en slags social färdighetsträning. Parallellt med det arbetet har vi skrivit manus. Nu är vi inne i en repetitionsperiod, då repar vi två gånger i veckan. Passen börjar med andning och avslappning. Sedan gör vi en koncentrationsövning, övar på rösten och gör fysisk uppvärmning – ofta yoga, lek eller dans. Sen sätter vi igång och repeterar. Alla sitter tillsammans och vi kör scen efter scen. Det är exakt som för en vanlig teater fast mycket mer pedagogiskt. Snart drar arbetet med kostym, marknadsföring och dekor igång.

Berätta mer om pjäsen, vad handlar den om?
– ”Vem får finnas?” heter denna föreställning med temat utsatthet. Först läser Max Lundqvist upp ett par av hans egenskrivna dikter. Sedan blir det ett drama, Solhemmet, som utspelar sig på ett boende för personer som blivit omhändertagna enligt LVU (Lagen om vård av unga) och handlar om utsatthet. Alla blir vi utsatta på olika sätt – personalen på hemmet är utsatta på grund av för mycket ansvar och för låg bemanning. De unga vuxna på boendet är utsatta på grund av konsekvenserna av personalens brist på resurser och tålamod.  

Pjäsen bygger på deltagarnas egna och andras erfarenheter av utsatthet kring kränkande bemötande, våld och självmordsförsök. I pausen finns det utrymme för diskussion – vad ska hända nu? Vad är rätt och fel? Efter pausen blir det en rolig parodi på deckargenren, Dubbeldeckaren, där vänskapen och kärleken sätts på sin spets. Vi vill skapa en kväll som kan väcka tankar, informera, beröra, röra till det och få människor att skratta och ha kul.

Vad betyder arbetet med Astroteatern för dessa människor?
– De får vänner, tillhörighet och kärlek – metodiskt börjar man från grunden och bygger steg för steg. Det är kravlöst och många lär sig att hitta behärskningen. Många föräldrar kommer till mig tårögda och berättar att ”jag har knappt fått en kram i hela mitt liv, nu får jag kramar hela tiden”. Jag bygger mycket av arbetet på kärlek och beröm, jag lyfter och lyfter tills de flyger.

Vad betyder Astroteatern för dig?
– Jag har lärt mig enormt mycket om hur krångliga vi är med vår finkänslighet. Vi tolkar alltid åt andra och krånglar till relationer jättemycket i onödan. Man har generellt sett så stort behov av att kategorisera och peta in personer i fack. Det är ett segregerat samhälle. Jag har också lärt mig väldigt mycket tekniskt – att bryta ner saker i ”vad är det nu vi pratar om EGENTLIGEN?”. Nu är jag tydlig och kan lätt berätta vad som är vad. Jag behöver verkligen vara stabil själv för att kunna hantera alla andra.

Vad möter ni för reaktioner?
– Det är helt otroligt vilken positiv feedback vi får. Många förstår äntligen hur livet ser ut för de här ungdomarna, liksom ”wow! Är det såhär det kan vara?”. En hel del tycker att våra pjäser är härligare och roligare än professionella teaterpjäser – här överraskas man av de ungas unika begåvningar och personliga egenskaper samt var och ens framgångar i teaterarbetet, vilket gör det extra spännande.

Vad har SVT-dokumentären ”Den som får finnas” betytt?
– Den har betytt enormt mycket, men det var ett jättestort arbete både för mig och ungdomarna. Hade jag inte litat till 100 procent på SVT och producenterna hade dokumentären aldrig kunnat göras. Det var många frågor gällande vad som skulle visas och inte. Ett enormt ansvar, helt enkelt. Men resultatet blev väldigt bra och ansvarsfullt! Vissa av de medverkande tyckte att det var både roligt och väldigt jobbigt att spela in, men inser nu att de växte både individuellt och som grupp.

Hur har reaktionerna varit på dokumentären?
– Massor av människor har hört av sig – anhöriga, personer med diagnoser och människor som arbetar inom psykiatrin. Många ringer mig och vill ha stöttning och hjälp. Man märker att det vi gör betyder otroligt mycket för så många, det är fantastiskt.