Åren som gymnasielärare, specialpedagog och på senare tid fortbildare och föreläsare ledde fram till att Helena Wallberg skrev boken ”Att sätta betyg” (Gothia Fortbildning). Alla möten med lärare, elever och föräldrar gav en samlad bild av det det råder en förvirring kring betygsättning och bedömning. Förhoppningen är att boken ska bringa mer klarhet och bidra med en pusselbit för att öka elevers möjlighet till en likvärdig utbildning, där lärarnas bedömningar inte påverkas av exempelvis personliga preferenser av vad som är viktigt att bedöma eller hur det ska göras.
– I dag finns nationella kunskapskrav som gäller alla, men hur får man till det i ett klassrum där alla är så olika? Grundtanken med boken är att visa hur man kan gå tillväga, säger Helena Wallberg, och fortsätter:
– Hur kan man bedöma uppgifter som inte ser likadana ut för alla elever? Vad innebär egentligen formativ bedömning? Det finns många föreställningar, och jag tror att man som lärare famlar lite kring hur man ska göra.
Boken riktar sig i första hand till lärare, föräldrar, skolledare och elevhälsoteam. Men eleverna gynnas förstås i allra högsta grad.
– Eleverna får ofta otydliga budskap om betygen och riskerar då att fara illa av föreställningar om vilka krav som ställs på dem. Jag är positiv till höga krav på elevers kunskaper, det är en del av likvärdig bedömning. Men det är viktigt att eleverna får en chans att förstå kraven och hur de ska göra för att nå dit.
Lärare som samarbetar
I boken får läsaren följa ett fiktivt lärarkollegium när de resonerar och utbyter erfarenheter kring en betygsättning som tar hänsyn till alla elevers olika behov. Lärarna blir också utmanade på olika sätt av några elever i årskurs nio, och arbetar då tillsammans med en specialpedagog för att hitta lösningar som underlättar för dem. På det här viset får den som läser ta del av idéer, råd och tips om hur man kan göra som lärare. I varje kapitel finns en eller flera ”pausknappar”, en symbol som signalerar att det är ett lämpligt ställe att stanna upp för att reflektera och sammanfatta hur lärarnas diskussioner har sett ut.
Så hur gör man då för att se till alla elevers olika behov och samtidigt planera en undervisning som gäller för alla? Helena Wallberg tar bland annat upp vikten av ett lärarkollegium som gemensamt resonerar sig fram till lösningar, precis som de fiktiva lärarna i boken gör.
– Jag hoppas kunna ge lite råg i ryggen åt lärare att börja resonera mer kring betygsättning och bedömning. Det finns inte rätt och fel utan det här är sådant som måste växa fram i en gemensam analys.
Helena Wallberg menar att man i lärargruppen behöver fundera på vad det är man letar efter. Vad är det för bevis som krävs för att visa på elevers kunskaper? Vad är det som kännetecknar kvalitet på de nivåer kunskapskraven anger?
– Om man börjar där blir det lättare än om man börjar i kunskapskraven och designar en uppgift som ska utföras på ett visst sätt. Då målar man in sig själv och eleverna i ett hörn. Vissa av eleverna kommer inte göra den där uppgiften, säger hon, och fortsätter:
– Vi bör utvidga inställningen till hur vi kan ta reda på vad eleverna kan, särskilt nu när vi har digitala plattformar att tillgå också. Många elever inom autismspektrum kan ju exempelvis resonera jättebra i sina datorspel. Vi behöver helt enkelt ta reda på vad som faktiskt fungerar.
Ledning och stimulans
I första hand handlar det om ett mindset hos lärarna, menar Helena Wallberg. Att man tror att det är möjligt att hitta lösningar till en rättvisare bedömning. Steg två är att skapa goda relationer, mellan elever och lärare, lärare emellan och också se till att det är god stämning mellan elever. När de sakerna är på plats kan man gå vidare med hjälp av exempelvis Helena Wallbergs egenkonstruerade metod PLUMS (planering, uppmärksamhet, mönster, språk). Den går ut på att planera för kognitiva förmågor som elever behöver utveckla eller kompensera för, och då finns olika typer av kontrollfrågor lärare kan använda sig av.
När det gäller planeringen kan man exempelvis fundera på om upplägget är tillräckligt tydligt och fångar upp eleverna? Kring uppmärksamhetsdelen kan man se över om man som lärare har använt sig av elevernas engagemang och intresse för att aktivera deras uppmärksamhet. De två övriga delarna av modellen fokuserar på mönster och språk.
– Är det tydligt att det finns ett mönster jämfört med vad man har gjort tidigare och hur det här hänger ihop med andra saker som eleverna har lärt sig? Har de möjlighet att lära sig det språk som behövs här? PLUMS fungerar som en minneschecklista för att se om stödstrukturerna är tillräckligt bra runt upplägget, säger Helena Wallberg, och fortsätter:
– Skollagen säger att undervisning är ledning och stimulans. Jag uppfattar att ledning och stimulans innebär en omfattande organisation för att inkludera, individualisera samt att motverka konsekvenser av funktionsnedsättningar. Genom PLUMS får man hjälp att se hur ledning och stimulans kan utvecklas.
Specialdesignade uppgifter
Ett annat hjälpmedel att ta till för att individanpassa undervisningen är specialdesignade ankaruppgifter där eleverna kan jobba med olika typer av mål utifrån intresse och förmåga. Dessa uppgifter kan ge information om vad eleverna kan och inte kan.
– Uppgifter som utgår från egna intressen kan bidra till ökad motivation att lära sig mer och anstränga sig i skolan. Ankaruppgifterna kan till exempel användas som belöning eller morot.
En annan funktion ankaruppgifter har är att hjälpa elever med långvarig skolfrånvaro. Ett centralt problem elever, lärare och föräldrar tar upp i de fallen är många gånger just en bristande motivation.
– Då kan ankaruppgifter vara ett bra sätt att få eleverna att känna att de också kan jobba med saker de själva är väldigt intresserade av i skolan. En del pratar om motivation som om det vore en egenskap, men motivation är viljan att försöka någonting och då måste man anpassa så att eleverna kan känna den viljan.
Ett problem Helena Wallberg ser är att det är för stort fokus på att testa hur eleverna klarar kunskapskraven genom traditionella prov och uppgifter – det formella bedömningsunderlaget. Hon önskar att det informella underlaget fick ta större plats.
– Informellt underlag är sådant man kan se i klassrummet, eller korridoren till och med, som är bevis på att en elev kan någonting. I dag har det blivit en övervikt åt det formella underlaget för att det är det som lärarna uppfattar ska dokumenteras. Men du kan ha en elev som presterar dåligt på prov men som i samtal kan visa prov på stor kunskap kring olika resonemang till exempel. Därför bör det vara en god blandning av formellt och informellt underlag, båda delarna är viktiga.
Den kritik som förekommer kring den nuvarande betygsmodellen och att den skulle kunna motverka tillgängliga lärmiljöer och försvåra för elever håller inte Helena Wallberg med om. Hon menar att det snarare handlar om att man inte utnyttjar den flexibilitet som finns i tolkningen av betygssystemet.
– Jag tycker att det finns väldigt mycket tillåtande i den här betygsmodellen. All undervisning bygger på bedömning av elevers kunskapsutveckling. Det gäller oavsett var man befinner sig och vilka förutsättningar man har. Det som ställer till det är när man tänker att alla ska vara på samma plats samtidigt och att man bara kan bedöma på ett sätt. Men det är inte betygsystemet i sig som gör det, utan tillämpning och förhållningssätt.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Brett spektrum inom autism och fler autismdiagnoser väcker debatt
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor
- Så här funkar WISC-testet
- Psykiatrin förändrar synen på autism och adhd
- ”Autism hos kvinnor riskerar att gå obemärkt förbi”
- Så fungerar adhd-medicin
- Mentalisering – att se sig själv utifrån och andra inifrån