– När jag och min fru Anne kom hem efter träningen satte vi oss och drack kaffe och kände oss rörda till tårar. Vi är så tacksamma och stolta över att ha dragit igång det här, säger Hans Andersson.
Det är dagen efter första fotbollsträningen med NPF-laget i Trestad (ett område som inkluderar Trollhättan, Uddevalla och Vänersborg) och Hans Andersson och Anne Andersson pustar ut i deras hem i Trollhättan. Familjen har gått igenom en tuff tid för att försöka få rätt hjälp till 12-åriga sonen Erik som har Asperger, adhd och ocd.
Idén om att starta ett fotbollslag för barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar föddes tack vare Erik, som fick sina diagnoser för drygt ett år sedan.
– Vi har misstänkt det sedan han gick i förskolan, han har haft det svårt redan från början. Det är väldigt katastrofbetonat med Erik, han får ångestattacker och har haft det väldigt tufft, säger Hans.
Fotboll är kärlek
Som sjuåring började Erik i fotbollsskola och pappa Hans var med som ledare. Till en början gick det bra men i takt med att åren gick, blev det fler matcher och cuper och kraven på laget höjdes.
– Till en början var det inga större bekymmer men i slutet fungerade det inte längre. Han klarade inte av det och fick sluta med fotbollen och efter det blev han introvert och mådde psykiskt väldigt dåligt, säger Hans.
Tiden innan Erik fick sina diagnoser var läget väldigt allvarligt. Han var deprimerad, hade ångest och var inte i skolan på ett helt år.
– Det var för höga krav från alla håll och för ett år sedan nådde det sin kulmen. Erik ville inte leva längre och vi stod helt maktlösa. Vi tjatade och var påstridiga och fick till slut panikhjälp av BUP som drog igång en utredning. Från BUP har vi fått jättemycket stöd.
I samband med kontakten med BUP krävde Eriks föräldrar att han skulle börja i en särskild undervisningsgrupp för att få den hjälp han behövde. Stegvis blev situationen bättre för honom men det var en sak han ständigt pratade om – att få spela fotboll igen.
– Det fungerade ju inte med fotbollen så vi testade allt annat - motocross, basket, luftgevärsskytte. Men fotbollen är en kärlek för honom. Han frågade hela tiden ”varför kan inte jag få spela fotboll?”. Och det är ganska svårt att svara på den frågan. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting och gick hela vintern och funderade. Just då orkade vi i familjen inget annat än att se till att han mådde så bra som möjligt, men i våras sa jag till min fru Anne att ”nu startar jag ett fotbollslag”.
Stort behov av tillhörighet
Sagt och gjort. På Facebook presenterade Hans sin idé för att se om det fanns något intresse hos andra och responsen var enorm.
– Jag tänkte i min enfald att det var 7–8 barn som skulle komma till vår trädgård och spela fotboll med Erik. Men det blev lite större än så.
Inlägget fick tusentals likes och delningar, flera hundra hörde av sig och tidningar och radio ringde och ville göra reportage.
– Det här visar bara att det finns ett galet stort behov för de här barnen att hitta någon form av tillhörighet. Och att de får komma ut och röra på sig – de har ju inte alltid den typen av umgänge som andra har, utan många blir hemmasittare.
Glädjen blev stor hemma hos familjen Andersson när Erik fick veta att han skulle få spela fotboll igen.
– Han blev oerhört glad när jag berättade. Jag tror inte det gick en timma utan att vi pratade om det den dagen. Samtidigt har han växt i det här, han förstår att det är tack vare honom som det här laget nu finns.
Kravlöst och kul
Den 12 september var det dags för första träningen och premiär för Hans som lagledare, tillsammans med Anne och två av deras vänner.
– När jag vaknade var jag ganska nervös och speedad.
Runt 40 barn mellan 6 och 17 år dök upp och delades in i mindre lag. Tillsammans med föräldrarna var det drygt 100 personer på plats. Några föräldrar hade meddelat att deras barn gärna ville komma och titta, men att de kanske inte vågade ge sig ut på planen.
– Men jag tror att 90 procent av barnen var med och spelade. Och fattades det spelare i något lag hoppade föräldrarna in och hjälpte till. Essensen är att det ska vara helt kravlöst och i går var det var rock‘n‘roll, vi bara körde!
Att det fanns ett behov av en idrottsverksamhet för barn med NPF var tydligt.
– Det är tudelat det vi gör, vi vill få ungarna att må bra men även föräldrarna. Som förälder är det fruktansvärt ensamt, för det här är dolda handikapp. Många av föräldrarna var lättade över att vara på ett ställe där de inte behövde ursäkta sina barn.
– Dessutom var det en sådan enorm respons från barnen. De har kanske aldrig varit på ett barnkalas eller har inte speciellt många vänner, men i går var det många kompisband som knöts. De var så glada. Och när det kommer en kille på 7 år och ger dig en kram och säger ”tack för att jag får vara med” då är det inte lätt att hålla tårarna tillbaka. Det här betyder så mycket för så många och det känns fantastiskt, säger Hans.
Ingen anmälan krävs
Lokalen har de fått låna från ett företag och bollar, västar och koner kommer från en stiftelse som arbetar för att barn ska få idrotta. NPF-laget tränar varje lördag och det finns inga anmälningskrav utan den som kan och vill, får dyka upp. Förhoppningen är att inspirera andra att starta liknande verksamheter runt om i landet för att ge fler barn en chans att integreras med andra och träffa vänner, precis som fotbollsspelarna i Trestad.
– Nu har de också sin grej och en tillhörighet. Precis som många andra. Barnen ska känna att de är betydelsefulla och att de kan någonting. Och sedan är det såhär - syns inte ett handikapp så finns det inte. De här barnen har redan tagit så mycket stryk från samhället och bara i vår familj har vi fått kämpa med näbbar och klor för att Erik ska få den hjälp han behöver. Och jag kommer kriga för de här ungarna allt jag kan.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Brett spektrum inom autism och fler autismdiagnoser väcker debatt
- Så här funkar WISC-testet
- ”Ofrivilliga blinkningar är vanligast”
- Pandas – en autoimmun sjukdom med neuropsykiatriska symtom
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor
- Mentalisering – att se sig själv utifrån och andra inifrån
- Mamma till ett yrväder