Detta är Terese Ekman:
Ålder: 44 år
Bor: Linköping
Yrke: Forskningsassistent
Fritidsintressen: Mänskliga relationer med kvalitét, foto, teckning, psykologi, naturen och gympa på Friskis & Svettis.
I sin lägenhet i Linköping sitter Terese framför sin laptop och transkriberar intervjuer från ett forskningsprojekt på högskolan i Gävle, där hon arbetar som forskningsassistent. Men vägen hit har varit lång och krokig.
– Förr kunde jag tycka att allmänna frågor som ”vad jobbar du med?” var väldigt jobbiga. För mig var de laddade och privata. Men nu känner jag inte så längre. Istället för att skämmas så känner jag stolthet över mitt jobb, säger hon.
Låt oss ta historien från början. Terese är född 1972 och växte upp i Linköping som den äldsta av fyra döttrar. Redan när hon var fyllda fyra år konstaterade man på barnpsykiatrin att hon hade en språklig försening och autistiska drag. Hon diagnostiserades emellertid inte, istället fick hon en personlig assistent under förskolan. Hon började därefter i en vanlig grundskola, och det var då, under årskurs tre, som problemen startade. Terese började känna sig annorlunda och drabbades av en utanförskapskänsla. Hon umgicks inte med de andra barnen och blev mobbad.
– Jag hängde inte riktigt med i jargongen som fanns i grupperna och kände bara att jag ville ha lugn och ro. Vara för mig själv. Jag tror inte att jag personligen upplevde mitt annorlundaskap som negativ, men det var när omgivningen började trycka ner mig och säga elaka saker som det blev ett problem, säger hon.
I efterhand har Terese insett att hon ofta var rädd under grundskoletiden. Hon hade svårt för sociala situationer, någonting som mobbningen förstärkte, och hon utvecklade därför social fobi.
– Jag mådde dåligt och kände mig väldigt hämmad. När det kom vissa personer i närheten av mig på skolan så kunde jag inte alls prata. Jag längtade bara hem. Där var jag mer öppen och pratsam, nästan som en annan person.
Terese berättar att hon tidigt fick ett slags detaljseende, en konstnärlig blick på tillvaron. Hon blev exempelvis fascinerad av betrakta mönster i molnen och på hur ljuset eller skuggan föll. Hon ritade också ofta, det blev en tillflyktsort undan det jobbiga.
– Ritandet var en räddning under många år. Det blev en fristad där jag hittade en vila och ett lugn, säger hon.
Drabbades av depression
På gymnasiet följde hon sin konstnärliga läggning och pluggade praktisk reklam och dekoration. Klassen var full av konstnärssjälar som var annorlunda, berättar hon, vilket ledde till en mer frigjord stämning. Helt plötsligt var det okej att vara lite ovanlig, man såg inte ner på varandra. Men för Terese uppstod ett annat problem – hon drabbades av depression. Hon hade lågt självförtroende, kände ingen ork eller gnista. Visserligen gick hon till och skötte skolan, men samtidigt tyckte hon att det mesta kändes meningslöst.
– På gymnasiet fick jag en fördröjd psykisk reaktion av det jag hade upplevt i grundskolan. Det låter som en häftig liknelse, men det var nog en slags posttraumatisk stress. Det är ju vanligt att de som har varit med om svåra händelser inte kan bearbeta dem när de pågår. Då överlever man bara. Det är istället lite senare när livet har blivit bättre som man börjar må dåligt, säger hon.
Vid den här tidpunkten hade Terese ingen aning om att hon hade en diagnos. Visst kände hon sig annorlunda, men hon gick hela tiden med idén att hon var drabbad av social fobi. Hon upplevde att det var den som hon behövde träna bort.
– Jag kan inte riktigt förstå budskap som inte är tydliga. Dolda, underliggande avsikter funkar inte. Det är väl ganska typiskt för personer som har autism. Det här gjorde att jag inte fungerade socialt. Men det visste jag inte då, säger hon.
Fick sluta på flera jobb
Efter gymnasiet väntade arbetslivet varvat med ett par studieperioder, däribland konstutbildning på en folkhögskola. Terese berättar att hon flyttade hemifrån efter gymnasiet och aldrig har haft något problem med att arrangera eller organisera vardagen – till exempel tvätta och laga mat. Terese har dock alltid haft svårt för snabba förändringar, improvisationer, högt tempo och att hålla många bollar i luften. Dessutom har hon svårt för att umgås med främlingar och kallprata. Allt detta är ofta något som arbetsgivaren tar för givet att man kan. Men Terese kunde inte riktigt. Det hela ledde till en lång trial and error-process. Hon testade många jobb; allt från att stå i butik till att jobba på café. Det slutade nästan alltid med att hon fick lämna (eller själv slutade på) arbetsplatsen med motiveringen att hon var för långsam och inte höll tempot. Bland personer med autism är det vanligt med bristande exekutiva funktioner, alltså att man till exempel har svårt att överblicka en situation. Så var det, och är ännu, för Terese.
– Jag tog kontakt med psykiatrin och fick höra att det var ångest som gjorde att det inte funkade med jobben. Jag hade önskat att det var någon som kunde tänka efter och kanske se kopplingen till de autistiska drag som jag konstaterades ha redan som fyraåring. Då hade man ju förstått att det är saker i min hjärna som gör att det inte fungerar, att det inte spelar någon roll om jag ”kämpar vidare”.
Hon minns särskilt en händelse när hon jobbade på en servering inom äldreomsorgen två helger i månaden. Det var 2001. Terese läste upp ett par ämnen på Komvux och hade skaffat ett extrajobb vid sidan om för att få ekonomin att gå runt. Hennes uppgift var bland annat att servera mat och att förbereda enklare sallader och smörgåsar. Vid lunchtid var det alltid mycket folk, och tempot och kraven ökade.
– Jag kämpade på, men jag minns att det var en obehaglig och hotfull stämning eftersom jag var för långsam. En fredagskväll ringde de och sa att jag hade fått sparken. Jag tyckte att det var skönt, men också sorgligt och orättvist. Jag hade ju gjort mitt bästa och tyckte det var synd att de inte kunde ha ett lite bredare perspektiv. De hade kanske kunnat acceptera att det tar lite längre tid för mig.
Å ena sidan sökte hon sig till arbetsplatser där hon ofta fick arbeta på egen hand, eftersom hon hade svårt med gruppdynamik. Å andra sidan resulterade detta i att hon inte hade någon att söka stöd hos i jobbiga situationer.
– Det var som att jag var dubbelt utsatt. Jag sökte mig till ensamma jobb som jag inte klarade av, och hade heller ingen att få stöd av, säger hon.
Skrev böcker
Arbetslivet fortsatte att gå upp och ner för Terese. Hon påbörjade ett nytt arbete – och slutade sedan. Men det kom en dag då hon hade fått nog. Terese hade kämpat till det yttersta för att komma in på arbetsmarknaden och funderade ofta på varför hon inte riktigt lyckades: vad var problemet? 2009 (efter två års väntetid) genomgick hon en neuropsykiatrisk utredning och då diagnostiserades hon med autism. Hon var 37 år.
– Att få diagnosen var en wow-känsla som gav mig försoning och förståelse. Det var en befrielse. Men jag kan vara lite besviken över att jag fick den så sent. Samtidigt har ju detta gjort att jag har blivit mer självständig och tvingats klara mig på egen hand. Hade jag fått diagnosen tidigare så hade jag mötts av underkrav från omgivningen, nu har jag istället haft överkrav på mig och lärt mig mycket mer.
Ganska snart efter att Terese hade fått diagnosen kände hon en inre drivkraft för att uttrycka sig och skriva av sig. Det ledde till två böcker. Den ena, som heter Med andra ögon: att få diagnosen högfungerande autism i vuxen ålder och som släpptes 2010, handlar om hennes bakgrund och väg till diagnosen. I den andra självbiografiska boken, som släpptes 2014 och heter Jobbmonstret, berättar hon om problemen på arbetsmarknaden. Anledningen till att Terese ville skriva dessa böcker var att hon inte kände igen sig i de beskrivningar av autism som är vanliga i litteraturen.
– Autism har ett brett spektrum som kan involvera allt från subtila problem till mer omfattande svårigheter. Jag ville skriva en bok för de som är nästan normala, men ändå inte. De som är lite mer högfungerande men ändå har besvär, säger hon.
Fick drömjobbet
Hennes böcker – speciellt Jobbmonstret – kom att leda till någonting lika oväntat som glädjande. Terese började att plugga en distansutbildning i psykologi vid högskolan i Gävle. I samband med att hon skrev sin C-uppsats läste uppsatshandledaren hennes bok Jobbmonstret, vilket ledde till att hon efter studierna fick en anställning som forskningsassistent på högskolan. Hon har haft arbetet sedan i våras och jobbar hemifrån, bland annat med att transkribera material från intervjuer till ett pågående forskningsprojekt. För Terese var det något av ett drömjobb.
– Jobbet fick jag tack vare min handledare som ville hjälpa mig. Han såg att jag kunde läsa, skriva, tänka, reflektera. Att jobba som forskningsassistent passar mig, säger hon.
Men hur är det att arbeta hemifrån?
– Distansarbete hemifrån passar min personlighet väldigt bra. Många skulle säkert uppleva det som negativt och bristfälligt, men för mig är det bra för koncentrationen. Det gör mig bekväm. Jag har ju också kontakt med mina kollegor och känner därför en samhörighet. Äntligen har jag hittat en arbetsplats där de jag arbetar med är på samma våglängd som jag, säger hon.
Efter att under många år ha försökt men misslyckats hitta sin rätta plats på arbetsmarknaden var tjänsten som forskningsassistent väldigt välkommen.
– Det känns som att mitt liv är nyvunnet. Jag känner stolthet och glädje, säger hon.
Forskningsprojektet väntas pågå i ett par år till. Förhoppningsvis får hon även efter det fortsatt anställning, kanske på andra projekt i samma högskola.
– Förut levde jag lite en månad i taget och var väldig orolig. Idag känns framtiden ljusare. Det känns som att jag har landat och vågar se framåt.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Spel byggt på hjärnforskning får barn att prestera bättre i skolan
- Så här funkar WISC-testet
- Mentalisering – att se sig själv utifrån och andra inifrån
- Dopamin – nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem
- Så fungerar adhd-medicin
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor
- Biologisk klocka även för män