"Jag vill göra det bästa av minnet av Mica"

– Det finns så många faktorer som gör att barn kan känna sig annorlunda och må dåligt och för Mica fanns det flera. Men det svåraste nu är att inse att Micas signaler om att hon mådde så dåligt inte blev riktigt sedda, säger Jennie Jakobsson till Special Nest.

Jennie Jakobsson är ensamstående mamma till fyra barn och arbetar inom Svenska kyrkans barnverksamhet i Lycksele, där hon och familjen bor. Mica, som egentligen hette Bryna men som ville kallas Mica, var lite sladdis i familjen; hon var elva år medan de övriga tre barnen har hunnit upp i tonåren. De äldre barnen har npf-diagnoser, vilket gjorde att Jennie Jakobsson redan hade erfarenhet inom området och förstod att även yngsta dottern behövde utredas. Mica hann få en add-diagnos och väntade på en autismutredning, men den dröjde. Under den svåra väntetiden grubblade hon mycket över att vara annorlunda och att hamna utanför bland kompisarna. På nyårsdagens kväll hittades hon livlös hemma i sitt flickrum. Jennie Jakobsson skrev följande på Suicide Zeros hemsida:

”År av väntan på utredning för autism och en skolgång som inte fungerade, gjorde att Mica sakta tappade hoppet och började med självskadebeteende. Den 1 januari 2022 valde Mica att avsluta sitt liv endast 11 år gammal.

Vi vill med denna insamling öka medvetenheten om barn och ungdomars psykiska mående och hoppas att vår insamling kan hjälpa till att sprida kunskap så andra får rätt hjälp i tid. Du fattas oss❤️ Familjen”.

Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att minska självmorden. Varje år tar nästan 1500 människor sina liv i Sverige och bakom statistiken finns föräldrar, syskon, barn, grannar, kollegor och vänner. I genomsnitt 22 barn under 18 år har dött i suicid varje år de senaste tjugo åren, enligt Folkhälsomyndigheten. I denna tragiska statistik finns nu även Mica, som var ett mycket älskat barn och som är djupt saknad. Hennes mamma vill berätta för att alla vuxna i samhället som möter barn ska kunna lära något av hennes historia.

Micas tidiga år  
Som liten var Mica tyst och gjorde inte mycket väsen av sig, istället observerade hon allt runt omkring sig. Hon älskade sina äldre syskon och vill göra samma saker som de gjorde. De gillade musik och Mica lärde sig fort. Först när Mica började i skolan kom utbrotten.   

– När hon blev arg så blev hon verkligen jättearg och förvandlades från en liten älva till en pansarvagn. I skolan kämpade hon med att hålla ihop och så kom explosionerna hemma i stället. Hon kunde kasta grejer, förstöra saker och bli jättearg på sina syskon. Då fick vi använda lågaffektivt bemötande och jag fick mina föraningar, säger Jennie Jakobsson.  

Eftersom de äldre syskonen har olika npf-diagnoser hade Jennie Jakobsson redan tillbringat mycket tid på BUP för utredningar och på skolmöten för olika stödåtgärder. Hon såg tydligt att Mica inte kunde tolka andra människor och att hon behövde anpassningar i skolan.

Svårigheterna börjar
Mellanstadiet blev en tuff tid för Mica. Precis som många barn med npf fick hon svårt att smälta in i kamratgruppen eftersom det sociala samspelet ställde högre krav, och svårt att klara av skolprestationerna då förväntningarna på analysförmåga och självständighet ökade.

– Mica hade kompisar men upplevde att hon missade mycket i kommunikationen, så i skolan var hon tyst. Vid ett tillfälle upptäckte jag att hon satt kvar på sin plats men klagade på att hon hade läst samma bok många gånger. Hon hade inte förstått att även hon fick låna en ny bok. På hemvägen kunde hon explodera i bilen och jag måste försöka lirka ur henne vad som hänt. Då kunde det vara något en lärare hade sagt eller kompisar som hade ändrat reglerna i en lek.

Jennie Jakobsson hade många möten med skolan för att hitta rätt stöd och det gjordes ett försök med kortare skoldagar. Mica ville egentligen stanna kvar som de andra barnen, men när hon gjorde det kraschade hon av utmattning. Hon stannade hemma från skolan alltmer och till sist kom en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin för utredning. Mica fick en add-diagnos, men det stod klart att hon även hade autistiska drag. Hon ställdes i kö för ännu en utredning. Under tiden gjorde socialtjänsten en utredning om möjlighet till stöd för familjen.  

– När min flickas frånvaro ökade kallades jag till socialtjänsten för utredning, men tack och lov landade de i att jag är en mamma som vill mina barn väl och som har kompetens. Då sökte jag stöd själv och de bedömde att jag behövde hjälp som ensamstående med fyra barn med npf.

Väntan på BUP, skola och socialtjänst
Jennie Jakobsson beskriver hur familjen börjar vänta. Dels på BUP:s utredning, dels på stödet från socialförvaltningen som aldrig riktigt kommer i gång, dels på anpassningar i skolan – men skolan tycker att situationen är oklar och vill invänta BUP:s utredning.

 – Under tiden var Mica väldigt tydlig med att hon på flera sätt inte mådde bra. Hon visade videos från Tiktok för att jag skulle förstå. Hon frågade varför man måste försöka vara en annan för att passa in, säger Jennie Jakobsson.

Våren 2021 var Mica nästan inte alls i skolan, men när hon väl kom i väg funkade det ganska bra. Tyvärr ledde det till att Mica började ta på sig skulden, anser Jennie Jakobsson.

– ­Nu kom självskadebeteendena och BUP bedömde att jag behövde vara hemma och ha koll på henne hela tiden under våren 2021. Så fortsatte det även under hösten. Visst fick hon ordinerat antidepressiva tabletter, men min önskan om psykologstöd gick inte igenom eftersom de hade personalbrist.

Stor oro och den svåra natten
I slutet av hösten var situationen fortfarande så illa att Jennie Jakobsson måste ha ständig uppsyn över Mica, men så kom jullovet och familjen fick lite ro och glädje.

– Vi hade en mysig julafton och spelade spel. För Mica var det viktigt att vara med familjen och att vi gjorde saker tillsammans. På nyårsafton åt vi god mat och sköt upp raketer, vi firade med mina bröder, mormor och morfar. På nyårsdagen var vi trötta och lite sega.

På nyårsdagens kväll träffade Mica en kompis som hade hört av sig. De spelade piano, fnittrade och tittade på Tiktok. När kompisen hade gått gick Mica in på sitt rum med kvällsfika.

– Vid 22-tiden tittade jag in till henne för att ge henne melatonin för sömnen och fann henne livlös. Jag försökte med hjärt- och lungräddning och vi ringde 112. I ambulansen fortsatte återupplivningsförsöken och på sjukhuset gjorde de otaliga försök, men det var för sent, säger Jennie Jakobsson.

Hon berättar att polisen kom tillsammans med ambulanspersonalen och att det senare blev en brottsutredning, eftersom dödsfallet skedde i hemmet. Utredningen visade att det var Micas egen handling.

– Själv tänkte jag att om man är så ung, om man bara är ett barn, så säger man kanske att man vill dö, men jag förstod inte att hon verkligen skulle göra det, säger hon.

Kämpar för förändring
Nu gör Jennie Jakobsson allt som står i hennes makt för att förklara för skolchefer och socialchefer hur hon kämpade för stöd till sin flicka.

– Jag som har tvingats uppleva detta vill inte att det ska hända ett enda barn till. Vart är samhället på väg om barn inte får den hjälp som de behöver? Skolan är så tuff, klasserna större, specialpedagogerna färre. Då blir det bara de som för mest väsen som får hjälp, säger hon.

Vem som ska ta ansvar och vem som ska betala borde inte vara en fråga, för detta är en samhällsfråga och ett samhällsproblem, menar  Jennie Jakobsson. Det är inte rimligt att bli bollad fram och tillbaka i väntan på hjälp och stöd. Detta vill hon att alla vuxna i samhället ska börja prata om.

– Jag vill göra det bästa av minnet av Mica och försöka förstå vad jag och alla andra kunde ha gjort annorlunda. Jag vill inte hänga ut någon, varken skolan, kommunen eller BUP, men när vi vuxna missar så viktiga signaler från ett barn är det ett samhällsproblem. Alla barn är inte likadana klossar som passar i samma fyrkantiga hål. Mica var en stjärna, henne kunde man aldrig ha tryckt in i ett fyrkantigt hål.