“Att få vara öppet autistisk kan vara ett värdefullt verktyg”

Boken Låtsasheten är illustrerad och skriven av Nathalie Ruejas Jonson. Syftet med boken är att förmedla att det inte är upp till människor som står utanför normen att anpassa sig till samhället, utan att det är upp till alla andra att se till att de får plats.

Vad innebär det för dig att vara autist (och därmed ickenormativ) i en neurotypisk värld?

– Det är svårt att svara på eftersom att vara autist är ju den jag är. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara annars, jag skulle inte vara samma person. Men konkret innebär det att det finns fördomar och okunskap om mig, att det finns förväntningar på mig som jag aldrig kommer att kunna leva upp till, men också att jag har ett helt annat förhållningssätt till många saker. Det hade varit jätteskönt att slippa vara så intryckskänslig och att bli utmattad av enkla, vardagliga saker. Men jag skulle aldrig vilja ändra på hur jag är. Den neurotypiska världen är stressig, högljudd och kravfylld men det går ju faktiskt att göra något åt snarare än att låta autister vara något de inte är.

Diagnosen blev ett svar
Nathalie Ruejas Jonson diagnostiserades med autism i vuxen ålder. Det var efter en lång period av psykisk ohälsa som hon till slut, enligt henne själv, kraschade och sökte hjälp.

– Under behandlingen väcktes misstankar om npf men jag hade aldrig tänkt i de banorna tidigare. Precis som många andra hade jag en stereotyp bild av autism som jag inte kände igen mig i. När jag väl började läsa mer och framförallt inte bara den information som ges av vården kändes det istället självklart.

För henne blev diagnosen ett svar.

– Att ha en diagnos förändrar ju inte den personen jag är men det har förklarat mycket av det som har varit svårt för mig. Det har också tillåtit mig att “bli mer autistisk” eftersom jag hela livet kämpat med att passa in och vara normfungerande vilket är oerhört energikrävande.

På vilket sätt hade det varit annorlunda om du diagnostiserats som barn?

– Svårt att säga. Det hade förstås varit skönt att ha ett svar så tidigt som möjligt så att jag kunnat få det stöd jag hade behövt. Däremot är jag rädd att risken hade funnits att jag mer uttryckligen behövt “träna bort” min autistiska personlighet och att jag som barn inte kunnat stå emot det på samma sätt som jag kunnat som vuxen. Jag har möjlighet idag att prata med andra autister och utbyta erfarenheter tack vare sociala medier. För mig har det varit ett viktigt verktyg och den möjligheten fanns inte alls i samma utsträckning när jag var barn.

Kommunikation på flera sätt
I boken skriver Nathalie Ruejas Jonson att pratet är olydigt och att orden inte gör som hon vill. Men att pratet ändå förföljer henne.

Upplever du att det är ett ständigt pågående krav att tvingas vara extrovert och konversera med ord?

– Varje dag. Det är nog mitt största problem, framförallt som illustratör och därmed även kommunikatör. När jag arbetade med reklam för några år sedan trodde jag tillslut inte att jag skulle klara av att arbeta i den här branschen över huvud taget. Jag förväntas kunna formulera mig verbalt kring mitt arbete hela tiden.

Numera är Nathalie Ruejas Jonson tydlig med att hon ibland inte kan prata.

– Jag hoppas att det kommer att bli mer accepterat att kommunicera på andra sätt. Vi umgås varje dag på sociala nätverk och mycket av vår vardagliga kommunikation sker därför genom text och bild. Det är positivt för oss introverta, men kan samtidigt öka kraven på oss i sociala sammanhang som sker utanför skärmen. Men jag tror att det ändå är ett steg i rätt riktning för att människor ska kunna kommunicera med varandra på lika villkor och med lika starka röster.

Vården borde lyssna på vuxna autister
Låtsasheten illustrerar hur omgivningen försöker tvinga bort det autistiska hos en människa, vilket Nathalie Ruejas Jonson menar är ett faktum. Men att vara öppen med sina svårigheter har blivit hennes strategi för att klara av dem och samhällets krav.

– Vården och övriga samhället borde verkligen ta till sig av det – att vara få öppet autistisk kan vara ett värdefullt verktyg.

Hur skulle du vilja att samhället mötte autistiska personer? Och vad är det största felet som samhället gör?

– Jag önskar att vi slapp funktionsetiketter. Spektrumet är inte linjärt och att någon anses vara “högfungerande” innebär inte att personen inte har svårigheter samtidigt som “lågfungerande” blir så förminskande. Jag har snart en masterexamen i visuell kommunikation men jag behöver fortfarande stöd i enkla vardagliga saker som att borsta tänderna.

Nathalie Ruejas Jonson önskar att vården och anhöriga till autister, framförallt föräldrar, lyssnade mer på vuxna autister.

– Vi sitter på kunskap och erfarenheter som ständigt tystas eller viftas bort.

Vad har boken mötts av för reaktioner från läsare?

– Bara positiva hittills. Jag är framförallt glad över en recension där personen som läst sa att hen inte förstår boken helt, men förstår dess värde och funktion. Det visar att jag lyckats med det som var viktigast för mig när jag skrev den – att det var en berättelse för autister och inte om autister. Jag har också fått höra att den går att applicera på många olika plan, inte bara just autism, vilket glädjer mig. Jag skrev den först och främst för autister. Men alla bör läsa den.

Berätta om titeln Låtsasheten.

– Det var en väns barn som myntade begreppet Låtsasheten. När jag hörde det så sa jag direkt att jag skulle skriva en bok om det. Låtsasheten en motsats till verkligheten, men samtidigt antyder ändelsen '-heten' att det ändå existerar och är på riktigt för mig. Ordet sammanfattar upplevelsen jag ville berätta om helt perfekt.