"Lärare måste våga tro på sitt eget omdöme"

– Det har blivit för mycket fokus på själva bedömningen och för lite fokus på vad vi gör för anpassningar så att eleven ska lyckas i undervisningen säger Lennart Rådbrink.

Han är tillsammans med Wern Palmius rådgivare på specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM. De får ofta frågan om hur lärare ska hantera elever med funktionsnedsättning i relation till dagens skolsystem. Svaret är att lärare redan i planeringsstadiet av sin undervisning måste diskutera med varandra hur de ska gå tillväga för att anpassa undervisningen och bedömningen.

– Det handlar helt enkelt om att anpassa hela processen för att motverka konsekvensen av funktionsnedsättningen, säger Lennart Rådbrink.

Vad får anpassas?
Frågan om vad man får anpassa i undervisningen är en av de vanligaste frågorna som ställs till rådgivarna och här är Wern Palmius och Lennart Rådbrink entydiga med att man får anpassa allting, så länge man inte anpassar bort det en uppgift ska pröva.

– Gällande nationella proven så finns det tydligt beskrivet i anvisningarna om vad som gäller vid anpassningar. Men inom den ordinarie undervisningen kan man anpassa massor. Lärare kan behöva svara på frågor och ge stöttande strukturer och modeller som hjälper eleven att klara uppgiften från start till mål, säger Lennart Rådbrink.

– I samhället står vi inte själva när vi kommer till en uppgift som vi ska lösa. Vi kan alltid vända oss till någon för att fråga, säger Wern Palmius, det måste elever kunna känna att de kan göra i skolan också om de inte förstår en uppgift.

Styrdokumentet bör hanteras i relation till eleverna, enligt Lennart Rådbrink. Lärare måste ha egna diskussioner på skolan kring anpassningar och tolkningar av kunskapskraven i relation till konsekvenserna av elevers funktionsnedsättning.

– Lärare måste lära sig tolka och värdera själva. De måste våga tro på sitt eget omdöme.

Skilj på krav och förväntningar
Wern Palmius menar att skickliga lärare skiljer på höga krav och höga förväntningar.

– Höga förväntningar ska man alltid ha, men höga krav kan vara generalfel för en elev som inte kan uppfylla dem.

Han menar att lärare måste göra olika även i bedömningssituationer, eftersom eleverna är olika personer som behöver olika verktyg för att klara av kraven.

– Man kan inte plocka bort dessa redskap som man använder hela skoldagen då det sedan plötsligt kommer till att man ska visa sina förmågor och kunskaper menar han. Lärare skulle nog ha en vinst av att jobba närmare eleven med korta processer mellan undervisning och bedömning.

Båda rådgivarna får ofta frågor om orättvisa om man gör olika för elever. Men det är enligt dem något man måste diskutera inom kollegiet. Frågan handlar om hur man uppnår skollagens och läroplanens krav likvärdighet som innebär att man kan göra på olika sätt.

– Jag vill säga nej, det blir inte orättvist, men det är inte lätt att vara lärare och det ställer stora krav på att läraren anpassar undervisning och bedömningssituationer, säger Lennart Rådbrink. Det är många variabler att ta hänsyn till och det är väldigt svårt för oss som rådgivare att ha en åsikt om enskilda bedömningsfrågor.

Att göra olika är rätt
Wern Palmius anser att man som lärare måste göra olika och följa varje elev i lärandet . Bedömningen och betygssättningen är något som kommer i slutet.

– Det är samma sak gällande undantagsbestämmelsen och vad man kan pysa. Har du koll på elevens kunskaper i processen? Har du anpassat och satt in extra stöd? Då kan du se vilka delar som saknas. Det är då du ställer dig frågan ”Är det här resultatet av elevens funktionsnedsättning?”.

Men det är bara den betygsättande läraren som kan bestämma vilka delar av kunskapskrav som kan undantas eller inte, eftersom hen följt undervisningen noggrant och gjort bedömningar allt eftersom.

– Pyser gör man bara vid betygssättningen och vid enstaka krav. Man ska jobba så att man undanröjer funktionsnedsättningens konsekvenser. Därför ger det en signal om att man ska ta väldigt många steg av anpassningar innan man hamnar i att tillämpa undantagsbestämmelsen, förtydligar Wern Palmius.

Eleven bör vara delaktig
Då undantagsbestämmelsen kommer på tal med rådgivarna ställs också frågan om att pysa i grundskolan kan få konsekvenser i gymnasiet? Här anser både Lennart Rådbrink och Wern Palmius att samarbetet mellan grundskola och gymnasium bör bli bättre så att elever med en funktionsnedsättning får tillräckligt med stöd när de påbörjar sin gymnasieutbildning.

– Gör man bra överlämningar från grundskola till gymnasium så kan rätt stöd sättas in. Men i slutet av grundskolan måste eleven också ha kunskaper om vilka anpassningar som fungerar, säger Wern Palmius. Eleven behöver bli mera delaktig i stödprocesserna.

Han anser att lärare generellt pratar för lite med eleverna om deras funktionsnedsättning och vilka anpassningar som fungera bäst för dem.

– Ska man puffa eleven någonstans så är det just i kunskapen om sig själv i slutet på grundskolan. Eleven måste ha kunskap om sitt eget liv och sin funktionsnedsättning för det finns inget annat liv eleven har att leva. Kan inte eleven erkänna ett behov av stöd och anpassningar i direkt anslutning till sin gymnasiestart så förlorar hen en massa tid och det vinner ingen på. Allra minst eleven.