”Kartlägg behoven och anpassa undervisningen för en tillgänglig lärmiljö”

För fyra år sedan, 2013, publicerade Skolverket en sammanställning av hur många elever som hade ett åtgärdsprogram. Då var siffran cirka 14 procent. Vid denna tidpunkt dokumenterades många stödinsatser inom åtgärdsprogrammen som efter 1 juli 2014 i stället definieras som extra anpassningar. Det är troligtvis skälet till att antalet åtgärdsprogram har minskat till 5,6 procent under läsåret 2015/16.

Skolinspektionens rapport från 2016 om skolans arbete med extra anpassningar tecknar en bild av vad som görs, inte görs och vad som borde göras. Enligt den rapporten har närmare 40 procent av eleverna specialpedagogiskt stöd någon gång under sin grundskoleutbildning. Då väcks frågan: Vad behöver vi tänka på för att vara säkra på att det stöd vi genomför i skolan direkt kopplas till måluppfyllelse så att eleven kan nå kunskapskraven?

"Lärarna måste känna sig trygga"
Special Nest har pratat med specialpedagog Gudrun Löwendahl Björkman som bland annat har utformat de två materialen "Vägledning för grundskolan" och "Vägledning för gymnasieskolan". Syftet är bland annat att stödja pedagogerna att koppla extra anpassningar i undervisningen till elevernas ökade möjligheter att nå kunskapskraven.

– Om vi till exempel tar en elev som har svårt med förmågan att kunna ta in och använda information så måste vi tänka på hur de extra anpassningarna ska utformas för att eleven ska kunna utveckla just denna förmåga. Här behöver vi vara specifika och tänka till. Leder våra extra anpassningar och särskilt stöd mot rätt mål? säger Gudrun Löwendahl Björkman, och tillägger:

– Det är viktigt att förstå att om vi ska göra en lärmiljö tillgänglig för alla måste lärarna kunna känna sig trygga i hur de förväntas tänka då de ska planera ett arbete, men också under tiden de genomför ett arbetsområde och i bedömningssituationerna.

Konkretisera för eleverna
På grund av att skolan under en lång tid har blivit utpekad som en skuldorganisation är det vanligt att lärare har blivit rädda att göra fel, menar Gudrun Löwendahl Björkman. Många lärare anpassar bra under tiden de genomför ett arbete med eleverna, men senare i bedömningssituationen kanske de ändå lägger fram samma prov till alla elever för att det ska vara ”rättvist”. Ingen vill bli anklagad för att ge ”snällbetyg”.

Enligt Gudrun Löwendahl Björkman kan det vara effektivt att planera områden baklänges och starta med frågorna: Vad är det som ska bedömas? Hur kan vi göra så att varje elev verkligen får goda förutsättningar att kunna visa sina kunskaper i olika bedömningssituationer?

– Startar vi med de frågorna behöver lärare vara trygga i, och ha god kunskap om, hur vi får kompensera och anpassa vid bedömning och betygssättning. Alla elever behöver inte visa sina kunskaper i samma bedömningsform och inte heller vid lika många tillfällen som andra elever.

När lärare redan i starten av sin planering har gjort klart vad de ska bedöma och betygssätta, underlättar det för dem att konkretisera för eleverna vad de ska kunna och vägen för att nå dit – med stöd av extra anpassningar eller inte.

– I planeringen av undervisningen behöver vi tänka väldigt systematiskt. För att kunna göra det behöver elevernas behov av stödinsatser vara kartlagda.

Stress och otillräcklighet
Gudrun Löwendahl Björkmans material "Vägledning för grundskolan" och "Vägledning för gymnasieskolan" innehåller bland annat en blankett för extra anpassningar. Den kan bifogas i den individuella utvecklingsplanen. Med en blankett blir det lättare att kunna sammanställa och få en överblick över vilka elever som behöver olika former av extra anpassningar.  

– Vet vi att vi har x antal elever som är i behov av en typ av extra anpassning så kan vi planera in det i undervisningen redan från början. Det blir då en form av ledning och stimulans, en generell anpassning på gruppnivå. Det som är nödvändigt för några elever är ofta bra för många elever. Det här blir ett sätt att bedriva skolutveckling. Det blir tydligare i elevhälsans systematiska kvalitetsarbete vilka elever som är i behov av vilket stöd, vilken kompetensutveckling personalen kan vara i behov av och hur man som skolledning behöver organisera för att skapa tillgängliga lärmiljöer, säger Gudrun Löwendahl Björkman.

Hon upplever att ett stort hinder för en inkluderande undervisning är lärarnas känsla av stress och otillräcklighet.

– Då personalen upplever stress uppstår ofta en känsla av otillräcklighet. Ju mer otillräckliga vi känner oss, desto mer fel och brister lägger vi hos eleverna. Ett strukturerat hållbart arbete handlar inte bara om begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet för eleverna. Vi behöver ha samma tänk oavsett om vi arbetar med en enskild elev, vårdnadshavare, en grupp elever, pedagoger eller på skolorganisationsnivå. Vi behöver kartlägga, analysera och prioritera så att skolan kan bli en hälsofrämjande arbetsplats för alla parter.