Hemmasittande son öppnade skolchefens ögon

Christian Persmans son var sex år när föräldrarna märkte att han vantrivdes. Dessförinnan, i förskolan, hade han trivts. Han var populär bland andra barn, och lärde sig fort. Men när han kom till förskoleklass var läget annorlunda.

– Han sa att han inte ville gå dit. Det var ett uppvaknande för oss, vi hade tänkt att det skulle vara kul. Men han upplevde aldrig den känslan. Han försökte sätta ord på det, men vi förstod inte.

Det var sannerligen inte första gången Christian Persman kom i kontakt med en så kallad “hemmasittare”. Skolan har varit Christian Persmans arbetsplats under hela hans yrkesliv. Först som högstadielärare, sedan utvecklingsledare och chef. I sin yrkesroll hade han flera gånger träffat dem, barnen som inte kommer iväg till skolan. Och han hade försökt hjälpa dem.

– Det gjorde vi genom att ställa krav. Vi försökte säga: “ni kan inte välja om ni ska gå i skolan eller ej”. Ungefär som att vi förväntade oss att det skulle komma en insikt om att man måste vara i skolan.

“I efterhand fattar jag att det bröt ner honom”
När Christians son blev äldre växte olusten inför att gå till skolan sig starkare. Till en början fortsatte Christian Persman stötta sonen på samma sätt som han tidigare gjort med sina elever. Om han ändå kunde förstå att skolan var viktig, så kanske det skulle ordna sig, resonerade Christian. 

– Jag försökte säga, “så kan du inte tänka, du kan inte vara hemma från skolan”. Jag jobbade med att få honom att acceptera att det var som det var där. “Om du bara accepterar det kommer du att klara det”. Men i efterhand fattar jag att det bröt ner honom.

Inget fungerade, vare sig att resonera eller att tjata. i allt större utsträckning undvek sonen att gå till skolan. I årskurs åtta och nio var han helt borta från den ordinarie undervisningen.

– Det var en fruktansvärt jobbig känsla. Maktlöshet. Hans mående gjorde att det inte spelade någon roll vad vi gjorde eller sa. I den här vevan, när jag trodde att om han bara kommer iväg så kommer det ordna sig, då tvingade jag honom till skolan.

Handlade om återhämtning
Sonen gick igenom en neuropsykiatrisk utredning, som påvisade autismliknande drag. Men det gick inte att avgöra vad symtomen berodde på. Under den här perioden påverkade den höga stressen hans mående ordentligt.

Christian Persmans fru Maria, förskollärare som dessutom läste till specialpedagog, angrep problemet på ett annat annat sätt än vad Christian gjorde. Hon förstod tidigt att det handlade om sonens återhämtning.

– Han trivdes alltid på lektionerna. Det var strukturerat, organiserat och ganska lugnt. Men han gillade inte raster, inte friluftsdagar, inte idrottsdagar. Vi vuxna har en föreställning om att alla barn gillar rasterna, för då får de leka, säger Christian Persman.

Men för Christians son fungerade inte återhämtningen så. Medan andra barn fick energi av rasterna, av att komma ut ur skolbyggnaden, av att bryta lektionernas monotoni, upplevde han bara att det var jobbigt. Han mådde bättre av att få dra sig undan. Men det gick inte att göra det i skolan. Det som hjälpte var att stanna hemma ibland. Där fick den återhämtning han inte kunde få i skolan.

Idag är Christian Persman kritisk till att skolan tar för lite hänsyn till att elever får energi av olika saker. Vuxna är ofta kategoriska, vill att alla ska vara med och leka eller vara utomhus på rasten.

– Vissa elever har andra behov. De kanske måste dra sig undan eller umgås i mindre grupper. Det måste finnas ytor i skolan som underlättar för detta, säger Christian Persman.

Har fått en annan syn
Sedan sonen inte kom iväg till skolan började Christians syn på “hemmasittande” förändras. Han märkte att det inte handlade om vilja, utan om att det helt enkelt inte gick. Alla de tillfällen då han försökt övertala elever att komma till skolan känns märkliga idag, berättar han.

–  Nu i efterhand tänker jag på hur dum jag varit. Nu tänker jag mer på “hur kan vi göra för att du ska vilja vara här?”. Det här med att ge tid för återhämtning och stressreducering är det viktigaste.

Han menar att vi ofta tänker annorlunda kring barn och ungdomar som vantrivs jämfört med vuxna. Ifall en vuxen person blir utmattad av att gå till jobbet är inte förstahandsvalet att förmå hen att gå dit ändå.

– Precis på samma sätt som en vuxen kan bli utbränd av jobbet, blev det för min son av skolan. Jag skulle aldrig säga åt en rektor med stressymtom att fortsätta gå till jobbet och vänja dig. Jag menar att vi behandlar vuxna och barn olika.

Klarade godkänt
Till slut fick sonen godkända grundskolebetyg, tack vare enskild undervisning och lyckade resultat på de nationella proven. Efteråt har han gjort praktik på olika företag och dessutom fått anställning. Än så länge är det inte aktuellt med gymnasiestudier.

– Han har klarat skolan. Utifrån sina förutsättningar, sammanfattar Christian Persman.

Sin nya syn på hemmasittande bär han med sig i sin yrkesroll. För närvarande håller han på att planera byggandet av en ny skola i Arvika. Där det ska finnas bättre möjlighet till återhämtning för alla.

– Nu när vi planerar skolan pratar jag med arkitekterna om att det måste finnas ytor även för den som inte vill vara med andra. Arkitekterna förstår direkt, de känner igen från andra sammanhang att man behöver ytor för rehabilitering och konvalescens.

Vad hade man kunnat göra för att hjälpa din son snabbare?

– Större möjlighet till återhämtning hade hjälpt, men också stöttning i sociala situationer.