“Jag vill att hon ska växa”

Anna (som egentligen heter något annat) har många procedurer kring sitt tvättande och bacillskräcken gör att hon inte kan vistas med andra människor. När hon väl går ut så skyddar hon sig med säkerhetsåtgärder. Det kan vara att ta med sig engångsbestick till restaurangen och ställa i ordning porslinet i en viss ordning. Hon vill absolut inte skaka hand eller hälsa med en kram. Även att betala i en affär blir besvärligt då kroppskontakt lätt uppstår. Det är alltså små detaljer i vardagen som många inte tänker på som Anna uppfattar som problem. Samtidigt vet Anna, som snart är trettio år, att detta är annorlunda. Skammen gör att hon undviker att utsätta sig och blotta sin OCD för andra. Det har gjort att hon år för år blivit mer isolerad då hon har slutat umgås med sina vänner och andra. Anna vill ju egentligen leva ett så vanligt liv som möjligt, men har inte haft förmågan. Sedan Anna beslöt sig för att ta emot kommunens erbjudande om en kontaktperson har det hänt mycket. I dag vågar hon göra saker på egen hand och steg för steg återerövrar hon sitt liv. 

Att skapa tillit 
Caroline Svensson, som hade anmält sitt intresse till kommunen om att vara kontaktperson, fick höra om Anna. Hon fick veta att föräldrarna var oroliga för sin dotter och kände att de behövde extra stöd, men inte trodde att dottern skulle ta emot det. Caroline ville då engagera sig och försöka få kontakt.

– För att skapa förtroende och lära känna henne så började jag med mejlkontakt, säger Caroline Svensson.

Första gången de träffades var tillsammans med föräldrarna och en handläggare från kommunen. Anna märkte då att Caroline var fördomsfri. Att ha OCD/tvångssyndrom är ingenting att skämmas för.

–  Jag sa till henne från början, och menar det också, att alla människor är lite udda på något sätt. Det märks bara mer eller mindre. Andra människor kan ha en förmåga att dölja sina egenheter, men alla har något.

–  Det hela har varit en process. Vi har nu träffats i flera år. Successivt har jag fått ta del av hennes hemliga tankar och tvångshandlingar. Jag har lärt mig att förstå vilka miljöer och situationer som kan upplevas mycket obehagliga för henne.  Vi har skapat ett hemligt teckenspråk där vi båda vet hur vi ska agera vid vissa händelser som uppstår.

En annan viktig del i deras relation är att de kan skratta åt dråpliga situationer. Till exempel när någon sträcker ut handen och Anna blir stel och konstig.  Det har varit befriande för henne, säger Caroline Svensson.

–  Vi skrattar tillsammans, inte åt henne.

Hur skulle du beskriva er relation?

–  Vi har roligt ihop. Det är som att få tillåtelse att kliva in i en annan människas dolda rum och verklighet.  Och lite hemlig kan man säga, eftersom jag aldrig berättar för någon vem hon är.

–  Samtidigt är jag väldigt noggrann med att poängtera att detta är ett uppdrag. Jag är kontaktperson. Det innebär att jag är anställd av kommunen och jag ska även rapportera in till kommunen vad vi gör.

Caroline Svensson åker och hämtar Anna från hemmet och åker tillbaka med henne när dagen är klar. Uppdragsbeskrivningen är att träffa Anna två gånger i månaden. Att aktivera henne, utgå från hennes indivudella behov och intresseområden samt att berika hennes vardag.

–  Jag får betalt för detta. Pengarna använder jag till att bjuda henne när vi går ut och gör saker. Det är viktigt att var jättetydlig inför henne att det här är ett jobb. Det är alltså inte jag som bjuder henne.

–  I och med att jag har familj och ett annat ordinarie arbete, så behöver jag hålla på den här gränsen.

Utanför komfortzonen
Caroline Svensson berättar att hon är medveten om Annas begränsningar och har koll på vad som sker runt omkring och situationer som kan uppstå.

–  När vi är ute tänker jag hela tiden ut saker som kan utmana henne lite, utan att hon för den saken skull märker det själv.

–  Jag lockar ut henne från hennes comfort zon. När vi går ut på puben tillsammans så utsätter hon sig för risken att det kan uppstå situationer.  Det kan vara en man som kommer fram och vill bjuda på en öl på puben (smutsigt glas). Vi stöter på någon jag känner som hälsar (smutsig hand).

Uppdraget som kontaktperson är egentligen inte att utmana henne, men Caroline Svensson har arbetat med människor i många år och är utbildad inom området, så hon lägger automatiskt till en extra dimension.

–  Jag vill att hon ska växa.

Att våga vara den man är just nu
Anna har varit orolig för hur andra ser henne. Detta har gjort att hon inte vill träffa andra människor. Hon har inte alltid varit på det här viset med alla tvångstankar och tvångshandlingar. När hon var yngre umgicks hon med många vänner. Med tiden har Caroline Svensson fått Anna att börja berätta mer om sin OCD-diagnos. Nu kan hon gå iväg på en föreläsning själv och sitta med andra. Och hon kan be om hjälp när en situation uppstår. Samtidigt har Anna börjat ta kontakt med gamla vänner. Långsamt bryter hon sina föreställningar om vad hon klarar av, säger Carolina Svensson.

– Det har hjälpt Anna oerhört mycket att avdramatisera sitt handikapp.  Och som jag har sagt till henne: Man vet aldrig, den du möter kanske har liknande problem som du.  Det är många som har OCD.

–  Det har varit fantastiskt att vara med i den här utvecklingen. Det har hänt massor och det har även varit en avlastning för föräldrarna.

För Caroline Svensson har målet under de här åren alltid varit att Anna tillslut ska klara sig på egen hand.

–   Jag klipper försiktigt upp små trådar i hennes spindelnät som begränsar henne. Sakta, sakta blir hon fri.