”Olle har förändrat mig i fundamentet och lärt mig att leva i nuet”

Fredrik Westin var nyutbildad marknadsekonom och såg framför sig en spikrak karriär med fina titlar och en bra lön. Sitt första vd-jobb fick han år 2000 – 28 år gammal – på ett företag med 70 anställda i Östersund. En decembereftermiddag samma år föddes sonen Olle.

Fredrik fortsatte att lägga all energi på jobbet och som förstagångsföräldrar förstod varken han eller hans fru Ulrika att Olles djupa specialintressen var annorlunda. I tvåårsåldern blev han besatt av vägmärken och ett par år senare började han grotta ner sig i rymden. Han lånade böcker på biblioteket – även från vuxenavdelningen och på engelska – lärde sig mängder av fakta utantill och pratade inte om annat.

– Han läste och förstod avancerad engelska när han var fyra år. Jag vet inte hur det gick till, han bara kunde. Efter rymden blev han besatt av Nicorette-produkter, sedan flaggor och geografi. Till slut tippade specialintressena över mot mani; han kunde bara prata med andra om han fick väva in sitt specialintresse i konversationen, säger Fredrik.

Det var först efter att deras dotter Annie fötts och Olle var 4,5 år som de började ana oråd. En av Olles förskolefröknar hade varit mammaledig ett år när hon kom tillbaka och reagerade på hur Olle hade förändrats. Från att ha varit en glad och utåtriktad kille hade han blivit deppig. Han slogs, sparkades och bet sina kompisar och sade saker som ”Jag förtjänar inte att leva, jag är inget bra barn”. För Fredrik och Ulrika var det omvälvande nyheter. Hemma hade de inte märkt så mycket, kanske för att den nya bebisen tog mycket uppmärksamhet, kanske för att Olles förändring hade gått så snabbt. När de fick träffa en specialpedagog som föreslog att Olle skulle genomgå en psykiatrisk utredning blev Fredrik först förbannad.

– Jag hade en bild av den perfekta familjen, som i Gillette-reklamen; den framgångsrika pappan som rakar sig framför spegeln med sin nya farsdagspresent. I den världen fanns inga diagnoser, säger han.

Kände sorg
Specialpedagogen fick Fredrik och Ulrika att söka hjälp via BUP. Olle skulle fylla sex år, och hade precis börjat på en ny förskola när han fick genomgå en mängd olika tester. I väntan på svar gick han och föräldrarna på möten på BUP varje vecka.

– Vi kände oss så maktlösa. Olle var utåtagerande i skolan, kissade i tjejernas stövlar, bajsade i handfatet och skrek könsord. Han bröt mot alla tabun som fanns. Hemma hade han börjat få vredesutbrott då han blev fullkomligt svart i blicken.

Snart kom diagnosen. Olle hade Tourettes syndrom med drag av Aspergers syndrom och adhd.

– Jag blev jätteledsen. Det kändes som en ful känsla, för vad var det jag var ledsen över? Jag kände sorg för att Olle inte skulle bli som jag hade tänkt. Den tanken har jag fått jobba mycket med. Det är sjunde året som jag går på gestaltterapi och den har hjälpt mig att förstå att Olles val i livet kommer att vara annorlunda mot mina val, men att det är okej.

Att få en diagnos var en sorg, men samtidigt en lättnad. Nu hade Fredrik i alla fall något att googla på och han och hans fru fick direkt börja på en utbildning för föräldrar till barn med Tourettes. Det Olle framförallt hade problem med var tics, ryckningar, tvångsmässiga ansiktsuttryck och äckelkänslor. I dag är Olle 15 år gammal och kämpar fortfarande med äckelkänslor för krämer, smink, dockor och rosa eller lila föremål.

– Han har med åren blivit mästare på att inte exponera sig för de här sakerna, men förut kräktes han rakt ut om han kom in i köket och det låg en hårsnodd på bordet. Tillsammans med Olles psykolog försöker vi jobba bort det här beteendet för att han ska få ett friare liv.

Tentar av alla ämnen
Olle har alltid gått i vanlig klass, men skolan är det värsta han vet. Ämnena är inte svåra, snarare känner han att undervisningen är under hans värdighet. Det är det sociala som är hans stora utmaning. I skrivande stund går Olle sista terminen i årskurs nio och håller på att tenta av alla ämnen inför gymnasiet. Han behöver därför bara vara i skolan mellan klockan 8 och 12 och får ibland sitta i ett eget rum och jobba. Men i Olles individuella utvecklingsplan ingår att han ska sitta med i klassrummet en gång varje dag, äta lunch med sina klasskompisar och vara med på rasten.

– I Olles värld är han inte mentalt yngre än någon annan och han fungerar socialt med personer som han kan interagera med. Det är att kallprata som är svårt. Egentligen handlar det inte om låg empati utan att han har svårt att knyta an till andra människor och läsa mellan raderna hur de reagerar, tänker och känner.

Under Olles avtentningsperioder är Fredrik med i skolan för att hjälpa Olle att få sakerna gjorda. Livet som förälder blev inte riktigt som i Gillettereklamen och hans värderingar i livet har förändrats radikalt.

– Om det för 15 år sedan var mer yta som var viktigt så är det i dag att vi i familjen mår bra. Olle har förändrat mig i fundamentet och lärt mig att leva i nuet. Jag kan inte svara om någon frågar om vi vill komma på middag om två veckor, men jag är inte längre rädd för förändringar. Är det något som inte funkar så får man ställa om.

Hunden bästa medicinen
När Olle gick i sexan hade han under en period ett vredesutbrott varje morgon. De senaste 2,5 åren har han haft totalt två stycken. Enligt Fredrik beror det dels på den nya skolan i Sundsvall, men den bästa medicinen har varit införskaffandet av den franska bulldoggen Dexter. Han fungerar som en regulator för Olles impulser. När Olle känner att han håller på att bli uppjagad går han själv undan och sansar sig för att han inte vill att Dexter ska bli orolig.

– Förut var vi alltid jätteoroliga för Olle. I dag har jag även ett bonusbarn som ska fylla 20 år och nu har vi nått till den punkt då vi är lika oroliga för alla barnen. Det låter bisarrt men det är ett jättestort steg. Just nu känner jag mig oförskämt nöjd med tillvaron. På ett sätt är det ett val. Man skulle kunna tänka att det är orättvist att Olle har sin diagnos, men man kan också tänka att nu blev det såhär och välja att se det positiva.

– Vad är det positiva?
– Med Olle stagnerar man aldrig. Innan jag fick honom var jag inte så jäkla intresserad av att bli ifrågasatt. Det var mitt sätt som gällde. Nu tycker jag att det är skitbra om någon tycker annorlunda. Jag upplever att jag fick ett perfekt familjeliv till slut, fast på ett helt annat sätt än jag trodde för 15 år sedan.