Att avsiktligt göra sig själv illa är ett fenomen som har förekommit i alla tider, och tagit sig vitt skilda uttryck beroende på vilken tid och kultur vi pratar om. Exempelvis har självspäkning och självstympning i religiöst syfte har setts som ett bevis på en stark tro. Men i de allra flesta fall är självskadandet förknippat med ett stort lidande, både för personen som självskadar och för dennes anhöriga.
Inom psykiatrin brukar man skilja på självskadande och självdestruktivitet. Den första termen innebär att skada sig fysiskt, genom att skära, bränna eller slå sig själv. Självdestruktivitet är ett bredare begrepp, ett samlingsnamn för alla beteenden som används för att göra sig själv illa. Det kan handla om allt från att inte ta hand om sig själv till att missbruka droger eller sätta sig i situationer där man skadas psykiskt.
Negativ spiral
Den vanligaste psykologiska förklaringen till att personer som redan mår dåligt skadar sig själva fysiskt är att det fungerar som ett sätt att kontrollera sin ångest. Diffusa, svårförståeliga själsliga smärtor blir lättare att hantera ifall de ersätts av en fysisk smärta som man vet orsaken till. Men det är en farlig strategi. Den kortsiktiga ångestlindringen ersätts snart av skuld, skam och andra negativa känslor, som i sin tur måste hanteras på något sätt, ofta genom att skada sig igen. “Dosen” av självskadande ökar ofta i varje led, i en allt farligare, negativ spiral.
Jonas Bjärehed är lektor i psykologi vid Lunds universitet, och har ett specialintresse för självskadande hos barn och unga. Han träffar ibland personer som brukar hamna i sexuella situationer de mår dåligt av.
– Min ingång till den här problematiken är att jag tittar på självskadebeteende av den klassiska sorten, alltså att göra sig själv illa genom att skära och slå sig. Där finns en mindre grupp som dessutom har olika sexuella beteenden som en del av samma problemkomplex, säger han.
Problemen kan se ut på många olika sätt.
– Det kan vara allt från att vara ihop med någon som inte är bra för en, till inte skydda sig eller använda preventivmedel när man har sex. Men det kan också vara saker som senare blir uppmärksammade rättsfall, där man sökt sig till sexuella situationer där andra begår övergrepp på en, säger Jonas Bjärehed.
Orsakerna är okända
Vad är då anledningen till att vissa aktivt söker sig till dessa skadliga situationer? De psykologiska mekanismerna bakom självdestruktivt sex är inte så välstuderade att det går att ge ett säkert svar. Jonas Bjärehed berättar att det för vissa fungerar på ett liknande sätt som att skära sig. Efter att handlingen är genomförd uppstår ett lugn och en kortvarig frånvaro av ångest.
– De beskriver att de mår jättedåligt. Som en konsekvens av det tar de en sexuell kontakt. Det blir en uppbyggnad av anspänning som lättar efter att det har hänt, säger han.
Men det är inte så enkelt som att självdestruktivt sexuellt beteende alltid har samma orsaker som att självskada fysiskt.
– Ibland pratar vi i stället om en självbestraffning, att man har en upplevelse av att man inte är värd mer än så här. Beteendet bekräftar en sorts negativ självbild som man har, säger Jonas Bjärehed.
För den som utför handlingarna är de sällan särskilt genomtänkta eller planerade. Ofta är det först i efterhand som det går att se när och hur beteendet uppstår. Man kan behöva hjälp av en behandlare att analysera vad som hänt, och försöka hitta bättre strategier.
Finns många tabun
Eftersom det är sex det handlar om finns en hel del tabun att hantera. Det kan kännas skamfyllt att berätta för någon om det som händer, vilket gör att man riskerar att inte få hjälp. Och långt ifrån all vårdpersonal är bekväm med att ställa rätt frågor om sexualitet för att ringa in problematiken. Att skapa en trygghet för den som hamnat i självdestruktivt sex är en utmaning för vården.
– Om man kan man känna sig nog trygg att berätta om de sakerna finns det ganska stora möjligheter att få hjälp. Problemet är att hitta någon att berätta för. Inom vård och omsorg har vi blivit bättre på självskadebeteenden av den klassiska formen. Vi är mer uppmärksamma och frågar om det på ett mer självklart sätt än när det handlar om sex.
Även de anhöriga har en betydelsefull roll. Det är förståeligt att man blir orolig, men det är viktigt att fokusera på individen som mår dåligt, och inte på att lindra sin egen oro. En konkret sak att tänka på är att inte vara anklagande, säger Jonas Bjärehed.
– Ett klassiskt exempel är att man säger till den som skadar sig att du måste sluta med det, det är inte bra för dig. Hur kan du göra så? Det blir en anklagande ton, vilket är en mindre framkomlig väg, säger han.
Kan bli brottsoffer
Ett annat viktigt perspektiv är enligt Jonas Bjärehed att de som hamnat i självdestruktivt sex dessutom är brottsoffer. Åtminstone då beteendet består i att söka upp situationer där man blir utnyttjad.
– Det som kallas för självdestruktivt sex kan samtidigt innebära att man utsätts för en våldtäkt, ett övergepp, ett sexuellt utnyttjande. Det finns en stor risk att man skuldbelägger och placerar ansvaret på den som blivit drabbad. Även om man själv till del har sökt sig till situationen, är det fortfarande personerna runt om som begår ett brott, särskilt när vi pratar om barn.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Specialpedagogerna kan lämna elevhälsan – utredning pågår
- Så kan föräldrar till barn med npf öva på psykologisk flexibilitet
- Unikt forskningsprojekt för stärkt stöd till föräldrar med autism
- ”Ofrivilliga blinkningar är vanligast”
- Så tänker personer med autism om kärleksrelationer
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor
- Flera nya ESSENCE-mottagningar startar i Sverige