– Under årens lopp har tvånget blivit bättre i takt med att jag själv blivit stabilare tack vare traumabehandling. När psykologerna försökte som mest med kognitiv beteendeterapi (KBT) blev det bara värre, säger Yasmine Ejner Lind.
Hon är i dag 24 år och har kontroll över sitt tvångssyndrom. Men vägen dit har varit lång, och varken mediciner eller KBT har varit till någon större hjälp.
I dag föreläser hon för läkarkandidater, personal inom sjukvård, kommuner och landsting, och på skolor, för att nämna några.
– Det behövs mer kunskap om barndomstrauman. Fel behandling kan göra mer skada än nytta, vilket jag är ett exempel på. Kan min historia bidra till att fler barn blir sedda, har det jag har varit med om inte varit förgäves, säger hon.
Konstant stress
Som liten var tillvaron mycket otrygg för Yasmine. Det fanns missbruk i familjen och hon hade ingen utomstående vuxen att vända sig till. Hon upplevde en konstant stress och fick aldrig någon återhämtning eller möjlighet att prata med någon.
– På grund av att jag hade otrygghet i alla aspekter av livet utvecklade jag dissociativa försvar för att kunna överleva. Det skedde en splittring inom mig och olika delar av mig fick ta hand om olika känslor och minnen. Det är inte förrän nu, i vuxen ålder, som jag förstår att det handlar om barndomstrauman och att det är därför jag har behövt förtränga vissa delar. Tidigare kunde jag inte få ihop vad som hänt, det fanns ingen röd tråd, säger hon.
Tvång som 4-åring
Yasmine minns att hon hade tvångstankar för första gången som fyraåring. Hon var tvungen att springa runt ett bord ett visst antal gånger för att få ”rätt känsla”. Och om hon till exempel gick förbi ett antal dricksglas och ett stod ”utanför”, var hon var tvungen att föra ihop det med de andra så att det inte skulle vara ensamt.
– Tvånget blev ett sätt för mig att ha kontroll. Hemma var det osäkert hela tiden, man visste aldrig hur nästa dag skulle se ut. Jag behövde kontrollera det jag kunde kontrollera.
När hon var sju år började hon borsta håret jättelänge. Hon kunde stå en timme inne i badrummet, oförmögen att sluta borsta.
– Tvånget gjorde att jag kom för sent till skolan. Lärarna antog att jag var slarvig och gav mig hånfulla kommenterar, och klasskompisarna retade mig. Jag blev ännu mera utsatt, vilket gjorde att tvånget blev värre. Jag kände mig hela tiden som ett problem i klassen. För mig blev det normaliserat att vara otrygg.
Omgivningen reagerade
I åttonde klass utvecklade Yasmine ätstörningar och självskadebeteende som en del av tvånget. Plötsligt såg omgivningen att hon inte mådde bra.
– Så här i efterhand ser jag att jag nästan var tvungen att ta till något som skulle synas, eftersom jag någonstans insåg att jag inte skulle komma ifrån situationen hemma och i skolan.
Yasmine fick komma till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), där de förstod att hon hade tvångssyndrom/OCD. Hon fick KBT-behandling och mediciner.
– Det funkade inte alls på mig. Jag använde ju tvånget för att få kontroll, för att slippa minnas och känna. Jag ville inte bli av med det. Det kändes helt tokigt att bli behandlad för att mina tankar var fel i stället för den verkliga orsaken: att någon hade gjort mig illa. Man såg bara symtomen.
När hon var 17 år fick hon diagnosen schizofreni, som en psykolog inom vuxenpsykiatrin några år senare skulle ta bort.
– På BUP såg de att jag ibland var lätt okontaktbar. De uppfattade också mina tankar som bisarra. Jag tyckte till exempel att jag var en äcklig människa om jag råkade få något på kinden. De förstod inte att den tanken var naturlig för mig, som fått höra sådant när jag växte upp. Psykologerna tolkade mina tankar som paranoia och de menade att jag var schizofren.
Medicin mot psykos
Yasmine fick också medicin mot psykos. Men medicinerna ökade bara ångesten, och gav henne till slut symtom som liknande dem vid psykos. Hon började se mycket i syne. Då höjde läkaren dosen.
– Jag förstod själv att jag inte hade någon psykos, jag kände inte alls igen mig i beskrivningen. Men jag vågade inte säga något eftersom jag var rädd att de så skulle säga att jag hade bristande sjukdomsinsikt, vilket ses som ytterligare ett tecken på psykos. Så jag spelade med i stället.
En medicin hade biverkningen att hon gick ner i vikt.
– Eftersom jag precis hade kommit ur min ätstörning var det kanske inte så lyckat att ge mig den medicinen, säger hon.
När Yasmine var 18 år fick hon komma till en psykosmottagning, där läkarna snabbt förstod att hon inte led av schizofreni. Då var hennes tvång så omfattande att hon knappt kunde röra sig. Kontrollbehovet gick ut över hela hennes kropp. Hon kunde i perioder inte ens lyfta upp armarna ovanför huvudet.
– De tog bort medicinerna successivt, och i takt med att medicinerna försvann fick jag också mindre symtom på psykos.
”Psykologen såg mig”
På psykosmottagningen fick Yasmine träffa en psykolog som såg henne och som frågade henne vad hon ville ha hjälp med.
– Jag svarade att jag behöver bearbeta min bakgrund och min självkänsla och hon sa bara: ’ja, men det ska vi göra’. Hon tyckte inte att det var konstigt. Det betydde oerhört mycket att hon frågade och att hon ville veta, säger Yasmine och fortsätter:
– Hela mottagningen arbetade mot friskhet och jag upplevde att de såg det friska i mig. Det gjorde att jag vågade säga det jag ville säga. När jag fick börja prata förstod jag att jag kunde släppa kontrollen. De sa aldrig: ”Nej du har fel, vi vet bäst”. Innan jag kom dit kände jag alltid att det var mig det var fel på, att jag var sjuk. Det blev också mitt eget sätt att se på mig själv.
Vill sprida kunskap
I dag vill Yasmine göra allt hon kan för att fler barn ska bli sedda. Hon är övertygad om att tvångssyndrom/OCD i vissa fall kan förstärkas eller utlösas av trauman tidigt i livet.
– Det behövs mer kunskap om barndomstrauman. Det stör hela barnets utveckling och det är en lång väg tillbaka om man måste ta igen utvecklingen som vuxen. I mitt fall blev jag utsatt för konstant stress. Hela mitt nervsystem påverkades och jag utvecklade dissociativa försvar, som innebar att jag inte kunde utvecklas som en hel, integrerad människa.
Hon efterlyser ett bemötande inom skola och vård som inte är så ”fyrkantigt” och fokuserat på diagnoser.
– KBT och medicin funkar inte på alla. Det är viktigare att se till helheten, att se personens livssituation och vad man varit med om, liksom fysiska aspekter. Ibland kan symtom ha hormonella orsaker. Symtomen kan bero på så mycket mer än det vården ser, och fel behandling kan göra mer skada än nytta. Hur man bemöter ett barn från början är väldigt viktigt!
Viktigt att lyssna
Hon tycker också det är viktigt att lyssna på patienten.
– Inom vården måste man förstå att en patient kan ha bra kunskap om sig själv och bra lösningar på vad man behöver. Bara för att patienten själv har en lösning behöver den inte vara dålig. Ibland behöver man kanske bara någon som lyssnar. Det kanske inte ens behövs medicin eller terapeuter.
Till lärare vill hon säga följande:
– Hade bara en enda vuxen i skolan någon gång frågat mig hur det var, hade det betytt så mycket. Kanske ser man inte som lärare att man har möjligheten att påverka hur en elev mår, men det har man. Att bara lyssna en kvart om dagen kan göra att barnet får en återhämtning som kan förändra utvecklingsprocessen.
Yasmine Ejner Lind
Ålder: 24 år.
Bor: i Uppsala med sin sambo.
Brinner för: Att föreläsa om sin historia och på så sätt kunna hjälpa andra barn som far illa, så att de får ett bättre bemötande inom vård och skola. Har föreläst för bl.a. OCD-förbundet, läkarstudenter, skolor, kommuner och landsting.
Hemsida: https://yasmineejli.wordpress.com/
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Idol-finalisten Margaux Flavet hyllas för sin öppenhet om autism
- Hon slutade med adhd-medicin: ”Jag har fått bråka med psykiatrin”
- Rustar unga vuxna med npf för arbetslivet: ”Ganska hoppfull på sikt”
- Här ges distansundervisning som särskilt stöd: ”Måste ha rimliga förväntningar och inte tro att detta kommer att lösa allt”
- Så här funkar WISC-testet
- Läs- och skrivkrisen i skolan slår hårt mot elever med autism
- Pandas – en autoimmun sjukdom med neuropsykiatriska symtom