“En film på ett par minuter kan få stor effekt”

Ett barn sitter på golvet och tittar på en videofilm där ett annat barn leker. Efter filmens slut får barnet leka med likadana leksaker och det visar sig att hen imiterar beteenden, yttranden och ljud som barnet på filmen gjorde. Detta är en förenklad beskrivning av en evidensbaserad metod som heter videomodellering och som har fått uppmärksamhet bland forskare och praktiker de senaste åren. Metoden går ut på att med hjälp av videosekvenser lära in färdigheter hos barn med autismspektrumtillstånd.

Klara Schelvander Wenneborg är logoped i grunden och började 2004 arbeta på Autismcentrum för små barn. Numera är hon även beteendeanalytiker och arbetar inom området pedagogik och utveckling på företaget Psykologpartners, där hon ibland använder videomodelleringsinsatser. Hon berättar att det finns olika slag av videomodelleringar. Men den enkla förklaringen är att en person tittar på en inspelad video där en aktör utför ett önskvärt beteende i ett naturligt sammanhang.

– Om det handlar om att ett barn ska lära sig att klä på sig ytterkläderna, då får videon gärna utspela sig i ett kapprum. Eller om det handlar om ett lekbeteende, då bör man använda leksaker som finns tillgängliga i barnets vardag. Barnet tittar på filmerna och får därefter möjlighet att imitera beteendet, säger hon.

Visuellt stöd för barn med autism
Vad säger då forskningen om fördelarna när det gäller videomodelleringsinsatser mot barn med autism? Här finns ett antal saker som brukar framhållas. En av dem är att barn med autism vanligen har hög visuell förmåga och därför lättare kan processa visuell än verbal information. Därtill är film ett medium som i sig är uppmärksamhetsskapande och motivationshöjande, konstaterar Klara Schelvander Wenneborg.

– Filmen är tydligt avgränsad så barnet vet var det ska titta. Barnet har ju ofta massa möjligheter i sin vardag att observera beteenden hos andra barn som leker. Men då har man också massa distraherande stimuli runt omkring som avleder uppmärksamheten. En video skalar bort störningsmomenten, säger hon.

En ytterligare fördel är att en filmsnutt kan ses flera gånger per dag under en period.

– Då blir det enklare för barnen att observera lekbeteendena. I verkligheten går det ju annars så fort. Videomodellering blir på så vis ett sorts visuellt stöd.

– Kan videomodellering vara aktuellt när det gäller andra diagnoser?
– De viktiga kriterierna är att personen har ett visst mått av imitationsfärdigheter och en förmåga att koncentrera sig på en video under en kortare period. Jag har svårt att se att videomodellering inte skulle kunna fungera även på andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men däremot är jag inte helt uppdaterad på vad forskningen säger om detta.

Egen studie i videomodellering
Under studierna till certifierad beteendeanalytiker genomförde Klara Schelvander Wenneborg en så kallad singel case-studie i videomodellering. Det var en pojke med autism i förskolan som hade svårigheter på det sociala området, i synnerhet när det gällde lekar. Han interagerade inte så mycket med de andra barnen i leksituationen.

– Det märktes att han hade ett intresse av att leka, men att han inte visste hur man gjorde. Det ledde till att de andra barnen lekte med varandra i stället. Vi tänkte att en videomodelleringsinsats kunde öka hans lekfärdigheter, säger hon.

Framgångsrik insats
Med tillstånd från föräldrarna filmade Klara Schelvander Wenneborg hur pojken lekte: vilka yttrande eller ljud gjorde han? Hur använde han leksakerna? Detta för att kunna bedöma skillnaden före och efter insatsen. Sedan filmades två barn, som inte hade diagnoser, från samma förskola när de lekte.

Pojken fick därefter titta på den drygt två minuter långa filmen ihop med en lekkamrat, varefter förskolepersonalen satt fram exakt samma leksaker som barnen använde på filmen. Pojken och lekkamraten fick sedan leka med leksakerna en kort stund, samtidigt som hans beteende studerades.

Interventionen – eller insatsen – genomfördes varje morgon under två veckors tid. Resultatet blev en framgång nästan direkt. Redan efter tre filmsessioner visade det sig att pojken började imitera beteendet på filmen ifråga om exempelvis yttranden, ljud och handlingar, men han började även komma på egna saker i leksituationen.  

– Han började säga fler saker, göra fler lekljud och fler lekhandlingar som att sätta en gubbe i en bil och köra med eller låta ett djur låtsasäta mat.

När videomodelleringsinsatsen avslutades visade det sig att de olika variablerna – till exempel yttrandena och lekljuden – sjönk något. Men däremot var de på högre nivåer än före insatsen. När Klara Schelvander Wenneborg senare gjorde en uppföljning av studien framkom det att de inlärda färdigheterna hos pojken hade hållit i sig. Hon berättar också att hon fick positiv respons från föräldrar och personalen på förskolan.

– I de kvalitativa intervjuerna som gjordes under studien berättade föräldrarna att pojken började leka mer självständigt hemma. Samtidigt var personalen fascinerad över att en film på ett par minuter kunde få så stor effekt, säger hon.

– Hur ofta använder du videomodellering i dag?
– De etiska aspekterna är viktiga. Man måste ha tillstånd från föräldrar och förskola när man filmar barnen. Videomodellering är en effektiv metod, men ofta fastnar man i det praktiska när det gäller att söka tillstånd från de inblandade aktörerna. Man kan dock använda vuxna som aktörer på filmerna som man kan tillfråga direkt utan särskilda tillstånd, då handlar det mer om att avsätta tid till att filma. Tyvärr använder jag nog inte modellen lika ofta som jag skulle vilja, säger hon.