Kirurgi, hormonbehandling och röstträning är exempel på vad som kan ingå i så kallad könsbekräftande behandling och vård. Meningen med ingreppen är att kroppen ska förändras för att hamna i linje med personens könsidentitet. Behovet av att förändra kroppen kan sammanfattas i diagnosen könsdysfori. Det är en psykiatrisk diagnos som innebär att bäraren upplever att könsidentiteten och kroppen inte stämmer överens, vilket leder till lidande för personen. Under de senaste åren har tillströmningen till de kliniker som utreder könsdysfori ökat rejält. På exempelvis Teamet för könsidentitetsutredningar av unga på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm har remisserna tiodubblats på fem år.
Även på BUP:s regionala specialteam för könsidentitet, i region Skåne, märks ökningen av. Det berättar enhetschef Maja Lastavica för Special Nest. Till hennes klinik kommer ungdomar som har ett behov av utredning för könsdysfori. Tidigare har det funnits en åldersgräns på 16 år, men den gränsen togs bort för ungefär 1,5 år sedan. Själva utredningen pågår i ungefär ett år, och krävs för att personen så småningom ska kunna få könsbekräftande behandling. Maja Lastavicas klinik fick 91 remisser förra året, vilket är en ökning från tidigare år. Vad den beror på är oklart, men möjligen hänger den samman med en förändrad samhällssyn, berättar hon.
– Ökningen kan kanske förstås genom att det är mer accepterat i samhället idag, både att prata om könsdysfori och att söka vård. Om vi pratar om ungdomar så kanske de har föräldrar och övrig familj som kan ge bra stöd och hjälpa dem att söka vård, säger Maja Lastavica.
På kliniken Anova vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm görs könsdysforiutredningar och könsbekräftande hormonbehandling för vuxna. Medicinskt ansvarig och överläkare vid den transmedicinska utredningsdelen, Cecilia Dhejne, har sett en ökning av patienttillströmningen. Också hon är osäker på vad ökningen beror på.
– Man kan inte veta säkert, det behövs fler studier, säger hon.
Cecilia Dhejne menar att en förklaring kan vara att det alltid har funnits många personer som har varit intresserade av att få behandling, men som av olika anledningar inte har sökt vård.
– För att kolla om det kan finnas fler personer i befolkningen som känner på det här sättet men som inte är kända av vården, så har man gjort befolkningsundersökningar. Det gjordes nyligen en sådan i Stockholm, där man såg att att 0,5 procent av stockholmarna över 22 år ville ha hormonbehandling eller kirurgi för att göra kroppen mer lik någon av ett annat kön, säger hon.
Vanligt bland dem med autism
En grupp som sticker ut i sammanhanget är personer med autism. Cecilia Dhejne berättar att de är överrepresenterade på ungdomssidan.
– Bland barn och ungdomar visar forskningen att det är en överrepresentation av autism. Och på vuxensidan är forskningsresultaten blandade: En del kliniker ser fler personer med autism och en del gör inte det. Senast vi räknade på Anova såg vi att det var lite fler personer med autism än det finns i befolkningen i stort.
Sammantaget är det svårt att veta vad överrepresentationen av autism beror på bland personer med könsdysfori. Cecilia Dhejne berättar att hon inte känner till någon forskning om detta. Men när det gäller de personer med autism som söker hjälp så menar hon att det är viktigt att de får ett bra bemötande.
– Personer med autism behöver ett bemötande som tar hänsyn till sättet att interagera socialt, man behöver vara tydlig och stämma av att man förstår varandra, säger hon, men påpekar att hänsyn naturligtvis är viktigt för alla patienter som kommer till kliniken:
– Alla personer som söker vård för könsdysfori måste bemötas bra. Det finns ofta skam över att känna på det här sättet, vilket gör att man behöver vara aktsam för att inte inducera mer skam.
Maja Lastavica tror också hon att ungdomar med autism som söker hjälp för könsdysfori behöver extra mycket tydlighet i bemötandet.
– De är nog mer belastade än andra i samma sits i och med att de också har sin diagnos att förhålla sig till. Och de kan behöva tydligare förklaring av vad utredningen innebär, gärna med hjälp av visuell kommunikation, säger hon.
Ovanligt att ångra sig
En vanlig fråga som dyker upp i rapporteringen av könsbekräftande behandling är ånger. En del av dem som fullföljer en behandling kommer att ångra sig, men de är inte många. Cecilia Dhejne berättar att forskare i Sverige har tittat på personer som genomgått behandling mellan 1960 och 2010, för att ta reda på om de ångrar sig eller inte.
– Av de som genomgått full behandling ångrade sig drygt två procent. Men andelen som ångrade sig sjönk ju senare de hade genomgått behandlingen, säger hon.
Nyligen har en studie av könsbekräftande behandling i Nederländerna visat att ångern är ännu lägre: ungefär en halv procent. Men hur ser det då ut bland dem som har autism? Eftersom det rör sig om så få personer är det oerhört svårt att ta reda på om ånger är vanligare bland dem, berättar Cecilia Dhejne.
– Bland dem som genomgått behandling i under 70- och 80-talet fanns nog väldigt få med autism, för de fick inte tillstånd då. Och eftersom det är så låga siffror för ånger i hela gruppen måste man titta på väldigt många personer för att se om personer med autism sticker ut.