För att lösa problem som uppstår i skolan behövs en partner – barnet

Ross W. Greene är psykolog och grundare av metoden Collaborativt & Proactive Solutions, CPS, som handlar om bemötande av barn som har problemskapande beteenden. Han menar att lösningen på sådana problem är en process för att komma fram till lösningar för unika situationer. Det finns inga färdiga lösningar.

Metoden går ut på ett samarbete mellan vuxen och barn. Utifrån situation och problem väljer man mellan plan A, plan B eller plan C.

Plan A är det sätt som vuxna använder när de straffar och belönar. Ross W Greene menar att det sättet inte löser några problem varaktigt eftersom att den vuxne inte förstår vilka färdigheter barnet faktiskt saknar. Plan A lär heller inte ut några strategier eller färdigheter för att hantera sitt eget problemskapande beteende. Den kan rentav öka barnets frustration.

– Jag är inte en belöning–bestraffnings person. Jag tycker inte det är nödvändigt. Det känns som om det gör mer skada än nytta. Det används fel och kan utgöra risker om man inte verkligen behärskar det. För att lösa problem som uppstår i skolan behöver den vuxne en partner, barnet.

Realistiska förväntningar
Plan B är den centrala planen i CPS, där den vuxna har realistiska förväntningar på det barn hen arbetar med. Den består av tre delar – empati, definiera problem och invitation. I plan B inriktar sig den vuxna på vad som är viktigt för barnet i den situation som skapar problem för barnet. Genom samtal får barnet och den vuxne samarbeta för att finna kärnan till problemet och sedan utveckla strategier och färdigheter för att bemästra liknande problematiska situationer i framtiden.

Plan C innebär att den vuxna helt och hållet släpper förväntningarna på vad barnet ska göra när barnet inte gör det som förväntas av hen. Det löser inte det grundläggande problemet i situationen och lär inte heller barnet hantera situationen. Man släpper problemet för stunden.

Plan B, som du förespråkar är byggt på samtal. Kan inte det vara ett problem om man har ett barn som inte är så verbalt?
– Samtalet behöver inte vara verbalt, det kan föras genom bilder, teckningar och ritade figurer, men det måste få ta tid. Det tar tid att komma på lösningar som fungerar för både barn och vuxen. Identifiering av olösta problem och avsaknad av förmågor är det viktigaste. Det är ofta där kärnan är. Om du diskuterar med barnet och hittar kärnan så kommer du att kunna lösa problemet tillsammans med barnet.

Ross W Greenes budskap är tydligt, ”Barn gör rätt om de kan”, och med det menar han att ett barn som agerar problematiskt inte har utvecklat de färdigheter som krävs för att agera korrekt i en specifik situation. Om kraven är rätt ställda och förmågorna utvecklade uteblir det problemskapande beteendet.

– Problem får inte ignoreras. Det löser ingenting att ignorera. Det kan snarare vara kontraproduktivt. Det är viktigt att vi väljer ut de mest högprioriterade problemen och arbetar med dem för att barnet ska utveckla de kognitiva förmågor som saknas. 

Diagnoser får för stor plats
Under hela utbildningsdagen ligger det en underliggande ton av att Ross W Greene tycker att diagnoser fått för stor plats i såväl föräldrars som skolans värld. Jag frågar honom hur han tänker kring diagnoser och den ökade diagnostisering av barn som sker i USA men även i Sverige.

– Diagnoser kan vara bra i vissa fall, men min erfarenhet är att de kan göra mer skada än nytta. Föräldrar går igenom två stadier: 1) De tror att diagnosen ska tala om vad de behöver veta om sitt barn. 2) De inser att diagnosen inte talade om det.
Jag tycker därför att man kan skippa det och istället gå direkt på vad föräldrarna behöver veta om sitt barn. Vilka förmågor saknas, i vilken omfattning och i vilka situationer blir det ett problem? Diagnoser redogör inte för det specifika barnets brister, och är inte lösningen när det blir ett problem.

Ross W Greene återkommer många gånger till att det är positivt om barnet har en lösning på ett problem som är realistisk och genomförbar. Det är dock inte nödvändigtvis så att det är barnets lösning som gäller, det är ett samarbete mellan den vuxne och barnet. I skolans värld tycker han att föräldrarna ska hållas utanför.

– Föräldrarna måste kunna lita på att skolan klarar ett problem i skolan. Skolan ska inte tillkalla dem så fort ett problem uppstår. Sedan är föräldrarna självklart välkomna i skolan, men det är inte föräldrarna som ska lösa barnets problem i skolmiljön. Där finns andra vuxna som tillsammans med barnet ska komma fram till en lösning. Däremot kan föräldrar vara hjälpta av CPS-metoden, den fungerar lika bra i hemmets miljö.