Trotssyndrom - en omtvistad diagnos

Den som har umgåtts med barn i treårsåldern vet vad trots innebär. Svaret på det mesta blir ”nej” eller ”vill inte” och utbrott, stora som små, är ofta en del av vardagen. Men det trots treåringen uppvisar ser vi på som en sund fas av barnets utveckling. När trotsbeteenden blir värre och varar under en längre tid kan det bli ett allvarligare problem. Då pratar man inom barn- och ungdomspsykiatrin om trotssyndrom. För att diagnosen ska sättas ska trotset vara av den omfattningen att det blir ett systematiskt mönster av negativa beteenden, som tydligt påverkar hur väl barnet eller tonåringen fungerar i vardagen.  

Bo Hejlskov Elvén är psykolog med inriktning på neuropsykologi och anser att man bör vara försiktig med att sätta diagnosen eftersom miljön kring barnet riskerar att försämras.  

– Det finns en negativ laddning i ordet "trots" som kan få till följd att de här barnen motarbetas. De bemöts ofta tuffare med mer gränssättningar, vilket riskerar att upprätthålla beteendet. I skolan kan de till exempel hanteras mer auktoritärt än andra barn, vilket accepteras på grund av att de har diagnosen.

Han hänvisar till forskning som har visat att barn som får diagnosen har svårare att bli av med sina trotsbeteenden.

– Forskning visar att 45 procent av barnen som fått diagnosen två år senare fortfarande uppfyller kriterierna för den. Men bara 25 procent av de barn som inte fått diagnosen, trots att de uppvisat samma symptom, hade kvar problematiken, säger han.

Kriterier enligt DSM-5
I diagnosmanualen DSM-5 nämns bland annat kriterier som att barnet ofta tappar besinningen, ofta grälar med vuxna, vägrar underordna sig vuxnas krav och regler, ofta är lättretade och stingsliga, ofta är arga och förbittrade, ofta är hämndlystna eller elaka. Många av dessa kriterier är helt vanliga beteenden hos barn och tonåringar, därför måste minst fyra av dem som nämns i manualen uppfyllas under minst sex månader i sträck för att diagnosen trotssyndrom ska sättas.

– Min uppfattning är att diagnosen inte tillför någonting på individnivå, vilket exempelvis adhd-diagnosen gör. I det fallet leder den inte till stigmatisering på samma sätt som när det gäller trotssyndrom, säger Bo Hejlskov Elvén.

Det är vanligt att barn med adhd eller autismspektrumtillstånd även får diagnosen trotssyndrom, vilket Bo Hejlskov Elvén ser risker med.

– Det kan vara jättebra med flera diagnoser, eftersom de beskriver olika svårigheter. Problemet är när det inte är tydligt vilken av diagnoserna som är viktigast och står över de andra. Om barnet har autism är det den diagnosen som stökar till mest och den vi borde fokusera på att behandla. Om personen även har diagnosen trotssyndrom fokuserar man gärna på den i stället för att det är lättare att hantera. Därför måste det till en hierarkisk bedömning, där det framgår tydligt vilken som är huvuddiagnos.

Diagnosen viktig för rätt behandling
Men alla håller inte med om att Trots är en problematisk diagnos. Maria Helander är psykolog vid BUP i Sollentuna utanför Stockholm och doktorand vid Karolinska institutet där hon forskar i behandling för barn med trotssyndrom, både inriktat på barn- och föräldraträning.

– Diagnoser skiljer sig åt, ibland pratar vi om de som vanligen är medfödda, exempelvis adhd och autism. Andra gånger är diagnosen mer en reaktion på miljöfaktorer, som bland annat depression, ångest – och trotssyndrom.

Hon menar att diagnosen är viktig för att kunna ge rätt behandling, men poängterar att det är många kriterier som ska uppfyllas innan man sätter den. Det ska vara en funktionsnedsättning socialt och ett stort problem i vardagen för föräldrarna eller barnet, ofta både och.

– Man utvecklar inte trotssyndrom enbart på grund av ett svårhanterligt temperament, som att man är väldigt impulsiv eller ofta blir arg, utan det handlar om hur vi bemöter de här barnen. Det är lätt att barn och föräldrar hamnar i negativa trotsspiraler. Där kan det komma in hot och tvång från föräldrarnas sida som gör att barnets beteende förvärras. Vi kallar det för tvingande samspel.

I dessa fall handlar det om omfattande problem, ofta stora bråk i princip varje dag. När en diagnos är satt kan patienten få behandling och i första hand rekommenderas föräldraträning.

– Det handlar om att bryta den negativa trotsspiralen och bygga upp en god relation mellan föräldrar och barn. Vi jobbar med kbt-tekniker där vi bland annat förstärker positiva beteenden, och minskar uppmärksamheten kring negativa. Föräldraträning ger god effekt i 70 procent av fallen. Ibland sätter vi även in barnträning, det handlar om att hjälpa barnet att hitta smarta strategier för att klara tuffa situationer och hantera starka känslor som ilska, säger Maria Helander.