Redan som barn kände Disa Flensburg sig annorlunda. I skolan hade hon svårt med de sociala situationerna, kände sig mobbad och kom inte överens med lärarna. Detta resulterade i att hon inte ville gå till skolan och under stora delar av det fjärde skolåret skolkade hon. Hon fylldes av skamkänslor – både över att hon inte gick till skolan och över att hon inte presterade så bra som hon skulle ha kunnat.
– När man har Aspergers syndrom kan man bli något av en besserwisser. Jag minns att jag inte tyckte att det var något konstigt med att rätta lärarna. Detta skapade stora problem för mig. Vuxna kan ha svårt i att acceptera att någon av eleverna rättar dem, säger Disa Flensburg.
I mellanstadiet genomgick hon en neuropsykiatrisk utredning – men resultatet visade inte att hon hade någon diagnos.
– Läkarna i utredningen kunde inte komma överens om vilken diagnos jag hade. Skolläkaren var säker på att jag hade Aspergers syndrom, medan de på BUP trodde att jag hade adhd, säger hon.
Resursskolan blev en räddning
Det var Disas mamma som efter enträget arbete fick Disa att bli antagen till en resursskola för elever med NPF, där hon började när hon gick i sjätte klass. Disa Flensburg beskriver skolbytet som en befrielse. I en klass bestående av fem andra tjejer kände hon sig inte längre annorlunda och behövde inte ägna lika mycket uppmärksamhet åt det sociala samspelet.
– Om det inte hade varit för resursskolan hade jag nog aldrig gått ut grundskolan. Det var en öppen och accepterande miljö. Mina klasskompisar och jag kände igen varandras beteenden och kunde på det sättet förstå varandra. Det fanns en form av gemenskap i det. Jag fortsatte att skolka ganska mycket, säkert en dag i veckan, men det funkade ändå eftersom att undervisningen anpassades efter mina behov, säger hon.
När hon var 17 år valde hon att göra en ny utredning och fick då diagnosen Aspergers syndrom.
– Diagnosen blev en lättnad, även om den länge hade varit en del av min identitet och jag visste att jag hade Asperger. Dels hade jag alltid haft det svårt med sociala samspelet, dels är jag inte ensam i min familj om att ha Aspergers syndrom, säger hon.
”En projektmänniska”
Trots att hon fick en diagnos kvarstod många av hennes utmaningar. Under det andra gymnasieåret drabbades hon av en depression och har sedan dess fått aktivitetsersättning från Försäkringskassan.
– De med Asperger är stresskänsliga och kan inte ta vilket arbete som helst. Och när man dessutom som jag inte har en gymnasieutbildning finns det begränsade valmöjligheter, säger hon.
För närvarande är hon engagerad i olika kulturföreningar och har bland annat varit med om att arrangera reggaefestivalen Öland Roots.
– Jag är en projektmänniska. För mig är det lättare att arbeta hårt med något en tid för att sedan avsluta arbetet och påbörja ett nytt projekt.
Disa berättar att hon mår bra idag och hoppas på att hon så småningom kan plugga upp gymnasiebetygen på Komvux. Därefter är målet att studera historia på universitetet.
– Det vore roligt! När jag gick på gymnasiet brukade jag hjälpa mina kompisar med deras läxor i till exempel historia. Detta är också typiskt för någon med Asperger. Om vi har ett specialintresse som vi känner passion för kan vi bli väldigt bra på det, säger hon och tillägger:
– För mig känns det viktigt att ha insett att de problem jag hade när jag var yngre är problem som jag inte alltid kommer att ha. Det finns en så stor press i samhället i dag av att man ska klara av allt. Det finns olika sätt att gå vidare på och man behöver inte göra det precis nu. Man kan göra det senare när man har orken och förmågan att göra det.