KITE – neurofeedback och arbetsminnesträning

KITE-studien pågår för fullt på BUP-KIND och är nu inne på sitt tredje år. KITE står för Kognitiva inlärnings- och teorimetoder och är en vetenskaplig studie om neurofeedback och arbetsminnesträning vid adhd/add. Studien beräknas vara klar om två år.

John Hasslinger är psykolog och projektkoordinator för projektet. Han menar att det finns en hel del att göra på området eftersom antalet ställda diagnoser har ökat.

– I och med ökningen så ställs mer krav på hur man tas omhand efter det att man har fått sin diagnos. I dag erbjuds sällan något annat än eventuellt medicin.  Jag kan tycka att det går fort att få medicin idag. Det är viktigt att komma ihåg att medicin inte fungerar för alla, man brukar säga att det fungerar för cirka 7 av 10 personer. Men bara för att medicin fungerar så behöver det ju inte vara bra. Man kan fortfarande ha flera kärnsymtom kvar och dessutom biverkningar och om man slutar ta medicinen så är man tillbaka på noll igen. I och med detta så finns det ett stort behov av att hitta alternativa behandlingsformer.

Forskningen går ut på att ta reda på om man blir bättre av neurofeedback och i så fall på vilket sätt. I studien ingår fyra slumpmässigt uppdelade grupper. Två grupper tränar neurofeedback, en grupp tränar arbetsminnet med Minneslek Flex och en grupp har ingen träning alls. Både neurofeedback och arbetsminnesträning syftar till att förbättra uppmärksamheten och ge bättre förutsättningar till koncentration. Båda syftar till att bli bättre på att styra sin hjärna och är lika i längd, frekvens och tillfällen. Medan Minneslex Flex är ett träningsprogram på dator, mäter man i neurofeedbacken neuronernas aktivitet med hjälp av QEEG och EEG.

– Genom att vi mäter EEG kan vi fånga upp olika typer av hjärnvågor och de hjärnvågorna är associerade med olika mentala tillstånd. Till exempel har man långsamma vågor i sömn samtidigt som har snabba om man är vaken. Man har sett att vissa hjärnvågor är mer eller mindre närvarande vid olika problembeteenden, säger John Hasslinger.

Elektroder mäter aktivitet
När barnet kommer till neurofeedbackträningen får det sju elektroder kopplade på huvudet. Fyra av dem sitter vid ögonen för att korrigera ögonrörelsen, som annars kan påverka plus och minus. Innan barnet börjar görs en ögonkalibrering för att kunna skilja ögonrörelser från hjärnaktiviteten. En elektrod sitter mitt på huvudet, den mäter själva aktiviteten i hjärnan.

– Man har alltså egentligen bara en av sju elektroder som man jobbar aktivt med och som läser av det vi ska träna.

Barnet sitter och tittar på skärmen där det kommer ett flygplan och flyger. En triangel på skärmen talar om ifall flygplanet ska upp eller ner, och med hjälp av hjärnans aktivitet är uppgiften att styra den i rätt riktning. Man använder alltså inga handkontroller, bara hjärnaktivitet. När hjärnan utför den önskade aktiviteten sker en direkt återkoppling i form av ljud och rörlig bild som belöning.

– Det som utmanar i den här träningen är figuren ibland är osynlig. Barnet ska då ändå kunna tänka sig hur det ska lösa uppgiften enbart med pilen och skapa samma situation. Syftet är att barnet ska lära sig att bli mer självstyrande och kontrollera sin hjärnaktivitet. Antalet som är osynliga ökar med tiden, från början är det bara var femte som är osynlig, sedan blir det 40 procent och sedan 50 procent. Den här övningen gör man sedan över 3 000 gånger. Ett block består av 144 omgångar och gånger 25 tillfällen. Det är mycket träning, säger John Hasslinger.

Den andra metoden som används går ut på att träna QEEG. Då räknar man ut ett medelvärde för vad som är normalt för hjärnan och sedan försöker man få barnets hjärna att styras mot normaliteten.

– Barnet ser på en film som det själv valt. Vi lägger ett filter på skärmen och ju mer barnet avviker från normaliteten, desto mörkare blir filmen. För att barnet ska kunna se filmen måste alltså hjärnan styras mot normaliteten.

Hypotes: symtommildring
Barnen som är med i studien är mellan 9 och 17 år och har en adhd- eller en add-diagnos. De är normalbegåvade och antingen helt fria från medicin eller så äter de samma dos medicin genom hela studien. Den generella uppfattningen är att arbetsminnet, alltså förmågan att upprätthålla och manipulera information under en kortare tidsperiod – till stor del synonymt med förmågan att kontrollera sin koncentration, hos barn med adhd/add är nedsatt.

– Det skulle kunna vara så att det är svårt att fylla minnet eftersom att om du har svårt med att koncentrera dig och dessutom är motivationsstyrd om du har adhd. Man kan fundera över om det verkligen är arbetsminnet som är nedsatt eller om det är så att det är vägarna att fylla arbetsminnet som är bristfälliga. Alltså själva upplockningen av information som är sänkt snarare än att förvalta den. Men det kan jag bara spekulera i, säger John Hasslinger.

Hypotesen för studien är att man med hjälp av neurofeedback ska kunna sänka de svårigheter som är kopplade till adhd, exempelvis uppmärksamhetsstörningar och på så sätt ge bättre förutsättningar för koncentration. Och att man då ska kunna erbjudas neurofeedback som en behandlingsform.

– Men det är en lång väg kvar. Förhoppningen är att studien ska ge en bra evidens. Men vi ska få in 200 deltagare och har hittills fått 60. Och om det sedan skulle visa sig vara bra resultat efteråt så får man väl se vad Landsting och KI säger. Men förhoppningen är att, framförallt de som av olika anledningar inte svarar på medicin eller har mycket biverkningar av medicinen, ska kunna erbjudas den här typen av behandling. Jag tänker att medicin inte är någon lösning på sikt eftersom att du har dina symtom och din problematik så fort du slutar med medicinen, säger John Hasslinger.