KRÖNIKA: Pedagogernas kraft

Jag handleder i skolan. Jag kommer in när det är tufft att vara pedagog. Vid tillfällen då det är en utmaning att ha en grupp elever, en enskild elev eller att bara sortera sina egna tankar.

Tillsammans med pedagogerna försöker jag hitta bidragande faktorer, analyserar känslor, konkretiserar funktionella beteenden, funderar över bristande förmågor och vänder och vrider på olösta problem.

Fokuserar på styrkor och ser vad vi har att bygga på. Både hos elev och pedagog. Vi är allvarliga, sakliga, fäller en tår, blir arga, skrattar och skojar.

Det finns en sådan kraft i dessa möten så omgivningen skulle bara veta. Lärare är fantastiska och hur stökig och krånglig deras skolvardag än är så fastar de inte i problemen. De behöver bara få ventilera dem för att sedan plocka fram styrkorna igen.

När korstrycket är som värst från elev, vårdnadshavare, rektor, kollegor och ens egna prestationskrav. Då man inte längre vet i vilken riktning man ska gå eftersom att det känns som om man har testat allt. Då behöver man samla kraften och få energin att köra på. Det är min uppgift att bidra till det.

Jag heter Linda. Jag har en bakgrund som lärare, specialpedagog, beteendeanalytiker och rektor. Jag är utbildad till samtliga funktioner. Idag arbetar jag som pedagogisk handledare och blandar mina kompetenser och erfarenheter i mötet och i processen.

Jag är uppvuxen i en lärarfamilj och har alltid tyckt om skola och skolutveckling. Jag ser möjligheter där andra kan se problem. Jag är drillad i ”hur svårt kan det vara” och ”det här löser vi”-andan.

Trots det vet jag att det kan vara otroligt svårt. Vi löser inte allting och det sker inte mirakel. Inte alls. Det ligger hårt medvetet arbete bakom varje process som lyckas. Jag har mina senaste 15 år arbetat med elever som har npf och jag vet att pedagogerna kan få även dessa elever att lyckas i skolan.

Jag kliver in i ett klassrum. Klockan är 16.15 och jag möts av ett gäng trötta lärare. De har en elev som de upplever konsekvent inte vill gå in i klassrummet. Som inte gör någonting. Som bara sitter med sin mobiltelefon.

Vad gör vi? Hur ska eleven få betyg? Jag kontrar med frågan: Vad vet vi om den här eleven?

Vi vet att eleven har add och autism. Beteenden beskrivs utan att värdera. Vi vet att eleven har en storebror som mår dåligt, en mamma som är sjukskriven och en pappa som är frånvarande. Vår elev har berättat att hen sover dåligt. Hen äter inte frukost. Hen avskyr tunnelbaneresan till skolan. Då pedagogerna ”skalar” eleven vid ankomsten på morgonen ligger hen på 2. Vid 0 vill man sova. Vid 10 kan man springa ett maraton. Men hen kommer. Varje dag. Hen vill vara i skolan.

Pedagogerna är glada att eleven är på plats. Men de är stressade över att deras uppdrag att alla elever ska nå så långt som möjligt inte kan bli utfört …

Vi stoppar där och uppehåller oss vid den tanken. Vi ritar en kurva. Det vi vet om eleven blir vår bas. Vi reflekterar och analyserar i kurvan. När fungerar det? När arbetar faktiskt eleven (för det gör hen ibland).  Vad gjorde vi då?  Hur var förutsättningarna i miljön? Det är där vi ska hålla fast. Det som fungerar ska vi göra mer av.

Nu har vi kommit långt. Tröttheten är som bortblåst hos pedagogerna. Det lyser hopp i deras ögon. Stressen börjar rinna av dem. Är det så här man kan tänka? Kan kravnivåerna ligga så lågt? Kan det vara okej just nu?

Vi pratar om de olika förutsättningar våra elever har. Vad skulle alternativet vara? Om vi pressar på och ställer för höga krav så sitter eleven ändå bara i soffan med sin telefon. Tänk om vi pressar för mycket, då kanske hen blir hemma och inte kommer? Vi hittar rätt kravnivå tillsammans. Kravnivån vi vet att eleven klarar av för det är då hen är med i undervisningen. Då sitter hen inte i soffan med sin telefon

Vi bestämmer hur vi ska göra mer av det som fungerar. Vi enas om hur vi ska arbeta förebyggande, tydliggörande och strukturerat. Vi lyfter de magiska frågorna som varje pedagog borde kunna rabbla i sömnen. Har jag i förväg gett eleven svar på: Var ska hen göra? När ska hen göra det? Var ska hen vara? Med vem ska hen vara? Hur länge ska hen hålla på? Vad ska hända sedan? Vad ska hen ha med sig? Vad är syftet med det hen ska göra? Vem hjälper hen om situationen blir svår? Om hen behöver en paus, vart ska hen vända sig?

Vi går igenom ämne för ämne. Det som fungerar funderar över hur vi kan tydliggöra det ännu mer. Vi lär av varndra och delger tips. Vi pratar om telefonen. Varför är den så viktig för eleven? En livlina! Kan man inte bara ta bort den? Nej. Och varför inte? Vi kan inte bara ta bort något utan att ersätta det med något som är minst lika bra, men helst bättre. Vi definierar vad det skulle kunna vara som är bättre. När lägger eleven bort telefonen? Vad motiverar till det? Förslagen kommer. Eleven älskar att måla, vara kreativ. Vi ska fixa fingerfärg och modellera till eleven.

Förslagen kommer och tiden börjar gå mot sitt slut. Vi hinner inte mer och sammanfattar. Jag känner pedagogstyrkan och vill att hela Skolsverige ska förstå den här kampen om att hitta svar som alla pedagoger ständigt pågår i. Det är i våra pedagoger som lösningarna sitter. Ingen annanstans.