Sommarläsning del 4: Diagnosen var inte bara en lättnad

En kall morgon i början av maj gick jag in genom samma ljusbruna trädörr som jag hade gått in genom en dryg månad tidigare när utredningen startade. Den här gången hoppades jag att det var sista gången jag gick upp till den privatdrivna psykologmottagningen. Min fru gick bredvid mig när vi gick uppför de mörkgrå stentrapporna. Hon log lugnande mot mig när jag såg på henne som hastigast och öppnade dörren in till den omgjorda lägenheten som fungerade som psykologmottagning. Jag kände mig inte direkt nervös, men spänd och kanske lite hoppfull. Om bara några minuter skulle jag få reda på resultatet av utredningen, och trots att jag kände mig helt säker på att jag skulle gå därifrån med en ADHD-diagnos så var det ändå med tveksamhet som jag gick in på mottagningen. Psykologen hade uttryckligen bett om att min fru skulle vara med.

”Det är mycket information som ska bearbetas och jag rekommenderar starkt att din hustru följer med”, hade han sagt när vi bokade in tiden förra gången vi sågs.

Jag hade reagerat på orden, gissat vad han tänkte om mig och min förmåga att förstå och ta in olika saker.

Nu satt vi där tillsammans och väntade på att någon skulle berätta vad det var för fel på mig. Efter 35 år skulle jag få ett papper på att min hjärna fungerade på ett annat sätt än hos de flesta andra människor. Ju mer jag tänkte på det desto räddare kände jag att jag blev. Min frus lugnande hand strök sakta över min men det hjälpte inte den här gången.

Det var det här jag ville, tänkte jag för mig själv och försökte få hjärtat att inte slå så snabbt. Det här skulle vara en del av en lösning. Men just då, när minuterna tickade långsammare än vad jag hade trott var möjligt och det kritvita väntrummet kändes som en torktumlare visste jag inte varför jag satt där längre. Hade min fru inte suttit bredvid mig hade jag gått därifrån och inte kommit tillbaka.

”Mikael”, hörde jag en röst säga snett bakom mig. ”Kom med mig så kan vi prata inne på ett rum.”

Jag reste mig, kände mig yr, på gränsen till illamående, men en kort stund senare satt jag på samma stol som jag hade gjort ett par veckor tidigare när min fru hade berättat den ena historien efter den andra om sin man som inte verkade fungera som han borde, mannen som psykologen hade kallat för ett högriskprojekt.

”Välkomna”, sa han nästan provocerande lugnt och såg ut som någon som ville ta hand om mig.

”Idag ska vi gå igenom din utredning och på vilka grunder jag har gjort de bedömningar som jag har gjort”, fortsatte han.

”Hur känns det här då?” sa han och tittade på mig efter en stunds tryckande tystnad.

Jag minns inte vad jag svarade, förmodligen ingenting alls. Ögonblicket efteråt började han förklara hur diagnossättningen gick till och hur de olika metoderna och testerna var kopplade till vetenskap och beprövad erfarenhet. Ungefär där tappade jag bort mig helt. Det enda jag minns från den ingående förklaringen var att det kändes bra att min fru var med. Hon skulle komma ihåg det han hade sagt och om jag mot förmodan skulle ha någon fråga längre fram så skulle hon kunna svara på den. Det räckte så.

”Jag har pratat med din far också”, tillade psykologen efter att han hade berättat om utredning, ärftlighet och en del annat som jag bara hade tagit in delar av.

Farsan, tänkte jag, han hade ju blivit intervjuad. Det hade jag helt glömt bort och farsan hade inte sagt något.

”Jaha, hur gick det då?” frågade jag och kunde inte hålla tillbaka ett leende som spreds över läpparna.

Han svarade inte direkt utan sträckte sig istället efter en blå pappersmapp med mitt namn och person nummer på.

”Din far var svår att få hit”, svarade psykologen. ”Kan tänka mig det”, sa jag lite förstrött. Farsans uteblivna bidrag till ADHD-utredningen kändes inte som någon stor förlust, inte för att han inte var sanningsenlig, tvärtom så kom all sanning ut och oftast lite för fort och utan att filtreras.

Jag älskar min pappa men om jag hade ADHD så var han tio resor värre. När han var 16 år lämnade han en liten gruvby i Norge och satte sig på ett tåg till Sverige och klev av på perrongen i Göteborg. I Göteborg fick han tips om att åka till Gävle och söka jobb på ett pappersbruk som låg där. Det gjorde han och efter att han hade träffat min mamma på finska föreningens danstillställning i Hofors blev han kvar på fel sida gränsen. Åtminstone om man skulle fråga någon i den norska släkten som bor kvar, och som inte för ett ögonblick skulle få för sig att åka till Sverige mer än över dagen och då skulle målet vara Systembolaget och ICA:s charkdisk. Men farsan var lite spontanare än så och därför kändes väl inte ett nytt land och en småstad som han aldrig hade hört talas om som något främmande. Förmodligen tyckte han mest att det var kul, ungefär som jag tyckte med nya saker. Sitta still under en intervju med en psykolog kändes däremot inte riktigt som hans grej så att han hade slingrat sig från att vara med på det här hade jag inte ett dugg svårt att förstå.

”Men jag kunde intervjua honom på telefon till slut så jag fick den information som jag behövde till utredningen”, sa psykologen i nästa andetag och i samma stund kändes det som att jag hade tappat kontrollen över vad som skulle hända. Att det skulle stå att jag hade ADHD i min journal gjorde inte så mycket, det var ju därför som jag hade kommit dit. Men med farsans inspel så kunde det stå precis vad som helst i de där papperen i den blå mappen som för tillfället vilade i psykologens knä.

”Jag har satt diagnosen medelsvår ADHD av kom binerad typ”, sa han sedan. ”Jag ska förklara begreppen närmare om en stund men sammanfattningsvis så visar utredningen att du har ett betydande funktionshinder och det är min uppfattning att du skulle ha stor hjälp av läkemedelsbehandling.”

Han sträckte fram den blå mappen mot mig.

”Det här är utredningen i sin helhet. Jag lämnar er två ensamma en stund så har ni möjlighet att läsa igenom den i lugn och ro. När ni är klara så kan jag svara på eventuella frågor och berätta om hur vi kan gå vidare efter det här.”

Dörren slog igen med en dov duns när han lämnade rummet.

Utan att säga så mycket öppnade jag mappen och började bläddra i papperen. Min fru lutade sig närmare och läste över axeln på mig.

”Vill du läsa först?” sa jag och vände mig mot henne.

”Nej, det går bra. Läs du, jag ser ändå”, sa hon och strök mig försiktigt över ryggen.

Jag skummade papperen och gav dem ett efter ett till min fru som säkert läste analysen av frågeformulären och datatesterna betydligt noggrannare än vad jag gjorde. Några sidor in i pappershögen fanns det några nerskrivna händelser som min fru hade berättat om under utredningens gång, händelser som skulle beskriva hur jag var och hur jag betedde mig. Jag hade hört henne berätta om incidenterna så det var inget nytt och inombords kände jag en viss tacksamhet över att hon hade utelämnat de värsta historierna, de som hade sårat henne, de som hade fått de jag tyckte mest om att må dåligt. Saker jag hade sagt som jag inte var stolt över, människor jag hade skällt på utan att de hade gjort sig förtjänta av det, saker som kan göra mig ledsen och ge mig dåligt samvete långt efteråt. Men inget av det stod nerskrivet, ändå kändes det knepigt att läsa det hon hade sagt, nästan lika knepigt som när vi hade pratat om det under det förra besöket.

Den där ospecifika sorgsenheten var tillbaka och tankarna om att bara vilja fly därifrån kändes starkare än tidigare. Innan tårarna kom fram vände jag bort papperet och gav det till min fru. Jag hoppades att hon inte skulle tänka samma uppgivna tankar som jag hade gjort när jag hade läst det som stod där. Det var framförallt en mening som hade fastnat, några ord hon hade sagt som svar på några av alla de frågor som psykologen hade ställt.

”Kan du berätta hur era morgnar ser ut? Hur är det när Mikael stiger upp på morgonen och ska ta sig till jobbet?” hade han frågat och vänt sig mot min fru. Hon hade svarat direkt, nästan reflexmässigt och det var det svaret som fick mig att skämmas för den jag var.

”Det är som att gå på minerad mark.”

Inget mer. Bara det.

Jag fäste blicken högst upp på nästa papper och plötsligt insåg jag att det var en beskrivning av intervjun med farsan. Sorgsenheten som nyss hade visat sig byttes blixtsnabbt mot en stegrande osäkerhet i vad jag skulle få läsa och kanske framförallt över vad min fru skulle få läsa.

Jag skummade några rader, läste vad psykologen hade frågat och såg vad farsan hade svarat. ”Men för i helvete farsan”, minns jag att jag tänkte och kände hur svetten kröp fram över pannan. Jag tittade hastigt på min fru och hoppades innerligt att hon inte hade läst det som stod. Men det hade hon.

”Varför har du inte berättat om det här?” sa hon frågande och pekade på några rader som rätt ingående beskrev en hel serie småkriminella handlingar som farsan hade valt att benämna som en ”stökig period i hans ungdom”.

”Äh, det där var inte så farligt”, försökte jag och det tyckte jag nog inte att det var heller, men nerskrivet på papper och i farsans målande beskrivningar så var det inte helt smickrande.

”Och det här”, sa hon och pekade på nästa uttalande från farsan. ”’Har förmodligen tagit droger.’ Det har du aldrig sagt något om.”

”Men för fan”, sa jag lite för högt. ”Jag har haschat några gånger när jag var i tonåren, men jag har ju för satan inte tagit droger”, väste jag fram så tyst som möjligt för att psykologen som säkert stod utanför inte skulle höra.

”Så hasch är inte en drog då?” sa hon ifrågasättande och uppenbart sårad över att jag inte hade berättat just den detaljen tidigare. Jag tyckte uppriktigt sagt inte att det var så mycket att berätta om men i beskrivande text så såg det inte bra ut.

”Jo, hasch är väl en drog, men ...”

”Inga men”, avbröt hon snabbt. ”Varför har du inte berättat att du har knarkat?”

”Nej men nu får du väl ge dig”, väste jag igen. ”Jag har inte knarkat, men med farsans ...”

”Ja, hur går det för er?” frågade plötsligt psykologen som klev in i rummet. Avslappnat gick han förbi mig och min hustru och satte sig i fåtöljen rakt framför oss.

”Har ni några frågor kring materialet som ni vill ställa till mig?”

Jag drog några djupa andetag, kände att hon som satt bredvid mig säkert hade massor av frågor att ställa om materialet men tyvärr var ingen av dem ämnad för psykologen.

Att jag hade ADHD var tydligt, lika tydligt som att jag behövde göra något åt det. Det var länge sedan som jag hade varit så säker på något som jag var där och då. Jag skulle göra något åt det här, försöka bli bättre än vad jag hade varit. Allt som hade hänt genom åren kunde inte göras ogjort. Men om det fanns mediciner som kunde hjälpa så ville jag prova.

När jag gick därifrån kände jag mig inte lika förvirrad som jag hade gjort de andra gångerna jag hade lämnat psykologmottagningen. Något hade förändrats. Nu var jag han som hade ADHD, en funktionsvariation, en diagnos. Men i själva verket hade ingenting förändrats, bara känslan i att något var annorlunda.

Senare på kvällen hade jag svårt att somna. Tankarna for överallt och snurrade runt i huvudet i ett tempo som gjorde det omöjligt att sortera fram något av betydelse. Alla intryck och alla ord som kommit under utredningens gång forsade fram utan urskillning och utan att det gick att få någon ordning på det. Logiska tankar om diagnosen och om vad som skulle hända nu blandades med tvivlande funderingar och självdestruktiva idéer. Det var en osalig mix av klarsynthet och kaos. Samtidigt som det var en lättnad över att problemen var kartlagda så gav det mig ingen inre ro. Det skulle komma senare. Det skulle komma när jag fick hjälp på riktigt, när jag började med mina mediciner. Men på kvällen efter dagen som förändrade mitt sätt att se på mig själv låg jag kallsvettig i sängen med blicken riktad mot taket och lyssnade på min frus sovande andetag, samtidigt som jag kämpade med känslorna som drev mig mot en ångest som inte gick att hålla på avstånd. Diagnosen var inte bara en lättnad, den var lika mycket ett bevis på att det faktiskt var något som var fel på mig och att det var jag och inte alla andra som hade varit problemet i alla otaliga situationer där jag hade slagits, känt mig orättvist behandlad, svurit, skrikit kränkande saker eller bara varit allmänt konstig. Det var ett erkännande att allt var mitt fel och i samma stund som jag tänkte tanken gick inte ångesten att hålla på avstånd längre, den tog över allt.

Ångest kan vara vidrigt. Med förnuftet vet man att man inte dör av ångest men när den är som värst är det precis det man tror. Den river sönder bröstkorgen och sliter i känslorna tills allt svartnar. Att försöka tänka på något annat är omöjligt. Hjärnan paralyseras och försätts i ett tillstånd där inga kommandon ger effekt och där kroppen inte reagerar som den borde göra.

Jag hade aldrig haft ångest på det sättet förut. Under min tid inom psykiatrin hade jag tagit hand om otaliga människor med ångest så egentligen borde det inte ha varit något problem när jag fick det själv. Jag kunde ju ångest, visste hur man reglerade den, visste hur den skulle avledas. Men att försöka hjälpa sig själv när hjärnan inte lyssnar gick inte, ångesten bara fortsatte att leva sitt eget liv. Tills jag till slut kände hur något strök mig på ryggen och hur en röst pratade med mig. Långsamt började strypgreppet att lossna och sakta kom bilderna i rummet tillbaka, intrycken och ljuden som för en stund varit helt borta. Min fru satt bredvid mig i sängen, höll om mig och berättade att allt skulle bli bra. Jag hade svårt att tro på det, svårt att acceptera den jag var, och den jag hade blivit.

Vi pratade en stund innan vi lade oss igen. Jag minns att jag var rädd att somna, men jag höll det för mig själv. Innan sömnen avlöste den plågsamma oron kom jag att tänka på Görans alla ord om ADHD och allt klokt han hade sagt om den jag alltid hade varit utan att jag hade förstått det.

”Det brukar komma från ens föräldrar”, kom jag ihåg att han hade sagt vid något tillfälle.

När jag till slut somnade hade jag börjat tänka på mina föräldrar, framförallt på en av dem. På farsan.