Sara Modigh
Ålder: 26 år
Bor: Lägenhet i Jönköping.
Familj: Maken Jakob och två katter.
Sysselsättning: Bloggar om livet och psykisk ohälsa på http://saramodigh.bloggplatsen.se/
Läs också:
Sara Modighs Special Nest-krönika: "Jag rear ut mina diagnoser"
Självskadebeteende – ett sätt att hantera outhärdliga känslor
Som barn var Sara Modigh rädd, orolig och nervös. På kvällarna låg hon ofta vaken i sängen och kunde inte somna. Hon kände sig rädd inför att gå till skolan på morgonen och spände sig i hela kroppen.
– En natt när jag var extra rädd knöt jag händerna och kände hur naglarna grävde sig in i mina handflator. Smärtan distraherade från de obehagliga känslorna som skämde mig och jag lyckades somna. Det var då, när jag var sex år gammal, som grunden för mitt självskadebeteende lades, säger Sara Modigh.
Efter den natten började hon tillfoga sig själv smärta med flit. Till en början mest genom att borra in naglarna i handflatorna, men med tiden började hon må sämre och självskadandet blev värre.
– Jag nöp, rev, bet och slog mig själv. I högstadiet började jag riva mig med hjälp av olika föremål och det var också då jag skar mig själv första gången. Det kändes så oskyldigt i början och sen blev det en naturlig del av mitt liv som jag inte ens reflekterade över.
En tillfällig lindring
Många gånger kändes smärtan som en lättnad, men ibland fungerade det även som en bestraffning. Sara kunde tänka att hon förtjänade att skadas, för att hon var så dålig, och då blev det en befriande känsla att bestraffas.
– När jag tillfogade mig själv smärta upplevde jag att jag fick fokus. Jag kunde distrahera mig själv från negativa tankar och känslor och fokusera på smärtan. Den blev en trygghet jag kunde luta mig mot.
Självskadandet blev ett hjälpmedel hon kunde ta till när inget annat fungerade. Men det var bara en tillfällig lindring av den inre smärtan och när den kom tillbaka kändes den värre än tidigare. Det blev en ond cirkel, en ständig jakt efter mer lindring.
– Jag vande mig vid att ha en smärta att fokusera på, utan den kände jag mig tom och kunde inte somna på kvällarna, inte ta mig upp och inte ta mig igenom alla motgångar jag stötte på under dagarna. Smärtan var något jag kunde förstå och sköta om, något jag hade kontroll över.
Sara kunde kontrollera hur hon skadade sig, var hon skadade sig, när hon skadade sig och sedan sköta om skadan; sätta på ett plåster, tvätta såren och se hur de läkte. Men den inre smärtan kunde hon varken se eller förstå sig på.
”Sex var det enda jag dög till”
Under högstadiet började Sara även att använda sex som ett sätt att skada sig själv. Hon lät sig utnyttjas sexuellt av män som hon fick kontakt med på nätet. Det här var mer av en psykisk smärta, även om hon ibland kunde utsättas för sex som också var smärtsamt fysiskt.
– Jag hatade mig själv och min kropp. Efteråt kände jag mig så smutsig och äcklig att hatet för mig själv blev ännu större och jag lät mig utnyttjas ännu en gång. Vilket då förstärkte bilden jag hade av att det enda jag dög till var sex, och det ledde såklart till att jag lät mig utnyttjas ännu mer.
För sex år sedan diagnostiserades Sara med Aspergers syndrom, add, generaliserat ångestsyndrom med panikångest och atypisk depression. Dessutom fick hon veta att hon har multipel skleros, MS, 2013. Men det dröjde alltså till att hon var 21 år innan hon diagnostiserades trots tio år i psykiatrin då hon kämpat med svår ångest, depressioner, bristande impulskontroll och en fallenhet för att vara inåtvänd.
– Jag klarade inte av skolan, var alltid i bråk och misslyckades med det mesta i livet på grund av mina psykiska svårigheter. Jag hade ingen diagnos så jag fick ingen förståelse för mina svårigheter vilket påverkade min självkänsla enormt mycket. Jag kände mig så fruktansvärt oduglig och det enda jag "kunde" var att se sexig ut. Det var genom min sexualitet jag fick bekräftelse på att jag dög.
Lång process att sluta
Ångest var den största triggande faktorn till Saras självskadande. Allt från att borsta tänderna till att gå till skolan var sådant som kunde ge henne ångest. Bråk var en annan faktor. Det kunde räcka med ett vanligt syskontjafs eller att hon såg någon bråka på tv för att hon skulle ta illa vid sig och börja må dåligt.
– Jag var otroligt känslig och som en svamp för all form av negativ stämning. Jag sög åt mig all negativ energi och mådde lika dåligt som om det var mig de hade skrikit på. Jag tog åt mig av alla höjda röster vem de än var menade för.
När hon självskadade var det som om smärtan kunde blockera hjärnan en stund. Hon kände att hon fick lite andrum och kunde återhämta sig.
– Det kändes så befriande att få vara tom i hjärnan om så bara för en sekund att det var värt vilken smärta som helst. Det blev också ett sätt att få utlopp för starka känslor som frustration, ilska, sorg och ångest. Känslor som jag inte klarade av att hantera.
När Sara var 16 år bestämde hon sig för att sluta självskada genom sex och lyckades med det. Men det tog ytterligare några år innan hon vågade ta steget fullt ut och även sluta skada sig själv på andra sätt. Det var en lång process som började med en vilja att sluta.
– Jag började få förståelse för mitt eget beteende och de faror jag utsatte min kropp för. Jag insåg att jag aldrig skulle bli frisk av ett självskadebeteende och att jag egentligen bara sköt upp problemen om jag aldrig tog tag i dem på riktigt. Att sluta innebar mycket envishet och en stor målmedvetenhet.
Hjälp av att skriva
Till en början satte hon upp små mål. Hennes första mål var att hålla sig borta från självskadorna i en minut innan hon fick skära sig när impulsen att självskada kom.
– Jag satt där och stirrade på klockan och sekunderna kändes som år där och då. Jag misslyckades många gånger men gav inte upp. En minut blev till två och sen tre. Jag fortsatte att öka tiden gradvis och till slut var jag uppe i en timme.
Efter en timme hade oftast den värsta ångesten lagt sig, och hon kände alltmer sällan att hon behövde självskada efter att den där timmen hade gått. Då satte hon i stället upp målet att inte självskada på ett dygn, och fortsatte sedan att utöka tiden mer och mer.
– Till slut stod jag där en dag och insåg att det hade gått två månader sedan jag självskadade senast. Det var en stor milstolpe för mig.
Under den här tiden fann Sara tröst i att det fanns andra som hade gått igenom samma sak och att de hade klarat av att ta sig ur sitt självskadebeteende. Hon läste mycket på nätet och skrev också en hel del själv. Sedan 2009 har hon bloggen ”Sara Modigh – En blogg om psykisk ohälsa, MS & Livet” där hon skriver om sitt liv och om psykisk ohälsa ur olika perspektiv för att minska tabun och bidra med kunskap om vad det innebär.
– Att skriva har blivit mitt nya sätt att hantera svåra känslor. Det är förlösande att se sin inre smärta rinna ut på ett vitt papper i form av ord.
”Ångest är en del av min vardag”
Sara tror att det viktigaste när man försöker sluta självskada är att hitta sin egen väg. En grundregel är att härda ut under tiden man har de jobbiga känslorna som gör att man vill skada sig själv. Men vad det är man gör under den tiden kan variera från person till person.
– Det kan vara allt från att städa, gå ut och springa, räkna upp alfabetet baklänges, se en film, läsa en bok, ta ett bad eller vad som helst som passar just dig och ditt liv. Något som kan vara till stor hjälp är att bestämma redan innan vad man ska göra när självskadetankarna kommer.
I dag är Sara i stort sett fri från självskadandet, men det kan fortfarande hända att hon får återfall någon gång per år. Hon har kvar sin ångestproblematik som hon kämpar med dagligen, men i dag förstår hon sina känslor bättre.
– Jag vet vad ångest är och förstår att känslorna inte är farliga för mig. Jag har lärt mig att acceptera att ångest är en del av min vardag. När den är som svårast är det bästa för mig att lägga mig och bara andas igenom ångestattacken. Det har tagit lång tid att acceptera mina ärr, men nu lever jag utan att skämmas över mitt förflutna.
Hit kan du som behöver råd och stöd vända dig:
1177 Vårdguiden om psykisk ohälsa: http://www.1177.se/Stockholm/Tema/Psykisk-halsa/Soka-vard-och-hjalp/
Hjälplinjen: Telefonnummer 0771-22 00 60 http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/
Jourhavande präst: Telefonstöd via 112 alla dagar klockan 21.00-06.00. https://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast/chatta
Barnens rätt i samhället (BRIS): Barnens telefon alla dagar klockan 14.00-21.00, telefonnummer 116 111. Vuxnas telefon om barn alla vardagar klockan 9-12, telefonnummer 077-150 50 50.
Jourhavande Kompis: Chatta på www.jourhavandekompis.se – vardagar klockan 18.00-22.00 och helger klockan 14.00-18.00.
Jourhavande Medmänniska: Telefonjour alla dagar klockan 21.00-06.00, telefonnummer 08-702 16 80.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Spel byggt på hjärnforskning får barn att prestera bättre i skolan
- Så här funkar WISC-testet
- Mentalisering – att se sig själv utifrån och andra inifrån
- Dopamin – nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem
- Så fungerar adhd-medicin
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor
- Biologisk klocka även för män