"Det krävdes så lite för att jag skulle tappa koncentrationen"

Norska Eli Marie Almeli, 31, är van att prata om sina upplevelser av oro och ångest. På sitt Instagramkonto delar hon med sig av sina erfarenheter och tipsar om vilka strategier som har hjälpt henne.

– Att vara öppen är viktigt för mig. Kan jag hjälpa någon annan att må lite bättre, eller känna sig mindre ensam, så vill jag göra det, säger Eli Marie Almeli, när Special Nest ringer upp henne i Oslo där hon nu bor.

Även om det i dag är självklart för henne att vara öppen är det något som hon har kämpat mycket med tidigare.

– Jag försöker tänka att allt som händer, händer av en anledning. Men är det något jag önskar när jag tänker tillbaka så är det att jag hade vågat prata om hur jag kände när jag var yngre.

Utsattes för mobbning
Eli Marie Almeli växte upp i Feiring, en mindre ort belägen norr om Oslo. Redan under sina tidiga skolår märkte hon att hon hade svårt att koncentrera sig under lektionerna.

– Jag försökte verkligen och satt ofta längst under proven, även de gånger jag inte kunde svara på frågorna. Men det krävdes så lite för att jag skulle tappa koncentrationen, det räckte med att någon hostade eller tappade en penna, säger hon.

Hennes styrka i skolan var kreativiteten och hon var ofta drivande när det gällde att komma på nya idéer eller starta projekt. Men hennes engagemang kunde också uppfattas som att hon var ”lite för mycket”. Hon hade svårt att sitta still och avbröt ofta andra.

– Ofta blev jag tillsagd att jag skulle skärpa mig och anstränga mig mer. Det var bara att jag ansträngde mig mycket utan att klara det som andra klarade. Jag förstod inte varför det var så och det gjorde att jag mådde dåligt, säger hon.

Under stora delar av grundskolan blev hon mobbad.

– Jag blev retad för allt, från att jag hade glasögon till att jag var smal. Killarna och lärarna var värst. Jag fick ofta höra att jag var dum och att jag skulle sluta ställa så dumma frågor.

Bytte klass
Inför gymnasiet flyttade Eli Marie Almeli till en ny stad som låg två timmar hemifrån för att börja på en annan skola. Hon hoppades att det skulle ge henne en nystart på en plats där ingen kände henne sedan tidigare. Hon tänkte att hon hade en chans att bli någon helt annan. Men det blev tvärtom.

– Jag fick social ångest och vågade knappt säga någonting alls eftersom jag trodde att jag skulle bli retad. Allt som hade hänt i grundskolan gjorde att jag inte vågade lära känna någon, säger hon.

Eli Marie Almeli slutade gå på lektionerna och isolerade sig mer och mer på internatet där hon bodde. Hon försökte förändra situationen.

– Jag gick från lantbrukslinjen till restauranglinjen och vidare till musik- och danslinjen. Sammanlagt bytte jag klass fem gånger utan att det blev bättre, säger hon.

Efter gymnasiet ville Eli Marie Almeli komma så långt bort hon bara kunde. Hon flyttade till Hawaii för att studera engelska.

– Jag trivdes bra i Hawaii, det var som om kulturen och sättet att leva där passade mig väldigt bra. Den sociala ångesten dämpade sig något, även om den inte försvann.

Självmedicinerade med alkohol
Åren efter Hawaii flyttade Eli Marie Almeli runt mycket. Hon utbildade sig bland annat till guide och bartender men framförallt kantades den här perioden av depressioner och social ångest som hon självmedicinerade med alkohol.

– När jag drack försvann ångesten, vilket gjorde det bättre kortsiktigt. Men på lång sikt blev det såklart värre, säger hon.

Som 20-åring gick hon till en psykiatriker för att få hjälp med sin depression, vilket ledde till att hon blev utredd och fick diagnosen adhd.

– Vid den här tidpunkten visste jag väldigt lite om adhd. Jag fick inte så mycket information om vad diagnosen innebar och var nog inte heller så öppen för det. Mitt fokus var kring min depression. Jag fick antidepressiva utskrivet och hoppades det skulle bli bättre.

De efterföljande åren blev tuffa. Hon brottades återkommande med depressioner. Drack allt mer. Vändpunkten kom när hon vid 26 års ålder hamnade på sjukhus akut för pankreatit, ett annat namn för inflammation i bukspottkörteln.

– Sjukhuspersonalen berättade att inflammationen hängde ihop med mitt drickande. Där och då förstod jag att jag var tvungen att hitta andra strategier mot min ångest än alkohol.

Stor lättnad
I samma veva blev Eli Marie Almeli utredd för flera diagnoser och ytterligare en gång konstaterades det att hon hade diagnosen adhd. Till skillnad från när hon var 20 år, kunde hon den här gången på ett annat sätt ta in vad diagnosen innebar.

– Det var en stor lättnad för mig att förstå att jag inte hade varit dum i skolan, utan att jag fungerar på ett annat sätt. Redan tidigt under skolgången konstaterades det återkommande att jag hade stora problem med koncentrationen men det var aldrig tal om utredning. Det var en liten ort och på den tiden var det mer som om jag hamnade i facket ”jobbig elev”, säger hon.

Efter diagnosen har hon lärt känna andra som lever med adhd, vilket också har hjälpt henne att få en bättre förståelse för sig själv. För ett halvår sedan började hon ta adhd-medicin.  

– Jag var skeptisk men medicinen har verkligen hjälpt mig. Förut hade jag som hundratals bin som surrade i huvudet på mig men medicinen har gjort att de har stillats. Det innebär inte att all oro och ångest har försvunnit men det har gjort det lättare för mig att hantera den.

Skriver en bok om sina upplevelser
Under de senaste åren har Eli Marie Almeli jobbat mycket med sig själv för att hitta strategier att hantera sin ångest. I dag mår hon mycket bättre än vad hon har gjort på länge. Genom att skriva om sina upplevelser har hon börjat förstå sig själv. Nu skriver hon en bok om sina upplevelser.

– I dag är jag inte ledsen över att det tog så många år för mig att få min adhd-diagnos. Det har tagit lång tid för mig att komma dit, men i dag kan jag ärligt säga att jag inte är ledsen. Hade jag inte kämpat så mycket som jag har gjort hade jag inte fått de erfarenheter som jag har. Nu kan jag omvandla erfarenheterna till att hjälpa andra och det är det jag vill göra, säger hon.