I den nya boken “Hjärna, gener och jävlar anamma” (Natur & Kultur) försöker hjärnforskaren Torkel Klingberg reda ut hur barn lär sig, vad som motiverar dem till att öva, särskilt när det handlar om matematisk och kognitiv träning.
– Vilken typ av motivation det är som får barn att nå sina mål har länge varit en fråga inom psykiatrin och pedagogiken, säger han.
Flera typer av motivation
Motivation kan se ut på många olika sätt. Exempelvis kan belöningar skapa det som kallas för “yttre motivation”: barnet övar på pianoläxan för att hen vet att belöningen blir en timme tv-spel efteråt, precis som barnets förälder går till jobbet för att kunna hämta ut sin lön i slutet av månaden. Men i Torkel Klingbergs forskning har yttre motivation inte visat sig påverka hur mycket barnen anstränger sig.
– Yttre motivation, som pengar, verkade inte spela någon roll. Så vi tittade i stället på inre motivation.
Inre motivation är samma sak som att utföra en aktivitet för att den känns bra i sig själv. Ett barn som har hört en låt och vill spela samma melodi på sitt piano drivs inte av önskan om en belöning, utan av saker som nyfikenhet och intresse. På samma sätt skulle barnets förälder kunna göra sina arbetsuppgifter även utan lön, om drivkraften var en fascination för uppgifterna eller en känsla av mening. Men i Torkel Klingbergs forskning kunde inte heller inre motivation förklara varför vissa barn kämpade hårdare än andra.
– Inre motivation och intresse är självklart någonting viktigt, men det förklarar inte vilka barn som förbättras mer och vilka som förbättras mindre i våra studier.
Det var inte förrän Torkel Klingberg och hans forskarlag undersökte ett nytt spår som bitarna började falla på plats.
– Vi stötte på det här med “grit”. Och så prövade vi det, och för första gången på flera år hittade vi något som kunde förklara en del av varför en del barn förbättras mer än andra, säger Torkel Klingberg.
“Jävlar anamma”
Grit är ett begrepp som myntats av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. På svenska kan det översättas till “gry” (som i “det är gott gry i grabben”), driv, karaktärsstyrka eller jävlar anamma.
– Kort sammanfattat handlar det om en förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, och att inte ge upp vid motgångar.
Nästa steg blev att undersöka vilka hjärndelar som styr grit. Det gjordes genom att undersöka barn med magnetkamera och se om det fanns ett samband mellan nivån av grit och hur hjärnan såg ut.
– När vi tittade på hjärnans struktur hade vi två hypoteser. Antingen att grit skulle sitta i pannloben, som har med självkontroll att göra. Eller så skulle det sitta i en djupare kärna som styr motivation. Det visade sig vara det senare som var fallet, att det har med motivationssystemet att göra.
Det gick alltså att se ett samband: de barn som hade en hög nivå av grit hade oftare mer grå substans i kärnan nucleus accumbens. Men att nivån av grit hänger samman med hur hjärnan ser ut behöver enligt Torkel Klingberg inte betyda att egenskapen är medfödd.
– Till viss del verkar det vara medfött, precis som andra personlighetsdrag. Men det finns också en stor påverkan av det man kallar för individuella miljöfaktorer. Det är sådant som fritidsintressen, lärare och kompisar.
Vuxnas återkoppling kan påverka
Fritidsintressen verkar vara starkt sammankopplat med grit. Även om det inte riktigt går att veta vad som är hönan och ägget kan man se att barn med hög nivå av grit ofta är de som ägnar sig åt en fritidsaktivitet under lång tid, snarare än de som byter aktivitet varje termin.
– En tolkning är att aktiviteterna i sig har en befrämjande effekt.
När det gäller lärares och andra vuxnas roll är kopplingen desto tydligare, menar Torkel Klingberg.
– Det finns ett flertal studier som visar att oavsett om man är född med mer eller mindre grit, kan man genom instruktioner och feedback få mer gritlikt beteende. Beroende på vilken feedback man får anpassar man sig, säger han.
Det har gjort flera olika experiment som undersöker hur barns motivation påverkas av vilken sorts beröm de får av vuxna. Exempelvis tenderar barn som oavsett insats får höra att de är duktiga att snabbt ge upp när de stöter på svåra uppgifter. I alla fall jämfört med barn som får en mer nyanserad återkoppling, där både positiva och negativa delar lyfts fram.
Kan det säga något om hur man bör göra i skolan?
– Ja, jag tror det, jag tror att det är applicerbart. Att vi i Sverige ofta har varit kravlösa, i all välmening, men det är inte till barnens bästa i långa loppet.
En annan del av återkopplingen som påverkar barns motivation är vilken del av insatsen som de får beröm för. Torkel Klingberg berättar om ett experiment där barn delades upp i två grupper, där alla fick göra samma IQ-uppgift. Den ena gruppen fick höra att deras resultat på uppgiften berodde på att de var smarta, medan barnen i den andra gruppen fick beröm för att de ansträngt sig.
– När båda grupper sedan fick svåra uppgifter är det de som fått beröm för ansträngningen som anstränger sig mer, medan de andra ofta ger upp. Det handlar om att tro på att ens förmågor är påverkbara. Det är klart att man inte kämpar om man tror att det inte påverkar, säger Torkel Klingberg.
Hur ser framtiden ut för forskning om grit?
– Det som alla nu frågar sig och tittar på är hur vi bäst kan uppmuntra eller träna grit. Är det så att organiserade aktiviteter förbättrar förmågan, är instruktioner och feedback bättre, eller finns det något ännu bättre sätt att göra det på?