– Den vanliga skolan borde vara bättre. Många lärare behöver stärka sin kompetens kring läs- och skrivinlärning. Det beror delvis på att vi har ett bekymmer med lärarutbildningen. Men också för att många elever inte får det stöd de behöver. Användningen av diagnoser i skolan är en ny riskfaktor eftersom det i vissa fall blir en ursäkt för att sänka förväntan på elevens framgång.
Martin Ingvar menar att dagens skola släpar efter och har mycket att lära.
– Samhället har förändrats, men skolan har inte hängt med. Vi har gått från en skola där 98 procent kunde läsa till en skola där 15 procent av pojkarna som går ut årskurs 9 inte hinner läsa textremsan på tv:n och från en 1-2 plats av OECD-länderna till en 32:a plats.
Dagens samhälle behöver lära eleverna hur de ska tänka, inte vad de ska tänka, menar han.
– Kunskaper behöver man inte drilla, de kan man slå upp på Google. Men för att kunna det måste man kunna läsa och ha grundfärdigheter i läsning, alltså avkodning, fonologisk automaticitet, ordförråd och sådana grejer. Det uppstår genom mängdexposition, det vill säga genom att läsa mycket efter att man fått en bra start.
Martin Ingvar pratar om att skolan har ett utjämningsuppdrag, där den ska få med alla elever på tåget, oavsett hemförhållande eller kognitiv förmåga. Och det uppdraget ska skolan lösa göra genom att kompensera.
– Om man har det socioekonomiskt svårt hemma ska man ha extra kraft runt omkring sig. Är man född med trubbigare verktyg i verktygslådan, det vill säga att man behöver mer stöd så ska man få det. Problemet är att det nu, delvis mot lagen, på sina ställen krävs en diagnos för att få extra stöd. Då blir det vettigt för föräldrar att skaffa diagnos på sitt barn – för då får man extra hjälp. Men om den hjälpen man får är dålig så hamnar man plötsligt i att en diagnos blir ytterligare en ursäkt för skolan att inte klara av sitt utjämningsuppdrag.
Martin Ingvar menar att det idag riskerar att bli socialt lönsamt att ha en diagnos. Bristen på standardisering av diagnostiken inom framförallt dyslexi ger en stor risk för godtycke.
– Barn är barn, de är inte en diagnos och alla måste få en chans att lyckas. De elever som har det svårare behöver strategier så att de vet hur det känns att lyckas. De strategierna ska skapas av läraren och det kan man bara om man har ett formativt arbetssätt, ett formativt bedömningssätt och om man mängdtränar.
Pedagogiken måste diskuteras
I Sverige har vi skilt på pedagogik och psykologi, vilket inte funkar enligt Martin Ingvar.
– Jag har rutit om detta i 20 år. Vi måste få in pedagogiken i det akademiska finrummet, den måste diskuteras. Lärarutbildningen idag håller inte. Om du tittar på vad lärare får lära sig om barn med speciella behov är det två timmar här och två timmar där. Över 90 procent av lärarna säger att de inte har verktygen med sig att bli lärare efter sin utbildning, enligt skolverkets egen undersökning.
Martin Ingvar menar att lärare måste kunna se individen och skapa en progression, oavsett diagnos eller inte.
– Progression betyder att du vet var eleven är och vart den ska. Du måste uppmuntra, träna och jobba med eleven för att det ska bli någonting. Barn är barn och måste mötas individuellt oavsett diagnos. Det går inte att göra samma sak med alla, begär man lika mycket initiativ från någon med adhd som någon annan så lär ju inte mycket hända.
Martin Ingvar menar att lärarfaktorn är den viktigaste faktorn för att elever ska lyckas i skolan idag.
– Alla barn går från att vara extremt konkreta till att gå mot något mer abstrakt. Alla behöver behärska läsningen för att kunna skapa en abstraktionsförmåga. Får man inte abstraktionsförmågan så odlar man inte det egna tänkandet och man blir efterlämnad i den pedagogiska resan för att läraren inte har ett formativt helhetsgrepp.
Martin Ingvar säger att han saknar en kvalificerad debatt kring pedagogiken.
– Jag vill att man ställer pedagogiken till svars. Det behövs en kvalificerad forskning kring barn med särskilda behov som innefattar pedagogik, medicin och psykologi.
Martin Ingvar menar att många barn i dag behöver extra stöd ”i onödan”, vilket skulle kunna lösas om man satsade på rätt pedagogik.
– Eftersom vi inte tränar läs- och skrivförmågorna tillräckligt hamnar eleverna efter och då får vi inte resurser över till de som verkligen behöver det. Vi har världens dyraste skola, då tycker jag vi kan ha världens bästa också. Vi har sett och kan mäta vad som blivit sämre i skolan – läsningen. Då måste vi göra något åt det.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Brett spektrum inom autism och fler autismdiagnoser väcker debatt
- Mamma till ett yrväder
- Dopamin – nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem
- Så här funkar WISC-testet
- Hon löste gåtan "Sveriges farligaste kvinna"
- "Oviljan att prata kan uppfattas som arrogans"
- Lästips om stress vid npf: Hushåll med energin!