“Jag lever nu, förut överlevde jag bara”

– Jag fick mina diagnoser när jag var på ett behandlingshem för ätstörningar. I all min frustration av att inte förstå mig själv så slutade jag att äta, för det var den enda kontrollen jag hade just då.

Anna var 23 år när hon diagnostiserades med Aspergers syndrom och adhd. Hon hade sedan tidigare ställts i kö för utredning i sitt hemlandsting, men köerna var långa och på behandlingshemmet arbetade en barn- och ungdomspsykiatriker som gjorde utredningen under tiden Anna var inlagd för ätstörningar.

– Om jag inte hade fått komma till ett behandlingshem så hade jag nog inte levt idag, säger Anna. Mina föräldrar har fått stå ut med mycket, men de ska vara just mina föräldrar, inte mina vårdare. Och på behandlingshem finns det kunskaper som man som förälder inte ska behöva ha.

Uppväxt med mobbning
Anna och hennes tvillingsyster föddes för tidigt. De var mindre än de jämnåriga klasskompisarna i skolan och retades för det. Även lärare tyckte att de kanske borde gå om en klass på grund av att de var fysiskt små.

– Men det var ju en befängd idé, det tyckte till och med vår läkare på habiliteringen, vi var ju på samma nivå som de andra rent intellektuellt, säger hon.

Lågstadiet och mellanstadiet fungerade hyfsat bra för Anna, även om det fanns situationer där det var svårt.

– Speciellt vid nya moment som till exempel slöjd som vi hade på en annan skola.

På den lilla skolan kände alla varandra och Anna umgicks mycket med sin syster. Det var en trygg plats. Men när Anna började högstadiet väntade en tid av ökade svårigheter och mobbning.

– Jag hatade högstadiet. Det var en väldigt rå miljö och jag trivdes inte alls. Jag utsattes för hot och våld. Jag och min syster tejpades bland annat ihop med silvertejp i skolkorridoren av några äldre elever.

Lärare på skolan såg mobbningen Anna utsattes för, men den enda lösningen som presenterades var att den mest drivande mobbaren skulle ringa hem till Anna och be om ursäkt.

– Det gjorde han, men det var bara utåt. När ingen såg så fortsatte det som förut.

Anna bet ihop, drog sig undan, skrev mycket texter och ritade teckningar som hade utsatthet och mobbning som tema.

– Någon borde kanske ha sett tecknen, säger hon.

Rörigt i högstadiet
Den ostrukturerade högstadiemiljön med klassrumsbyten, förflyttningar och att möta flera olika lärare under dagen passade inte Anna alls.

– Högstadiet är svårt för de flesta men på olika sätt. Jag kan tycka att det vore bättre att skapa stabilitet med hemklassrum med tanke på allt som händer när man är i den åldern, säger hon.

När Anna skulle börja gymnasiet ville hon bli hemskolad för att slippa andra elever, men valde till slut en liten friskola som visade sig passa henne bra.

– Där utvecklades jag nog mest rent personligt. Jag blev mer aktiv i skolans olika råd och jag kände att det var roligt. Men månaderna innan studenten föll mycket för jag var inte redo att byta bort den trygga tillvaro som skolan innebar.

Trots det tog Anna studenten med fina betyg.

– Men då hade min kaosartade tillvaro redan startat. Att sluta skolan och därmed bryta rutinerna gav mig rejäl ångest. Jag trivdes ju ändå i den ordnade miljö som var, för alternativet att inte gå till skolan längre var betydligt värre.

Hjälpen dröjde
Ångesten ledde till att Annas ätstörningar eskalerade. I kommunen där hon bodde fanns inga bra alternativ för Anna och hjälpen dröjde.  Efter flera år av ätstörningar kom Anna till det första behandlingshemmet i Stockholm, där hon utreddes för npf.

– Diagnoserna har hjälpt mig och andra att få en förståelse för hur jag behöver bli bemött för att det ska fungera, även om jag är samma person som innan, säger hon.

När diagnoserna var satta fick Anna flytta till ett annat behandlingshem, som är inriktat på tjejer med Aspergers syndrom och tilläggsproblematik.

– Där trivdes jag väldigt bra och mycket av den jag är idag är grundat där. Det var skönt med bara tjejer och personalen var bra. Jag gick framåt, men behandlingshem kostar och det är inte lika attraktivt för kommunen som betalar så till slut fick jag flytta till ett LSS-boende.

Meningsfull vardag
Genom LSS-boendet får Anna det stöd i vardagen som hon känner att hon behöver. Och hon tar till vara på sina talanger. Hon spelar teater med Astroteatern som är en grupp för personer med npf-diagnoser och skriver för en tidning inom samma verksamhet.

– Jag har också fått lära känna Anna Sjölund, som föreläser mycket om autism, och jag får följa med henne och berätta om hur det är att ‘vara som jag’.

Anna är också ambassadör för kampanjen #rörinteminkeps som vill öka kunskapen om hur man kan anpassa skol- och vardagsmiljöer och göra dem tillgängliga för alla.

– Det är skitkul för att prata klarspråk, säger Anna.

Idag är hennes vardag, på boendet och med aktiviteterna både meningsfull och värdefull.

– Jag har det bra nu, jag har rätt stöd, rätt omgivning och rätt människor kring mig. Jag lever nu, förut överlevde jag bara.