"Hur många ben har en hund?"

– Hur många ben har en hund?

En förskolepedagog ställer frågan till barnen i rummet och tittar sig omkring för att se vem som ska svara först. Peter, 5, funderar men vågar sig inte på en gissning. Tänk om han har fel. Tänk om de andra barnen kommer att skratta åt honom. Hur ska han kunna veta hur många tuggben just den här hunden har hemma? Eller menar fröken hur många ben som hunden har inuti sin kropp, i skelettet? Detta är ett exempel på hur ett barn med särskild begåvning kan resonera.

– Den här pojken kommer att sitta tyst, och sannolikt börja spela dummare än vad han är när han blir äldre och inser att han blir retad av de andra barnen när han har alla rätt på proven eller alltid kan svaren på lärarens frågor, eftersom han ligger ett par år före dem när det gäller begåvningsnivå. Många av de här barnen skulle kunna klara av skolgången på halva tiden, säger Anita Kullander.

Hon föredrar att använda uttrycket ”särskilt begåvad” framför ”särbegåvad”.

– Barn gillar inte ordet ”särbegåvad”. De kopplar ihop det med ”särbarn”, som har en negativ klang.
 

Okunskapen är stor
Anita Kullander har arbetat med särskilt begåvade barn sedan 2008. Hon halkade in på det av en slump när hon arbetade som skolpsykolog. Hon skulle utreda en pojke som gick i andra klass. Lärarna sa bland annat att han inte kunde läsa och på lektionerna i engelska förstod han ingenting.

– Han lurade mig i flera veckor. Plötsligt en dag när vi satt och spelade ett datorspel tillsammans som ingen av oss hade spelat förut, dök det upp små rutor med text på engelska om vad man skulle göra. Han gjorde precis som det stod, han hade inga svårigheter vare sig med läsningen eller med språket, säger hon.

Då, år 2008, visste knappt någon vad särskild begåvning var för något. I dag är det aningen bättre, enligt Anita Kullander, men fortfarande är okunskapen stor.

– Många som har hört talas om särskild begåvning kopplar ihop det med högpresterande personer, det vill säga de som får höga betyg och som gör som läraren säger. De som provocerar och ifrågasätter för att de redan kan svaret blir sedda som stökiga och förpassas till korridoren. Det är inte ovanligt att lärare anklagar dem för att fuska när de får alla rätt på proven, säger Anita Kullander.

Förväxlas med NPF
Enligt Anita Kullander blir många särskilt begåvade barn feldiagnosticerade, eftersom de ofta uppträder på ett sätt som majoriteten inte är van vid.

– Det finns en benägenhet att diagnosticera ovanligt beteende och det finns psykologer som säger att hög begåvning är lika med autismdiagnos. Detta är ren okunskap. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att det är fel, men ändå lever denna syn kvar, säger hon.

Många barn med särskild begåvning beter sig ”lillgammalt”. De leker lekar som är mer sofistikerade än andra barns, jonglerar med ord och symboler och har avancerade ”tankevurpor”. De begriper sammanhang snabbt och kan applicera kunskapen de lärt sig på andra situationer. Deras känsla för etik och moral är också högt utvecklad, men många kan ha svårt med impulskontroll.

– De är ofta mycket otränade i detta. De kan klippa till någon men mår sedan dåligt i en vecka efteråt. Det finns ingen som helst koppling mellan särskild begåvning och autism, adhd eller annan NPF, säger Anita Kullander.

Startade Filurum på Facebook
År 2009 startade hon gruppen Filurum på Facebook, en grupp för föräldrar där fokus ligger på särbegåvning, eller särskild begåvning. I många år hade hon själv ideell telefontid tre kvällar i veckan för konsultation och rådgivning. Det har hon inte i dag. Hon reser i stället land och rike runt och föreläser i ämnet. Hon anlitas frekvent av olika personalgrupper inom skolans värld. Men telefonkontakten med villrådiga föräldrar finns i allra högsta grad kvar. Intresset är större än någonsin. Hela 27 konsulter hjälps i dag åt med att både svara på mejl från föräldrar som vill bli medlemmar i Filurum på Facebook – och att tala i telefon med dem.

– Alla som är intresserade av eller berörs av särskild begåvning är välkomna att bli medlemmar i Filurum. Men vi talar alltid med alla i telefon en gång först så att det inte ska bli några missförstånd om vad Filurumgruppen handlar om. Vi vill även välkomna nya medlemmar och hjälpa dem att inte känna sig så anonyma, så att de vågar ta för sig och skriva i gruppen.

Intresset stort för särbegåvning
I dag består Filurum av flera olika Facebook-grupper. Över 2 000 personer är medlemmar. Det finns två ungdomsgrupper: en för personer under 16 år och en för dem som är över. Det finns en egen grupp för pedagoger, en grupp för psykologer och ursprungsgruppen för föräldrar. Det finns även en vuxengrupp för dem som bara vill prata vuxenfrågor.

– Pedagogerna använder ofta forumet för att ventilera om en elev kanske är särskilt begåvad. De har ofta svårt att hitta adekvat skolmaterial som stimulerar barnen, säger Anita Kullander.

Hon förklarar att särskilt begåvade barn är svåra att testa och bedöma eftersom de aldrig gissar. De vill vara 100 procent säkra på att svaret är rätt och får därför många ”nollpoängare” i skolan eftersom de hellre svarar ”jag vet inte” än tar risken att gissa fel.

– Rent generellt tycker jag att en pedagog ska göra en pedagogisk kartläggning för att ta reda på elevens ”funktionsvariation”, som jag menar att särskild begåvning är. Då får man bort orden ”test” och ”bedömning” som kan vara ångestladdat för både föräldrar och elev.

”Inget barn får hållas tillbaka”
Anita Kullander menar att särskilt begåvade barn ofta blir förbisedda i den vanliga skolan. Hon skulle vilja se en annan typ av undervisning för dem.

– Precis som det finns ett långsammare spår i särskolan för dem som behöver det, måste det finnas ett snabbare spår för särskilt begåvade. Vi skulle aldrig drömma om att placera ett normalbegåvat barn i särskolan, men de som ligger högt över normalkurvan placerar vi i normalskola. Till dem säger samhället: ”Du får vänta.”

Vad ska man som förälder göra om man har ett barn med särskild begåvning?

– Om man tror att ens barn är särskilt begåvat, så är det med 95 procents säkerhet så. Det är väldigt ovanligt att föräldrar överskattar sitt barns förmåga. Är man osäker kan man följa med till skolan och sitta en dag i klassrummet och se vad de andra barnen gör för att få referensmaterial, säger hon och tillägger:
– Sedan ska man kontakta rektorn, som är skyldig att kontakta specialpedagoger om det behövs. En rektor får inte säga att det inte finns pengar och en lärare får inte säga att han eller hon inte har tid. Varje barn har laglig rätt att få sina behov tillgodosedda. Inget barn får hållas tillbaka i utvecklingen.