Den förutsägbara ledaren

I Sverige finns det omkring 20 000 idrottsföreningar och även om det rapporteras om ett allt större stillasittande bland dagens ungdomar idrottar de allra flesta barnen och ungdomarna i organiserad form.

Måns Lööf har sedan 2011, rest land och rike runt och föreläst för ledare och föräldrar inom idrottsföreningar. Varje år föreläser han för mellan 50–75 föreningar och försöker förmedla hur ledare, tränare och föräldrar kan bli bättre på att möta barn och ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser.

– För mig handlar det väldigt mycket om att ta bort fördomar. Som föreläsare gäller det att på ett enkelt och avskalat sätt, utan att krångla till det, förklara vad adhd är, vad autism är, vad Tourettes är och vad OCD är. Att förklara hur det uttrycker sig och där utgår jag ifrån de senaste forskningsrönen i och med att jag jobbar med det här både inom Barn- och Ungdomspsykiatrin och som föreläsare, säger Måns Lööf.

Fysisk aktivitet är bästa medicinen
Även om föreläsningarna pågått under de senaste fyra åren påbörjades hans intresse för ledarskap och NPF långt tidigare. Efter ett klättringsläger under 2001, började Måns Lööf att intressera sig för hur fysisk aktivitet kunde hjälpa barn- och ungdomar med adhd.

– Jag tror att den absolut bästa medicinen för många barn med neuropsykiatriska diagnoser är fysisk aktivitet. Den känslan av att du har en tillhörighet, en samhörighet och genom att fysiskt aktivera sig så kan symptomen också bli mindre. Impuls- och koncentrationsförmågan ökar, det vet vi om från studier i USA. Fysisk aktivitet är otroligt viktigt.

När Måns idé föddes inledde han en dialog med SISU i Gästrikland för att se om de skulle vara intresserade av ett samarbete. Intresset var till en början svalt och diskussionerna rann ut i sanden.

Men en incident under 2011 skulle skapa nya förutsättningar för samtal. En elvaårig pojke med adhd hade fått ett vredesutbrott under en fotbollsträning och föreningen hade svarat med att stänga av pojken under ett års tid. SISU i Gästrikland kontaktade Måns Lööf och ville att hans föreläsningar skulle bli ett inslag i grundutbildningen för föreningsledare i Gästrikland.

Själv hade han i sitt yrke som bedömare inom Barn- och ungdomspsykiatrin i Gävle sedan tidigare erfarenhet av att träffa på idrottsintresserade ungdomar som av ett eller annat skäl hade känt sig tvungna att sluta med sin idrott.

– Det var allt ifrån att de inte fick fortsätta med fotbollen eller ishockeyn för att ledare och tränare hade sagt att de här barnen var för besvärliga. Ibland hade till och med ledare och andra barn fryst ut de här barnen så att de hade slutat, säger han.

Framförhållning, struktur, tydlighet
Genom sin bakgrund som ledare inom klättring och skidåkning visste Måns Lööf att det i mångt och mycket handlade om att nå ut till ledarna inom föreningarna, som inte sällan saknade kunskap om diagnoser och oftast var det föräldrar som engagerade sig ideellt. Han utvecklade därför ett koncept som ledarna skulle kunna arbeta efter. Han kallar konceptet för ”Den förutsägbara ledaren”:

– Att vara den förutsägbara ledaren handlar om att du jobbar mycket med framförhållning, struktur och tydlighet. Många gånger tror ledarna att barnen vet vilka regler som de har satt. Men när man börjar prata med barnen så har de andra tankar, säger Måns Lööf.

Han berättar att han under föreläsningarna därför lägger fokus på att få ledarna att hjälpa barnen att veta var, när, hur och hur lång tid olika moment ska ta under exempelvis en träning.

– Svårigheterna består många gånger i att ledarna tror att de måste göra övningarna mer spännande för att de är rädda för att det ska bli ensidigt och tråkigt. Egentligen är det precis tvärtom. Det vi vet är att om man gör något på samma sätt varje gång så utvecklas barnen och att det oftare blir konflikter om vi ändrar förutsättningarna för barnen. Det förutsägbara blir roligt för barnen för då blir de tryggare i att de vet vad de ska göra.

Nyttja styrkorna
En annan del han trycker på är att utnyttja styrkorna som kan finnas hos barn med en funktionsnedsättning. En ledare som har förståelse kan stötta barnet i de situationer där barnet har svårigheter och samtidigt uppmärksamma styrkorna hos barnet.

– Den här delen av att bli sedd och bemötas på rätt sätt är otroligt viktigt. I vissa delar kan barn med npf-diagnos ligga mycket längre fram och en funktionsnedsättning kan lika gärna vara en funktionstillgång på en fotbollsplan, i ett ishockeylag eller i vilken idrott som helst.

Han vill också slå hål på myten om att barn med särskilda behov eller npf-diagnoser bara skulle passa inom vissa idrotter:

– Det är helt fel. Grunden i vilka idrotter som fungerar handlar om ledarskapet och har inte med idrotten i sig att göra, säger han.

Många stjärnor har adhd
I sina föreläsningar brukar Måns Lööf, halvt på skämt och halvt på allvar, säga att han tror att Sverige kan komma att fånga upp fler potentiella OS-guldmedaljörer om vi blir bättre på att behålla alla idrottsintresserade barn inom föreningarna.

– Det finns många kända idrottsstjärnor där framförallt adhd-svårigheterna har varit en tillgång för dem. Gunde Svan sa i en intervju i Expressen för några år sedan att om han hade varit barn i dag så hade han med största sannolikhet fått diagnosen adhd och att just den här energin varit en otroligt viktig del för honom. Det finns också massor med idrottare som gått ut med att de har fått diagnos och som berättat att det har varit en tillgång för dem. Att det hjälpt dem att läsa av spelet snabbt, att bli lyhörda på viktiga detaljer i spelet.

– Vad vore nästa steg när det gäller att utbilda ledare och föreningar när det gäller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar?
– Jag skulle önska att föreningar i framtiden kan certifieras och att de kan visa upp att de har en kunskap om diagnoser. En annan del är att det borde ingå i en bas i ledarutbildningarna som man har med tränarna. Att man har den med som en grund och att man har en föreläsning på två timmar om barn med särskilda behov.

– Har du sett någon förändring under de åren du har föreläst?
– Det är mycket arbete kvar runt om i landet. Men vi har sett en fantastisk skillnad här i Gästrikland där vi arbetat med det här. Den största skillnaden är att jag inte möter barn som kommer till mig och säger att de inte får vara kvar i sin idrott. Sedan är det jättekul att det har börjat sprida sig och att jag får förfrågningar från hela Sverige. Men här i Gästrikland ser man en jätteskillnad, man är väldigt intresserad av att få det att fungera och att det ska bli bra för barnen.