Stora brister kring kognitivt stöd

Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet till ett aktivt och jämlikt deltagande i samhällslivet, något som utgår från lagstiftning och politiska beslut. Hjälpmedel är ett av flera viktiga medel för att nå full delaktighet i vardagen för personer med funktionsnedsättning. Målet är att förbättra eller vidmakthålla funktion och förmåga, samt kompensera för nedsatt eller förlorad funktion och förmåga att klara det dagliga livet. Barn och ungdomar med funktionsnedsättning ska så långt det är möjligt ges samma förutsättningar till lek och utveckling som barn och ungdomar utan funktionsnedsättning.

Krävs förbättringar
Under ett seminarium i slutet av oktober i Stockholm presenterade Ida Kåhlin, förbundsordförande för Sveriges Arbetsterapeuter, en undersökning som gjorts bland 1 592 förskrivare – vars uppgift är att hjälpa personer i behov att få tillgång till kognitiva hjälpmedel. Resultatet ger en dyster bild av att det är en hel del som behöver förbättras för att personer med kognitiva funktionsnedsättningar ska få den hjälp de behöver. Bland annat anser nära 80 procent av förskrivarna att de inte har tillräckligt med tid för att instruera och följa upp förskrivningar och 44 procent anser att de skulle behöva förskriva kognitiva hjälpmedel i högre grad än i dag för att motsvara behoven.

Några av de konkreta förslag om förbättringar som togs upp under seminariet var bland annat att fler förskrivare måste anställas inom hälso- och sjukvård samt omsorg och skola för att möta de behov som finns, och att sortimentetet av kognitiva hjälpmedel måste bli jämlikt över landet och kontinuerligt utvecklas så att nya innovationer snabbt kan komma brukare och anhöriga till nytta.  

Ser olika ut i landet
Hjälpmedel är en del av hälso- och sjukvården och ingår till exempel i habilitering och rehabilitering. Landstingen, regionerna och kommunerna är skyldiga att erbjuda hjälpmedel om man behöver det. Men de bestämmer själva hur de delar upp ansvaret mellan sig och vilka regler och avgifter som ska finnas. Därför varierar det vad man kan få, vad det kostar och vart man vänder sig för att få hjälpmedel beroende på var man bor i landet.  

Innan ett hjälpmedel kan skrivas ut måste man få sitt behov bedömt av en förskrivare. Då undersöker förskrivaren hur de nedsatta funktionerna påverkar situationer i vardagen, och man själv eller någon närstående beskriver vilka behov och önskemål man har. Tillsammans kommer man fram till i vilka situationer ett hjälpmedel kan underlätta, och vad målet ska vara med att använda hjälpmedlet. Förskrivaren följer de regler för hjälpmedel som just deras landsting, region och kommun har.

Prioritering efter behov
Ibland finns så kallade behovstrappor där olika behov prioriteras. Viktigast är livsuppehållande behov som att andas eller få i sig näring, sedan basbehov som att äta själv eller klä på sig. Därefter kommer behov av att fungera i vardagen, som att handla mat, och sist behov som gäller fritiden.

För att förskrivarna ska kunna göra så rättvisa behovsbedömningar som möjligt använder de särskilda metoder. De kan variera beroende på vilken funktionsnedsättning man har, vilket hjälpmedel det gäller och vilket yrke förskrivaren har. Ofta är det arbetsterapeuter som arbetar med just förskrivningar.