Ett fiktivt exempel: Anette är ensamstående med sin son Oskar, som hunnit fylla 23 år. De bor tillsammans i Anettes lägenhet eftersom Oskar inte klarar av att bo själv. Han fick diagnosen adhd i grundskolan och har svårt med organisationsförmåga och minne.
Han städar inte sitt rum, bryr sig inte om den personliga hygienen och duschar bara efter mycket tjat från sin mamma, glömmer bort tandläkartider och räkningar, och har svårt att komma upp ur sängen på morgnarna.
Oskar har ett deltidsarbete, men det ger inte tillräckligt mycket inkomst för att han ska kunna försörja sig. Han har bott hemifrån och bott inneboende i korta perioder, med ekonomiskt stöd från sin mamma. Men hyresvärdarna har tröttnat på honom, och Oskar har också saknat att få lagad mat och hjälp i vardagen.
Mamma Anette känner sig orolig för honom och är konstant trött och uppgiven. Hon orkar inte längre ta hand om honom som hon alltid gjort. När ska situationen förändras? frågar hon sig.
”Vi kallar dem superhjälteanhöriga”
Jenny Kindgren är ansvarig för anhörigfrågor på Riksförbundet Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Hon känner till många verkliga fall som liknar vårt fiktiva.
– På Attention har vi valt att kalla dessa anhöriga för ”superhjälteanhöriga”. För många är situationen mycket påfrestande, en del föräldrar har ”jour” för sitt vuxna barn dygnet runt, säger hon.
Genom projektpengar från Socialstyrelsen reser Jenny Kindgren Sverige runt under 2016 och utbildar kommunerna om det stöd de enligt lag är skyldiga att erbjuda anhöriga som tar hand om sina vuxna barn.
Hon möter socialsekreterare, LSS-handläggare och anhörigkonsulenter, för att nämna några.
Sedan 2009 är landets kommuner skyldiga att erbjuda anhörigstöd. Men på många håll saknas ännu kunskap, både hos tjänstemännen och bland de invånare som är i behov av stödet.
– Eftersom vi är ett ideellt förbund har vi inte resurser att enskilt hjälpa anhöriga som kontaktar oss, utan vi når flest genom att utbilda kommunerna, säger Jenny Kindgren.
9 av 10 säger: ”Mitt barn behöver stöd”
För ett par år sedan gjorde Attention en enkätundersökning som riktade sig till anhöriga till unga vuxna (18-25 år) med adhd. Enkäten handlade om hur föräldrarna upplever situationen.
Över 90 procent svarade att de anser att deras barn behöver stöd i vardagen. Av dessa svarade 34 procent att deras barn behöver omfattande stöd och hjälp, inte bara från sina föräldrar. 66 procent av föräldrarna svarade att de känner oro över sitt vuxna barns situation.
– Ska man få stöd och hjälp som förälder är det tyvärr fortfarande så att man måste orka slåss för sitt barn. Ingenting sker av sig självt, utan man måste läsa på och föra liv för att komma någonstans. Det är naturligtvis helt oaccceptabelt. Många har redan en sådan tung belastning och orkar inte detta också. Vi hoppas att vårt arbete ska bidra till att detta förändras, säger Jenny Kindgren.
I faktarutan nedan berättar hon om det anhörigstöd som finns.
FAKTA ANHÖRIGSTÖD
Enskild anhörigstöd
Sedan 2009 är det lagstadgat att kommunen måste erbjuda stöd för att underlätta för dem som stödjer ”närstående som har funktionshinder” (Socialtjänstlagen, kap. 5 § 10). Detta omfattar vuxna barn med adhd eller annan NPF.
Detta stöd söks hos kommunens socialtjänst. Säg att du vill ansöka om ”enskilt anhörigstöd”. Prövningen ska utgå uteslutande från ditt behov som anhörig. Kanske behöver du hjälp med städning, tvätt, inhandling av mat eller andra praktiska göromål i vardagen?
Anhörigkonsulenter
Många kommuner har ”anhörigkonsulenter”, som erbjuder t.ex. enskilda samtal/samtalsstöd. Anhöriggrupper, kurser i stresshantering och taktilmassage.
Anhörigkonsulenterna skulle också kunna hjälpa till med annat, såsom myndighetskontakter, sjukvården eller annan samordning kring barnet, men i realiteten sker detta inte ännu, enligt Jenny Kindgren. ”Det är inte reglerat i lag vilken typ av hjälp kommunen ska erbjuda, så denna typ av stöd är möjligt, men de flesta kommuner är inte där ännu", säger hon.
Boendestödjare
Enligt socialtjänstlagen (kap. 1 § 1, samt kap. 5 § 1) är kommunerna skyldiga att främja alla människors aktiva deltagande i samhället samt utvecklingen av individens egna resurser. Socialtjänsten ska ta särskild hänsyn till vissa grupper i samhället, och unga vuxna med adhd är en sådan grupp.
Detta innebär att man kan ha rätt till en så kallad ”boendestödjare”, det vill säga en person som kan hjälpa till med allt från att städa och att sköta om den personliga hygienen, till att ha kontakt med myndigheter, följa med som stöd till bokade tider hos tandläkaren, psykiatrin, körskolan m.m.
Man ansöker hos socialtjänsten, som kan bevilja stöd för ett visst antal timmar. Enligt Jenny Kindgren gäller det därför att prioritera rätt.
”Den unga vuxna kan söka det här stödet både om han/hon bor i eget boende eller hemma hos sina föräldrar. Det kan ju vara så att barnet hyr ett rum hos sina föräldrar och måste kunna ta ansvar för sitt eget liv”, säger Jenny Kindgren.
Särskilt boende
Det går att ansöka om att få bli placerad i särskilt boende, d.v.s. gruppboende för ungdomar där det bor andra med funktionsnedsättningar. Dock är det inte så vanligt att det beviljas vid adhd. Omfattas barnet av LSS-lagstiftningen, där personer med autism är en av de ”personkretsar” som lagen tar sikte på, är det lättare.
Kognitiva hjälpmedel och psykologisk behandling
Enligt Socialstyrelsens riktlinjer bör landstinget och psykiatrin erbjuda bland annat följande stöd till vuxna med adhd: psykopedagogisk utbildning om diagnosen, relevant informationsmaterial, psykologisk behandling baserad på KBT, kognitivt stöd och hjälpmedel (t.ex. timer på spisen om man har svårt att hålla fokus på maten), en fast vårdkontakt, en skriftlig vårdplan och uppföljning av vårdplanen.
Kommunens socialtjänst bör erbjuda bl.a. stöd i hemmet av en boendestödjare, ekonomiskt bistånd om man inte har egen försörjning, budgetrådgivning, arbetsförberedande insatser, stöd i arbetslivet, personligt stöd i form av kontaktperson, och stöd och behandling vid missbruk eller beroende.
Det står också i riktlinjerna att” ”Effekter på symtom och funktion, livskvalitet och relationer för personer med adhd och deras närstående bör utvärderas.”
SIP – Samordnad Individuell Plan
Sedan 2010 är det stadgat i hälso- och sjukvårdslagen, patientlagen och socialtjänstlagen att när någon behöver både hälso- och sjukvård och stöd från socialtjänsten, ska landstinget och kommunen tillsammans upprätta en individuell plan.
Oavsett om du befinner dig hos exempelvis socialtjänsten, försäkringskassan eller psykiatrin kan du säga: ”Jag vill att vi gör en SIP”, och då är den tjänstemannen skyldig att samordna kontakten med de andra för att få till en gemensam plan. ”Så många som 9 av 10 föräldrar vet inte om att den här möjligheten finns, men den fungerar om man ber om den”, säger Jenny Kindgren.
Läs Socialstyrelsens ”frågor och svar om SIP” här.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har gjort filmen ”SIP på tre minuter” – se den här.
Bostadsbidrag och ekonomiskt bistånd
Kan barnet inte försörja sig, kan barnet ansöka om ekonomiskt bistånd (tidigare kallat socialbidrag) hos kommunen. Bostadsbidrag för eget boende finns naturligtvis också att söka från Försäkringskassan.
Som förälder kan du ansöka åt ditt barn med hjälp av en fullmakt från ditt barn.
Fullmakt vid myndighetskontakter
Med en fullmakt från ditt myndiga barn har du rätt att företräda barnet vid myndighetskontakter. Detta kan underlätta vardagen. Tyvärr godtar inte alla myndigheter detta i praktiken, enligt Jenny Kindgren.
Liknande innehåll
Populärt innehåll idag
- Spel byggt på hjärnforskning får barn att prestera bättre i skolan
- Så här funkar WISC-testet
- Mentalisering – att se sig själv utifrån och andra inifrån
- Dopamin – nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem
- Så fungerar adhd-medicin
- Stimmande – ett sätt att bearbeta känslor
- Biologisk klocka även för män