”Nu vill jag inte vara tyst längre”

– Så länge jag kan minnas har jag alltid haft ångest inombords. Jag minns att jag oroade mig för allt möjligt när jag var sex, sju år gammal. Men jag sa ingenting till någon, säger Linnea.

Och så fortsatte det under uppväxten. Hon höll tyst om sina känslor och sina tvångstankar. Men mamma Helena märkte att något var allvarligt fel när dottern som 13-åring började skära sig i armarna.

Och i skolan gick det inte alls. Linnea hade svårt med koncentrationen och en omfattande ljudöverkänslighet som gjorde att hon inte klarade av klassrumsmiljön. När klasskamraterna skrev i sina anteckningsböcker skar det i hennes öron. Och när de pratade kunde hon inte höra vad läraren sa.

Linnea blev en ”jobbig” elev. Hon skolkade och fick höra av en av sina lärare att ”du kommer aldrig klara av att gå i en vanlig gymnasieskola, du borde läggas in på psyk”.

– Jag bad om hjälp en gång i åttan, skrev en lapp till en lärare jag tyckte om. Hon såg till att jag fick möjlighet till samtal på BUP, men när det var dags ångrade jag mig och sa att jag inte ville prata.

Medverkade i SVT-dokumentär
I höstas medverkade Linnea i SVT-dokumentären ”Mitt psyke och jag”, där hon filmade sig själv och pratade om sin livsresa – och om hur det var att komma hem till sitt lilla hus igen, efter 15 omvälvande månader på behandlingshemmet Embla Center för kvinnor med missbruk kombinerat med svår psykiatrisk problematik.

– Tack vare en psykolog där, Thomas, vågade jag till slut börja prata om hur jag mådde. Jag blev tvungen att göra det en dag när jag behövde stå upp för mig själv, och jag insåg att det ledde till något bra. Det var så skönt att berätta – och att folk lyssnade. Nu kan jag inte sluta prata! Jag pratar hål i huvudet på allt och alla, säger hon och skrattar.

SVT-dokumentären var Linneas första publika framträdande. Den här artikeln blir hennes andra. I framtiden vill hon skriva en bok om sina erfarenheter för att på så sätt kunna hjälpa andra unga att våga stå på sig och ta emot hjälp. Och så vill hon utbilda sig inom suicidprevention och åka ut i skolor och föreläsa och hjälpa dem med förebyggande arbete, från lågstadiet och uppåt.

Linnea vet mer än väl hur det är att vilja dö. Och hur det är att försöka ta livet av sig.
Vi tar det från början.

”Det syntes aldrig på mig”
Linnea har levt med oro och ångest så länge hon kan minnas. I lågstadiet, när hon kom hem med skolbussen, blev hon alltid orolig om hon inte såg mamma eller pappa ute på gårdsplanen. Kanske var de inte hemma? Eller tänk om bussen glömde stanna på hennes hållplats. Vad skulle hon göra då?

Om hon såg ett rödljus när familjen var ute och åkte bil kunde hon få för sig att hon var tvungen att döda sig själv om det inte slog om till gult eller grönt inom två sekunder. Hon hade även räknetvång och magiska tankar.

– Men det syntes aldrig på mig. Jag visade ingenting. Inte heller när jag var arg eller ledsen. Mitt tvång har alltid varit inåtvänt och självdestruktivt, säger hon.

I mellanstadiet skilde sig Linneas föräldrar. Vid samma tidpunkt dog en nära vän i en olycka och hennes farfar gick bort. Familjen flyttade och Linnea bytte skola. Kanske blev det för mycket.

Hon började skära sig själv i armarna när hon var 13 år. Skar djupa sår. Och hon slutade att äta. Inte för att bli smalare, utan för att tvångstankarna sa till henne att hon aldrig fick bli mätt.
Hennes ljudöverkänslighet, eller hyperacusis, framkallade också mycket stress och ångest.

– En stor drivkraft i mitt destruktiva beteende var, och är, ett enormt självhat. Det började efter sexuella övergrepp när jag var 13 och 14. Det var då jag tvångsmässigt började straffa mig själv med att inte äta.

Ville dö
Åren i högstadiet var tuffa.

– Eftersom jag inte såg ut som någon som mår dåligt var det svårt att bli tagen på allvar av skolan, kommunen och BUP. Jag hade inte svarta kläder eller svart smink och jag lyssnade inte på tung musik. Jag var blond och hade modekläder.

Linnea var 13 år när hon försökte begå självmord första gången.

– Jag tog en överdos tabletter en natt. Jag var rädd när jag somnade men ville inte vakna igen. Men nästa morgon gjorde jag det ändå.

Eftersom hon upplevde att hon inte blev tagen på allvar av skolan, letade hon själv upp en annan skola i en grannkommun, som hon efter mycket kämpande fick lov att byta till inför årskurs nio.
Men sommarlovet i åttan, då hon gick och väntade på besked om kommunen skulle godkänna bytet eller inte, blev en av de mörkaste somrarna i hennes liv. Hon var 14 år och gjorde ett nytt självmordsförsök, hamnade på sjukhus och blev inlagd på BUP.

Till hösten började hon på Lejonskolan i Kristianstad, där hon kände sig sedd och fick bra hjälp. Efter nian letade hon själv upp gymnasieskolan Consensum i Lund, där hon gick ut med slutbetyg, varav MVG i flera ämnen, och yrkestiteln undersköterska.

– Rektorn på Consensum var fantastisk. Trots att jag ännu inte hade fått någon diagnos, förutom ljudöverkänsligheten, fick jag väldigt mycket stöd. När jag tittar tillbaka är detta en av de största bedrifterna i mitt liv, att jag gick ut gymnasiet med slutbetyg. Jag vet hur jobbigt jag hade det då.

Från alkohol till läkemedelsmissbruk
Efter gymnasiet flyttade Linnea till egen lägenhet i Malmö. För att döva oron och ångesten började hon dricka alkohol, själv och med vänner. Hon ”festade” dygnet runt och skadade sig själv genom att skära sig.

Efter bara ett par månader fick hon sin första LVM-anmälan (Lagen om vård av missbrukare i vissa fall), som skulle följas av ytterligare två. Hon blev tvångsinlagd inom vuxenpsykiatrin i Lund för sitt alkoholmissbruk, där hon gavs ett narkotikaklassat läkemedel.

– Det blev inkörsporten till läkemedelsmissbruk för mig. Jag gick sedan vidare till andra läkemedel. Tyngre droger har jag aldrig hållit på med.

Under flera år därefter missbrukade hon läkemedel för att döva sina känslor, tvångstankarna och alla ljuden. Hon åkte in och ut på sjukhus, var tvångsinlagd månader i sträck och var nära att dö flera gånger av både överdoser och allvarliga självskadehandlingar.

För två år sedan fick hon möjlighet till behandling på behandlingshemmet Embla Center.

– Jag sa att jag gör det om jag får ta med min hund Quila, och det fick jag. Hon är min bättre hälft, utan henne hade jag inte klarat det.

ADD-medicin stor hjälp
Under högstadiet och gymnasiet fick Linnea hjälp på BUP. Men hon berättade aldrig hur hon mådde.

– Blotta tanken på att någon annan skulle veta något om mig fick mig att må dåligt. Jag äcklades och det låste sig för mig rent fysiskt. Jag kunde bara inte öppna mig.

När hon var 18 år fick hon också till sist hjälp på hörsel- och dövenheten för barn i Lund, där hon gick i KBT för sin ljudöverkänslighet, vilket hjälpte till viss del.

Som 18-åring fick hon diagnosen ADD med drag av autism.

– Det var skönt att få diagnosen eftersom jag då hade rätt till hjälp på ett annat sätt. Och när jag fick min ADD-medicin var det väldigt häftigt. Plötsligt kunde jag sitta och lägga ett pussel utan problem. Sådan koncentration hade jag aldrig haft. Jag orkade vara vaken en hel dag och jag kunde sortera mina tankar. De var inte längre ett enda kaos.

För cirka ett år sedan, på behandligshemmet, fick hon även diagnosen tvångssyndrom/OCD samt diagnosen restriktiv ätstörning. Det var på Embla som Linnea till slut vågade börja berätta.

– Det är tack vare min psykolog och min terapeut på Embla som jag sitter här i dag och pratar. Nu vill jag inte vara tyst längre.

Lillasyster blev viljan att leva
För tio månader sedan föddes Linneas lillasyster Vilja. Under hela mamma Helenas graviditet har Vilja gett Linnea styrka att kämpa. I ett inlägg på Facebook skrev Linnea en känslosam text, som här återges i några meningar (se faktaruta nedan för ett längre utdrag):

”Du har bokstavligt talat hållit mig vid liv sedan dagen då jag fick veta att du låg i mammas mage. Vid den tidpunkten mådde jag fruktansvärt dåligt och hade i princip gett upp helt. Men när du plötsligt kom in i bilden fick jag något att kämpa för. /…/
Du har varit min vilja sedan den dagen i december och du har gett mig styrka och mod att hålla fast vid livet trots att jag många gånger har tvivlat - fram till den punkten jag kunde hålla mig vid liv av egen vilja, där jag är idag.”

Djuren hjälper mot tvånget
I dag är Linnea självskadefri sedan 15 månader. Hon bor i ett litet torp på landet tillsammans med sin sambo sedan ett år, två hundar, fem katter och tre hästar.

– Djuren är viktiga. De hjälper mig att fokusera på något annat än tvånget. Jag måste ju ta hand om dem och kan inte fastna i tvång åtta timmar varje dag. Jag har alltid trivts bättre tillsammans med djur än med människor. De känner när man mår dåligt och finns där, utan att man måste förklara något.

Tvånget är det som tar mest kraft från Linnea i dag.

– Jag har extremt mycket tics men har lärt mig att kontrollera det. Jag har fått höra att jag har ett kontrollerat ansiktsuttryck, det är i så fall för att jag är fokuserad på att ta kontroll över det som pågår inombords. Det syns fortfarande inte på mig hur jag mår inuti.

Ljudöverkänsligheten finns också. Hon har ständigt hörlurar med sig i beredskap, för att kunna stänga ute omvärlden.

– Jag hör alla ljud lika högt. Det värsta jag vet är när folk fikar, när de äter kakor och dricker och pratar samtidigt. De ljuden är det mest ångestfyllda jag vet. Jag går alltid ifrån då, för att inte riskera att få en ångestattack.

”Man måste våga leva”
Linnea har under sina tuffa livsresa mött många människor som också varit nära döden. Precis som hon har de fortsatt att ta överdoser, att skada sig själva i tron om att de är odödliga, och kanske någonstans också i hopp om att komma så nära döden att allting vänder, att viljan att leva ska uppenbara sig.

– En ung tjej sa till mig på psyket: ”Mitt hjärta har stannat tre gånger, varför fattar jag inte att jag ska sluta?” Jag var också där, jag trodde att jag någon dag skulle inse vad jag höll på med, men det gjorde jag inte, säger hon och fortsätter:

– I dag tror jag inte längre på nära döden-upplevelser. Om man väntar på en sådan kommer man att dö på kuppen. Jag tror i stället på nära livet-upplevelser, på att man måste våga leva. Det som fick det att vända för mig var att jag hittade kärleken i min sambo, som tycker om mig för den jag är, att min syster Vilja kom till världen och att jag kunde flytta hem igen. Jag tror att nära livet-upplevelser är meningen med livet. Det är så det ska kännas.